Det är mycket som står på spel i andra säsongen av stjärnregissören Jane Campions hyllade Top of the Lake: adoption, surrogatarrangemang, prostitution och ras- och intimrelationer. Den trasiga detektiven Robin Griffin har återvänt till Australien, nu redo att kontakta den dotter hon 17 år tidigare lämnade bort för adoption. Föga anar hon att deras återförening på mycket osannolika sätt kommer att länka samman den härva av offer och förövare som Robin satts på att utreda efter att en resväska innehållandes en död flicka spolats upp på en av Sydneys stränder. Kroppen förmodas tillhöra en asiat vilket ger utredningen namnet ”China Girl”, ett namn som behålls även efter att offret identifierats som en gravid, thailändsk sexarbetare kallad ”Cinnamon”. Namnvalet ekar ofrånkomligen David Bowie och Iggy Pops megahit med samma namn från 1977, och hemfaller åt samma problematiska antagande att alla östasiater oavsett härkomst är kineser. Robin, tillsammans med den tafatta kollegan Miranda Hilmarson, förs nu ner i Sydneys undre värld av där laglig prostitution möter olaglig kommersiell surrogathandel.
Kvinnohatet och våldtäktskulturen som genomsyrade den första säsongen lever kvar, och liksom matriarkatet i Paradise ger sammanförandet av Robin och Miranda tittaren ett välbehövligt andrum för att orka navigera det stenhårda patriarkala landskap som präglar Campions värld. Den skräckinjagande ärkepatriarken och knarkkungen Matt Mitcham från säsong 1, har nu ersatts av Puss, en 42-årig kvasiintellektuell vit man som lär ut ”dirty English” till thailändska sexarbetare (”Wow, your cock is big!”) och dejtar Robins bortadopterade tonårsdotter Mary, medan motsvarigheten till Mitchams grabbiga söner här utgörs av ett gäng nördiga killar som tillbringar större delen av sin tid på internet, där de betygsätter kvinnliga sexarbetare på olika bordeller. De har inga problem med att på grövsta sätt verbalisera sina erfarenheter med de kvinnor betalar för att få ligga med, men desto svårare att föra en enkel vardagskonversation med kvinnan som driver kaféet de intar med sina respektive laptops. Männen är, som oftast i Campions förhöjda symboliska verklighet, reducerade till sina våldsamma och sexuella drifter och inte ens de till synes goda kan avhålla sig från att under ytterst opassande tillfällen kommentera kvinnors utseenden eller föreslå sexuella möten. Som Puss så träffande sammanfattar det: ”Mannens öde är att förslava kvinnan”.
Elisabeth Moss och Gwendolyn Christie i rollerna som Robin och Miranda.
Den mest framträdande tematiken i den här säsongen är utan tvekan mödraskap, vilket tar sitt avstamp i den första säsongens händelser. Det är en döende moder som då får Robin att återvända till sin hemby belägen i ett majestätiskt Twin Peaks-doftande landskap på den nya zeeländska sydön. Fallet som sedan driver säsongen framåt handlar om den gravida tolvåriga thaiflickan Tui som efter några avsnitt förvinner spårlöst. Tuis grymma situation blir en katalysator för Robin att göra upp med sitt eget traumatiska förflutna: att hon som tonåring själv blev gruppvåldtagen och gravid, och födde en dotter som direkt efter förlossningen lämnades för adoption.
Utöver den självklara länken genom skådespelerskan Elisabeth Moss, så upplevs serien The Handmaid’s Tale inte alltför långt bort när det gäller reproduktiv gestaltning. Även Top of the Lake befolkas av infertila, vita, heterosexuella medelklasspar, och det enda som tycks leda till graviditet är antingen våldtäkt eller köpta, gestationella surrogatmödraskap. Reproduktion sker endast under exploaterande former och de beställande parterna består av självupptagna kvinnor, drivna till vansinne av upprepade misslyckade IVF-försök och fruktan för det uteblivna mödraskapet. Desperationen får dem att bortse från de australiska lagar som reglerar surrogatmödraskap, i stället betalar de unga kvinnor att bära deras barn. I och med detta faller Puss tes samman: inte bara män, utan även kvinnor förslavar kvinnor.
Att låta sex- och surrogatindustrin konfronteras i de thailändska kvinnornas kroppar blir oavsiktligt en gestaltning av det svenska motstånd som menar att surrogatarrangemang går att likna vid prostitution, även när det sker utan betalning. Jag tänker särskilt på Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och Varan (2010) som ställer sex- och surrogatindustrin sida vid sida, och argumenterar för att de båda på liknande sätt omförhandlar kvinnors kroppar till på marknaden efterfrågade naturresurser och reducerar dem till varor.
Fruktan för det uteblivna mödraskapet tolkas med inkännande närvaro av Nicole Kidman i rollen som den narcissistiska adoptivmamman Julia. Hennes hitintills självklara modersroll sätts i gungning i och med Marys avståndstagande och upproriska beteende, och detta dras till sin spets när Robin dessutom, trots adoptivmammans invändningar, återvänder till dotterns liv. När Julia får veta att Mary och Robin har träffats, stärks behovet att positionera sin givna plats i familjen genom att hävda det sociala föräldraskapets överlägsenhet gentemot det biologiska. Detta avslöjar samtidigt Julias rädsla inför insikten att adoption åtminstone till en början bygger på konstruerade familjeband, vilka ställs i kontrast till Mary och Robins naturliga samhörighet:
Robin: She’s my daughter too.
Julia: You think that, do you?
Robin: Yes
Julia: […] I’m the one who cared for her. Every single day, every single night since she was a baby so … HER! Nine months. I am her mother. Not too.
Nicole Kidman och Alice Englert som Julia och Mary.
Till skillnad från den nästan helgonliknande adoptivmamman Sue Brierley som Kidman spelar i filmen Lion, eller den goda adoptivmamma som verklighetens Kidman framhäver sig själv som, vägrar Julia att uppvisa någon empati i förhållande till dotterns förstamamma. Hon belastar Robin för Marys tonårsuppror genom att peka ut Robins uteblivna svar på dotterns kontaktsökande brev som en direkt orsak till Julias och Marys dåliga relation, och spekulerar även i vilka psykiska sjukdomar och dåliga gener Robin kan ha fört vidare till Mary. Hon ger inget utrymme för Robin att förklara att den uteblivna kontakten grundar sig i att hon velat bespara Mary den smärtsamma vetskapen om att hon är resultatet av en gruppvåldtäkt, och att Robin inte vet vem av de tre förövarna som är pappan.
Den danska adoptionsforskaren Lene Myong menar att adopterade utför ett slags emotionellt arbete när de gör vuxna personer till föräldrar. Detta kan även sägas omfatta förstamamman som på så sätt reduceras till sin födande och bortlämnande funktion. En särskilt tydlig illustration av detta finns i den scen där Mary till slut ger sin adoptivmamma den bekräftelse hon så desperat längtar efter: ”She gave me the biggest hug at the airport. She said ’you’re my mum and I really need you’.” Julia delar triumferande med sig av detta meningsutbyte med Robin, och tackar henne samtidigt för att hon hjälpt till att skapa balans i familjen igen. Än en gång har Robin givit Julia möjligheten att vara en moder.
Mellan båda mödrarna och Mary tränger sig dock Puss – en figur som vid första anblick är lätt att avfärda som en ensidig, antifeministisk skurk. Det finns dock nivåer i hur Campion skildrar honom som är värda att lyfta fram. Å ena sidan är han obehaglig, våldsam och beredd att när som helst offra Mary som blint älskar honom. Till en början är detta svårt att förstå, men samtidigt kan jag se att det bortadopterade barnet i henne upplever en samhörighet med en person som också tillkom under traumatiska omständigheter, och som ger henne något som i hennes skyddade övre medelklassliv saknas. Han lever i verkligheten, menar hon, och i dessa ord kan jag läsa in den känsla av att inte riktigt finnas till som så många adopterade ger uttryck för. Puss och bordellvärlden som han rör sig i blir Marys motsvarighet till självskada, att få känna något även om det är destruktivt. Å andra sidan är det också Puss som ser de faktiska villkor som de thailändska flickorna lever under. Han är den som genomskådar rasismen i hur de behandlas och buntas ihop till ett ansiktslöst kollektiv, och det är han som avslöjar den rasiala maktobalans som bland annat tar sig uttryck i det vita politiska västs exploatering av utsatta icke-vita kvinnor från det globala syd.
David Dencik i rollen som Puss.
I skrivande stund sprider sig hashtaggen #ExpressiveAsians på twitter i reaktion på Paste-artikeln ”The Scrutable West: Industry Bias, Whitewashing and the Invisible Asian in Hollywood” (Ung. ”Det granskningsbara väst: branschfördomar, vittvättning och den osynliga asiaten i Hollywood”) där man kan läsa att en anonym rollsättare i Hollywood uttryckt att regissörer anser det svårt att rollsätta asiatiska skådespelare eftersom dessa är ”känslomässigt stängda” och inte ”så uttrycksfulla”. Citatet sällar sig till raden av dåliga bortförklaringar som filmindustrin levererat genom åren för att ursäkta och legitimera rasistisk, stereotyp eller icke-existerande representation av asiater. Reportern Stephanie Merry skriver i The Washington Post att Campion är känd för att skapa sällsynt komplexa roller för skådespelerskor, men att detta i Top of the Lake enbart gäller så länge fokus ligger på vita kvinnor. Trots att de asiatiska kvinnorna är offer för exakt samma grymma, patriarkala våldtäktskultur, och utöver detta dessutom befinner sig i såväl utanförskap som i livegenskap, förblir de stela, ensidiga dekorer i seriens bakgrund. Deras livssituationer lämnar dem till synes oberörda, och till skillnad från sina vita motparter bryter de inte ihop. De varken gråter eller blöder utan befolkar bordellen i passiv acceptans. Vi vet egentligen inte vad de tycker om sina liv i Australien, och heller inte vad de tycker om att plötsligt föras ut ur landet, gravida med genetiskt främmande barn. Ständigt halvnakna, ständigt sexuellt exponerade, rullas deras kroppar ut som en matta för de vita kvinnorna att gå på, där dessa kan leva ut hela det komplicerade register som det innebär att vara människa. Det är deras känslor som är värda att berätta om. Det är när deras kroppar våldtas, deras liv riskeras, deras livssituationer rubbas, som det är meningen att vi ska reagera.
Det är såklart fullkomligt absurt att påstå att asiatiska skådespelare skulle sakna uttrycksfullhet då det finns en gigantisk asiatisk film- och tv-industri som visar på motsatsen. Problemet med hur asiater skildras i västerländsk film går snarare att finna i koloniala, rasistiska och sexistiska föreställningar om vilket utrymme som är möjligt att upplåta åt asiater, i det här fallet asiatiska kvinnor, i en västerländsk kontext. Dessa föreställningar är så självklart orubbliga att inte ens den mest feministiska av regissörer tycks kunna värja sig mot dem.
Jane Campion
Lyfter man blicken kan man fråga sig hur ofta asiatiska kvinnor i dag överhuvudtaget existerar utanför roller som små, nätta, underdåniga och följsamma sexarbetare, prostituerade, brottsoffer, köpefruar eller gatubarn. Betänk vad skådespelerskan Viola Davis sa när hon 2015 mottog en Emmy för sin roll i How to Get Away With Murder: ”The only thing that separates women of colour from anyone else is opportunity”. Och fyll sedan på med Kerry Washington och Aziz Ansaris samtal i den amerikanska tv-serien Actors on Actors där skådespelare möts för att tala om sitt yrke: anledningen till varför folk inte får se hur mångfacetterade deras skådespel kan vara beror helt enkelt på att de inte erbjuds mångfacetterade roller.
Top of the Lake: China Girl var för mig, liksom säkerligen för många andra, en fullkomligt uppslukande upplevelse. Seriens styrka ligger i ett starkt manus, skicklig improvisation och mångfacetterade, dynamiska roller som får liv genom välregisserade skådespelare. Det behövs sannerligen fler serier som gestaltar kvinnor som solidariserar sig med och stöttar varandra och fler regissörer som vågar skildra adoption från en annan vinkel än det annars dominerande, ensidigt positiva föräldraperspektivet. Jag gillar också att Campion ogärna skriver sina tittare på näsan, även när hon gestaltar moraliskt och etiskt komplexa frågor som prostitution och surrogatmödraskap. Är serien en kommentar till de studier som visar att legalisering av icke-kommersiella surrogatarrangemang inte innebär slutet på de kommersiella och olagliga? Tar serien egentligen alls ställning vad gäller prostitution?
Är serien en kommentar till de studier som visar att legalisering av icke-kommersiella surrogatarrangemang inte innebär slutet på de kommersiella och olagliga? Tar serien egentligen alls ställning vad gäller prostitution?
Oavsett så kan jag dock inte komma ifrån hur grymt Top of the Lake sviker sin asiatiska representation och sina asiatiska skådespelare, i såväl första som andra säsongen, där asiaters kroppar stiliseras till stumma brottsplatser. Om Campions intention, liksom Bowie hävdade med videon till ”China Girl”, i själva verket är att kritisera såväl hur asiatiska kvinnor faller offer för vitas begär, som de stereotypa skildringar hon själv iscensätter, så misslyckas hon. Vi behöver inte än en gång se asiater staplas upp i bakgrunden som sexig dekor eller exotiska inslag i berättelser om vit komplexitet, vita tårar, vita känslor.
Lisa Wool-Rim Sjöblom
...är transrasialt adopterad svensk-asiat, för närvarande boende i Auckland, Nya Zeeland. Aktivist engagerad i de svenska adoptions- och surrogatmödraskapsdebatterna, samt författare till serieromanen Palimpsest (Galago, 2016).
