En vän till mig berättade nyligen att hans dagmamma brukade dränka all mat i sås. Korven badade i ketchup, fiskpinnarna i Smögensås, köttbullarna i gräddsås. Vad de än åt skulle det finnas sås i mängder. När han till slut frågade varför, svarade hon kort ”barn inte ska äta torrt”.
Hon hade vuxit upp på slätten i Östergötland på 30-talet. Menyn kunde bestå av ett knäckebröd till frukost, några potatisar till lunch och en grå fiskbit till middag. Det var generationen som lämnat det dödliga slitet bakom sig, men som aldrig kunde glömde hur strävt det smakade att vara fattig.
Jag tänker på det när jag läser om de gula flaggorna i Husby. Föreningen Ort till ort har startat en kampanj för att fastighetsägarna ska införa tre hyresfria månader och ett stopp för vräkningar under pandemin. Några av Sveriges fattigaste familjer bor i Husby och deras inkomster var de som rök först när coronakrisen tog sin början. Det är hem där det knappast slösas med ketchupen just nu.
Varför görs så lite för att dämpa de mänskliga tragedierna? Våra politikers handlingskraft är det inget fel på. Regeringen lägger 100 miljarder åt ena hållet och 300 miljarder åt andra hållet. Det finns ingen hejd för hur mycket skattepengar som ska läggas på att rädda och undvara olika saker. Det är bra, men de stora stödpaketen åt barnfamiljer lyser med sin frånvaro.
Det behövs samma amnestier, samma retorik om ”överbryggning” och samma brådska som när företagen behöver stöd. Välfärdslandet Sverige kan inte låta barnfamiljer gå under. Visst höjdes bostadsbidraget tillfälligt med 25 procent och det hjälper, men det är smulor i sammanhanget.
Barnfattigdom är inget nytt fenomen. Rädda Barnens årsrapport från 2018 visade att nio procent av alla familjehushåll är fattiga. Det är 190 000 ungar. Förödande 77,8 procent av dem har en annan hudfärg än vit och ett annat namn än Kalle. Kanske är det därför ingen gör något åt det. Samhället skiter i det eftersom barnen är bruna. Det är ovärdigt. Barn ska inte äta torrt.
