I början av 2010-talet ställdes polisen inför en ny utmaning. Tidigare när någon näs­vis an­hörig eller journalist ifråga­satt ett tvek­samt ut­talande, extra batong­slag eller mystiskt döds­fall i arresten räckte det i regel med att skicka fram den gamle press­tales­mannen Claes Cassel som på för­troende­in­givande myndig­hets­svenska in­tygade att allt gått rätt och riktigt till. Men med mobil­kamerans in­träde i var med­borgares ficka fanns det plötsligt helt nya möjlig­heter att dokumentera till exempel hur länge en hundra­kilos polis­man verkligen suttit på en rygg innan den gått av. Den nya tekniken innebar således nya problem och lösningen på nya problem inom det offentliga stavas som bekant nya mediestrategier.

I Polismyndighetens fall har den främsta de senaste åren gått ut på att varva officiella informationskanaler i sociala medier med enskilda poliser som anonymt eller med namn, bild och kasken väl synlig, genom rättspolitiska utspel, tiktokdansande och bilder på katter de räddat ur olika träd, live-rapporterar från verkligheten utmed ”den tunna blå linjen”. Uttrycket kommer från en USA-importerad hashtag som även saluförs som tröjtryck åt den som vill visa sitt stöd åt ”hjältarna i blått” (på samma sätt som man kan göra åt sitt lokala mc-gäng) och syftar på den krigsfront där polisen dagligen utkämpar striden ”mellan ont och gott, mellan civilisation och barbari, mellan anarki och ordning”, som skribenten Max Karlsson sammanfattat det (ETC 5/1).

Tunna blå linjen är även namnet på en ny SVT-serie som handlar om vardagen för ett antal Malmöpoliser och är det något distrikt som är i särskilt behov av en corporate rebranding så är det Malmö. Om verklighetens Malmöpolis är mest känd för att referera till delinkventerna som ”apejävlar” och återkommande löften om ett mer offensivt värdegrundsarbete utgörs fiktionens dito av kompetenta och hyggliga individer vars enda svaghet är att de bryr sig för mycket om demokratin och dess medborgare. Seriens främsta huvudperson Sara (Amanda Jansson) är så upptagen i sin roll som samhällets väktare att till och med prästen i kyrkan hon engagerar sig i tycker att hon går till överdrift i sitt självuppoffrande martyrskap. I likhet med sin kollega inom Malmöpolisfiktionen, superutredaren Saga Norén i Bron, är Sara en utböling med en död syster i bagaget som drivkraft bakom sitt yrkesval. Däremot har Sara inga övernaturliga savantkrafter utan måste klara av arbetet endast med hjälp av sin kristna scoutmoral, och arbetsuppgifterna handlar inte om att försöka limma ihop massakrerade kommunpampar eller lösa spektakulära terroristpussel, utan snarare om att trösta försummade ungar i olika knarkarkvartar, sno ölburkar från stadens A-lagare och separera folk som har alltför högljutt tantrasex.

I Tunna blå linjen får tittarna lära sig att polis­makten utgörs av vanligt folk som sjunger i kör, ligger i skils­mässa och går på Tinder­dejter med true crime- och uniforms­kåta beundrare. Skaparen Cilla Jackert under­stryker (Dagens Industri 16/1) att serien ska betraktas som fiktion, men att avsikten är att skildra polisens vardag så verklighetstroget som möjligt. Och visst är det polisens verklighet och syn på omvärlden serien vilar på. Där skilje­linjen är tydlig mellan schyssta demonstranter som gör hand­hjärtan och dem som bara vill bråka, och det stora hotet mot polisens möjlig­heter att utföra sitt uppdrag är den stora detektiven allmän­heten som filmar och ifråga­sätter ingripanden.

Det finns röt­ägg och karriärister inom kåren, men karaktärerna vi följer bedriver samhällsservice snarare än repression och har tittarnas sympatier även när de begår grova tjänstefel, som när gruppledaren Jesse (Per Lasson) använder polisens register för att kolla upp exfruns nya kille eller Sara tappar kontrollen och misshandlar en demonstrant. Snuthatet som Malmös ungdomar på glid ventilerar blir därmed obegripligt. Föga förvånande ser liberaler som Lisa Magnusson (DN 24/1) sin världsbild bekräftad i serien där polisens ”syfte är att bistå de svaga”, medan Hynek Pallas (Expressen 16/1) drar paralleller till The wire. Men där David Simon skildrade sitt Baltimore utifrån dess olika invånare (poliserna, langarna, arbetarna, narkomanerna etc.) filtreras samhällets slitningar i Tunna blå linjen helt genom polisens visir och tonade rutor innan de presenteras för allmänheten. Precis som Claes Cassel gjorde på sin tid eller informationskrigande Tiktok­poliser i dag.