Det lilla barnet ligger halvt nedbäddat under täcket i en sjuksäng i korridoren på barnsjukhuset i Nagorno-Karabachs huvudstad Stepanakert. Det finns inte plats för honom på de ordinarie avdelningar där barn, vissa i akut behov av specialistvård och mediciner, ligger medan läkarna skyndar sig fram och tillbaka mellan rummen.
Barnets mamma, Ani Mangasaryan, står bredvid sängen. Hon vankar av och an, känner ofta och nervöst på sonens nästan brännheta panna. Han har andningssvårigheter och infektionen sprider sig ned mot lungorna.
– Mitt barn borde egentligen ligga på intensivvårdsavdelningen, men det finns inte plats där så läkarna sade att vi får ligga här tills vidare. Han behöver syretillsättning för att kunna andas. Gud förbjude att fler barn blir så dåliga att man behöver rotera slangarna mellan barnens halsar.
Det har gått 25 dagar sedan Azerbajdzjan stängde vägen till den omstridda regionen Nagorno-Karabach, som ligger inneslutet av Azerbajdzjan, men vars befolkning i stort sett uteslutande ser sig som armenier.
Alla i Nagorno-Karabach räknar dagarna. För varje dag saknas ytterligare en matvara i butikerna. Först var det apelsinerna som tog slut. Sedan potatisen. Därefter alla grönsaker. Efter 25 dagar har allt kött och färskvaror sinat och kvar finns nästan bara choklad och de sämsta konserverna.
Detsamma gäller för läkemedel. Människor i behov av specialistvård kan inte få tag på livsuppehållande mediciner. Cancerpatienter får skjuta på sina behandlingar och barn i behov av akutvård får inte den hjälp de behöver.
Ani Mangasaryan och hennes son är inte ensamma i kampen för att hitta mediciner.
– Det är helt slut på antibiotika för barn, berättar hon. Nu köper vi antibiotika för vuxna och delar dem i flera bitar för att dosera korrekt. Problemet är inte pengar. Låt det kosta vad det kosta vill just nu. Vi hittar pengarna om så krävs. Problemet är att medicinerna är slut precis överallt.
Blockaden började tidigt på morgonen den 12 december. En grupp azeriska aktivister tog sig ned från staden Sjusji (Sjusja på azerbajdzjanska) till den vägkrok som leder mot Stepanakert där de slog upp sina tält. De fredsbevarande ryska trupperna, som bevakar vägen, hävdade att de inte kunde göra något.
Själva säger sig aktivisterna vara miljöaktivister som demonstrerar mot gruvdriften i Nagorno-Karabach, som Azerbajdzjan anser är illegal eftersom regionen formellt tillhör landet.
Det dröjde dock inte länge förrän Armenien anklagade ”miljöaktivisterna” för att vara utsända av den azerbajdzjanska regeringen. Flera av ”aktivisterna” har av Armenien pekats ut som anställda för statliga myndigheter eller soldater i azerbajdzjanska armén.
Efter fyra veckor är det ingen i Stepanakert som faktiskt tror att de är miljöaktivister, särskilt som Nagorno-Karabach gått deras krav om att upphöra med gruvdriften till mötes utan att blockaden hävts. Dessutom florerar videor i sociala medier där ”miljöaktivisterna” gör det etnonationalistiska turkiska vargtecknet och sjunger hyllningssånger till den azerbajdzjanska armén.
Den humanitära korridoren, Latjinkorridoren, är reglerad enligt det avtal om eldupphör som Armenien och Azerbajdzjan undertecknade, tillsammans med Ryssland, efter kriget 2020. Ryssland har mandat att bevaka korridoren med 2 000 fredsbevarande trupper för att säkerställa rörligheten mellan Armenien och Nagorno-Karabach.
Bakgrunden till konflikten går tillbaka till Sovjetunionens fall 1991 då Nagorno-Karabachs befolkning röstade om att tillhöra Armenien i stället för Azerbajdzjan. Omröstningen godkändes varken av Azerbajdzjan, Ryssland eller världssamfundet. Kriget var i samband med detta ett faktum. 1994 vann armenierna. En miljon människor, både armenier och azerbajdzjaner, hamnade på flykt och 30 000 dog.
Fram till 2020 pågick fredsförhandlingar, på uppdrag av FN, som skulle ta hänsyn till både ett lands territoriella integritet och ett folks rätt till självbestämmande. Förhandlingarna avslutades 2020 när Azerbajdzjan anföll Nagorno-Karabach. I Azerbajdzjan anser regeringen sedan dess att konflikten är löst.
I realiteten bor över 100 000 armenier kvar i Nagorno-Karabach och för dem är de resurser som kan föras in genom Latjinkorridoren livsavgörande. Den som nu blockerats av Azerbajdzjan i snart fem veckor.
Barnläkaren och kirurgen Mari Grigoryan som arbetar på regionens enda barnsjukhus berättar att situationen blir allt allvarligare.
– Vi är helt beroende av Armenien för både specialistvård och mediciner. Nu arbetar vi så gott vi kan med deras rådgivning, men det tillgodoser verkligen inte behoven. Häromdagen skickades ett fyra månader gammal barn till Armenien med Röda korsets hjälp. Vi har också ställt in fyra operationer för barn hittills – dessa barn far mycket illa.
Enligt henne är bristen på näringsrika matvaror lika akut som mediciner.
– Särskilt barn är i stort behov av näringsrik mat. Om blockaden fortsätter kommer vi snart se en samhällskris bland barn som är undernärda och mängden sjukdomar kommer öka.
Även om Röda korset givits tillåtelse att resa genom Latjinkorridoren med patienter och medicin så menar hon att deras insatser inte är i närheten av att täcka behoven.
– Röda korsets humanitära hjälp är bra. Den täcker dock bara en bråkdel av de behov som vi har och är mycket kortsiktig. Det krävs en heltäckande lösning. Jag vill inte tänka på vad en långvarig nedstängning av vår livlina till Armenien kommer att innebära.
Under FN:s säkerhetsråds möte den 21 december pläderade majoriteten av delegationerna för att fördöma Azerbajdzjan och kräva ett öppnande av korridoren. Ryssland ställde sig dock på Azerbajdzjans sida och menade att den är öppen, vilket grundar sig i att rysk militär kan resa in och ut ur Nagorno-Karabach. Förslaget till en fördömande resolution, författad av Frankrike, röstades därför ned.
Detta trots att flera människorättsorganisationer, däribland Human Rights Watch och organisationer som bevakar folkmordsfrågor, varnar för en humanitär katastrof. Lokala myndigheter menar att om ett nytt krig bryter ut så finns det inga flyktvägar för civilbefolkningen.
Trots det undertecknade EU, med Rumänien och Bulgarien i spetsen, ett nytt energiavtal med Azerbajdzjan en vecka efter att blockaden inleddes. Det var bara två dagar efter att EU-kommissionen fördömt Azerbajdzjans agerande.
Det sker samtidigt som Azerbajdzjan börjat importera rysk gas för att väga upp för de avtalade exportkvoterna av gas till EU, enligt ett nytt avtal från sommaren 2022.
På sjukhuset i Stepanakert lyfter Ani Mangasaryan upp sin son. Hon håller honom tätt intill sig. Hon säger att hon inte kunnat sova på flera dagar av oro.
– Hela staden är fylld med sjukdomar just nu. Det är vinter… du förstår… vintern är sjukdomssäsong för barn.
Hon suckar.
– Det är brist på allt. Inte bara medicin. Det finns inga blöjor för barnen och all näringsrik mat är slut. Jag borde ge mitt barn broccoli eller blomkål åtminstone, men finns det? Nej! Mitt barn har feber och jag kan inte ens hitta febernedsättande på apoteken. Vart är det här på väg? Jag, liksom alla andra, trodde att det skulle vara i en vecka. Nu vet jag inte.
Om författarna: Marut Vanyan är frilansjournalist i Nagorno-Karabachs huvudstad Stepanakert. Sedan mars 2021 nekar de ryska trupperna alla utländska journalister att åka in i området. Rasmus Canbäck var den sista som släpptes in. Han är aktuell med boken Varje dag dör jag långsamt om resan dit. Den släpps den 1 februari.
