Amineh, inte större än en Kalasjnikov – från peshmerga till riksdagsledamot
Amineh Kakabaveh & Johan Ohlson.
Ordfront.
Amineh Kakabavehs självbiografi, skriven tillsammans med journalisten Johan Ohlson, handlar först och främst om mod. Det finns inget annat ord för en person som redan som trettonårig rymmer från familj och tradition för att ansluta sig till det iranska kommunistiska partiet Komala och blir en peshmerga. Peshmerga betyder ”den som möter döden”. Själv var jag i den åldern mest upptagen av Backstreet Boys, så jag är mäkta imponerad av hennes tidiga politiska uppvaknande.
Kakabaveh växte upp i en fattig by i iranska Kurdistan, där möjligheter till utbildning var skrala, särskilt för (kurdiska) tjejer. Hon såg hur flickor användes som bytesvara mellan familjer och hur deras sexualitet kontrollerades av hela familjen. Mitt i detta fanns dock alltid en närvarande motsats, till exempel i form av hennes feministiska morbröder, och en traditionell pappa som ändå på sitt sätt visade stöd för den upproriska dottern. Och i bergen hägrade Komalas socialism och feminism. Partiet gav Kakabaveh feministisk och marxistisk skolning och via dem lärde hon sig att simma och cykla och att hon var likvärdig männen. Hon blev till och med livvakt till ledaren! Detta är en viktig lärdom från boken: samma kultur och religion kan uppenbarligen skapa såväl reaktionära som revolutionära rörelser. När Kakabaveh flydde till Sverige fortsatte kampen mot förtrycket mot kvinnor. Bland annat har hon arbetat som kurator i Botkyrka och är ordförande för organisationen Varken hora eller kuvad.
Läser man boken med ett kritiskt, antirasistiskt öga ser man återkommande generaliseringar som: ”Människolivet hade inget värde i Mellanöstern då och det har ingen betydelse i dag” och ”Att döda människor är som att dricka vatten för många”. Läser man den snällt ser man att hon på andra ställen påpekar att problemen inte bara gäller för Mellanöstern och islam och att hon är antirasist. Men varför då skriva så slarvigt? Ord är viktiga, särskilt för en riksdagsledamot med stort inflytande, även om ingen kan ta miste på hennes engagemang för utsatta kvinnor just från Mellanöstern.
Som litterärt verk är boken något rörig och hade behövt mer redigering. De sista kapitlen är i stort ett försvarstal för Kakabaveh själv, och handlar om kritik hon har fått genom åren (när och hur) men också om allt stöd hon har fått (och av vilka personer) samt en massa exempel på bra saker hon har gjort. Det blir långrandigt. Jag hade gärna velat läsa mer om vad vi konkret ska göra för att bekämpa hedersvåldet.
I slutänden är det Kakabavehs fascinerande livshistoria som gör boken läsvärd. Men viktig är hennes påminnelse om att kvinnor fortfarande i stora delar av världen, och även i Sverige, måste kämpa för rätten att få cykla, simma, bli kära, utbilda sig. Fattigdomen och segregationen i Sverige är katastrofal, särskilt för invandrade kvinnor. Det finns skalor i patriarkalt våld, och det som kan kallas hedersvåld är obestridligt bland det värsta. Så länge det finns kvinnor och hbtq-personer som kontrolleras av sina familjer i Sverige, så har vi ju misslyckats som feminister och vänsterpersoner. Kampen måste intensifieras, där har Kakabaveh rätt.
