Kultur

Den radikala barnboken

Barnen sopar upp

Högen under mattan har blivit ”stinkande, morrande och stor som en flodhäst”.

Positiva berättelser om barns möjlighet att påverka kan motverka hopplöshet och klimatångest. Men är det alltid barnen som ska stå för lösningarna? Lydia Wistisen om två nyutkomna bilderböcker som tar det levande sopmonstret vid hornen.

Kultur

Att sopa saker under mattan, att bemöta ångest, bekymmer och svåra frågor genom att låtsas som de inte finns, är ingen bra metod. Alla vet att allt för eller senare bubblar upp till ytan igen. I bilderböckerna Under mattan av Sara Lövestam och Per Gustavsson samt Annalisa och skräpmonstret av Angeli Sjöström Hederberg och Caroline Sellstone, tar problemen formen av läskiga monster. Det är berättarjagets föräldrar som i det förstnämnda verket har för vana att lägga de odjur som dyker upp i hemmet under vardagsrumsmattan. I det sistnämnda flyttar i stället ett monster in under huvudpersonen Annalisas säng. Föräldrarna kan inte se det och uppmanar sin dotter att själv försöka bli av med det. Monstren fyller de två huvudpersonerna med fasa. Något måste göras!

Trots att de två bilderböckerna handlar om helt olika problem finns där stora överensstämmelser. Framför allt socialiserar verken på ett liknande vis barn i konflikt- och problemhantering. Hur ska plågsamma känslor bäst hanteras?
Under mattan gestaltar problematiken på det roligaste sättet. Verket är Lövestams bilderboksdebut och hennes rappa språk förstärks av den mer etablerade Gustavssons engagerande bilder. Resultatet av samarbetet är minst sagt lyckat, bilderna är fyllda av små finurliga detaljer som ömsom stärker, ömsom talar emot texten.

Annalisa och skräpmonstret har å sin sida en mer traditionell utformning, på många uppslag återfinns Sjöström Hederbergs text på ena sidan, Sellstones illustration på den andra. Boken är en del i serien ”Stora frågor för små medborgare” och i den finns ett förord av Maria Wetterstrand som säkert kan intressera vissa barn. Bäst tycker jag om bilderna, de lyfter genom sin lekfullhet den något banala texten. Det finns till exempel ingen anledning att börja boken med de förutsägbara orden: ”Det här är Annalisa”, särskilt inte då det är den andra utkomna boken om karaktären.

I båda böckerna är det barnen själva som tvingas ta tag i problemen. I Lövestam och Gustavssons verk får berättarjaget slutligen nog. Högen under mattan har blivit ”stinkande, morrande och stor som en flodhäst”. Trots föräldrarnas protester drar hen bort mattan. Nästa uppslag är befriande kaotiskt. Monster, björnar, vildsvin, fladdermöss och spindlar väller fram. Illustrationernas färgskala går från vardagliga landstingspasteller till smutsiga nyanser av grönt, gult och lila. Som läsare grips jag av en stark känsla av befrielse. Äntligen! Jag inser att jag spänt mig minst lika mycket som den stackars familjen. Upplösningen framkallar samma känsla av lättnad som då stormen kommer i Tove Jansons novell ”Filifjonkan som trodde på katastrofer” (1962). Budskapet är tydligt: Det är bättre att ta tjuren vid hornen, befriande och ibland till och med riktigt kul.

Monstret i Annalisa och skräpmonstret är inte lika diffust. Det är helt enkelt en materialisering av Annalisas klimatångest. Det växer av skräp och krymper av resurshushållning och återvinning. Annalisa börjar sortera sopor och rensa skräp i skogen. Tillslut är monstret borta. Hederberg skriver i en kommentar i slutet av boken: ”I en globaliserad värld kan såväl problemens orsaker som lösningar kännas avlägsna. Då kommer ofta håglösheten som ett brev på posten.” Därför vill hon visa barn att det går att påverka. Tanken känns igen från samtida miljöforskning. När berättelserna om döende floder och berg av sopor blir för många riskerar vi att enbart känna sorg och hopplöshet, att det redan är kört och försent att göra något. Alltför pessimistiska berättelser om föroreningar kan med andra ord få negativa konsekvenser och göra att människor väljer att stoppa huvudet i sanden. Dylik forskning förespråkar vikten av positiva berättelser om skräp. Motberättelser, där den lilla människan faktiskt kan göra något.

I ett sammanhang av barnlitteratur är balansgången mellan en destruktiv och produktiv skräpgestaltning särskilt svår. Bilderböcker där små barn förväntas rädda jorden skulle mycket väl kunna ha en motsatt effekt och skapa precis den känsla av håglöshet som Hederberg beskriver. Detsamma kan sägas om hur mycket barn ska involveras i vuxnas bekymmer. Såväl Annalisa och skräpmonstret som Under mattan klarar sig emellertid fint. Det är två hoppingivande berättelser. Barnen ges makt och agens utan att för den skull stå ensamma. Det är förvisso de som tar initiativ till förändringarna men föräldrarna hjälper till. Annalisa får till och med hjälp av kommunen som sätter upp fler papperskorgar i naturen.

Ur det perspektivet liknar Hederbergs och Sellstones verk de många politiska barnböcker som gavs ut på 1970-talet. I proggiga bilderböcker, med titlar som Nu blommar det i Blomlunda (1970) eller Lotta i Hallonby (1975), finns ofta en tydlig handlingslinje från barn, till föräldrar, till styrande politiker. Det är en tilltalande rörelse. Tänk om barns goda vilja alltid hade den effekten, då kanske växthusgaser, miljögifter och psykisk ohälsa skulle sluta sopas under mattan.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

  • Angeli Sjöström Hederberg
  • Annalisa och skräpmonstret
  • barnböcker
  • Caroline Sellstone
  • Den radikala barnboken
  • Per Gustavsson
  • Sara Lövestam
  • Under mattan

Kultur