Barns bästa – en fråga om pragmatik?

Människor dör varje dag i flyktinglägret Al-Hol i Syrien, där anhöriga till IS-medlemmar förvaras. Foto: Maya Alleruzzo/AP/TT.

Varför väger barnens bästa så tungt vid adoptioner, och så fruktansvärt lätt när det gäller IS-barnen?

Jag klickar in på SVT Nyheter och ser en äldre version av min skolkamrat från 90-talet. Patricio Galvez, som flydde till Sverige från ett sargat Chile. Nu måste han kämpa för att få hem sina barnbarn från ett sargat Syrien.
Hans dotter valde en obegriplig väg och det kostade henne livet. Nu är hans sju barnbarn ensamma i ett flyktingläger.

Patricio Galvez vill naturligtvis få hem dem, men svenska UD menar att det är väldigt komplicerat. Man måste nämligen fastställa att barnen har rätt att komma till Sverige.
Dels måste de ha giltiga handlingar, dels måste det gå att styrka att de har band till svenska medborgare. Skatteverkets praxis är dock att inte godta handlingar från Syrien då de inte är att lita på och DNA-test används inte då svensk folkbokföring endast registrerar juridiska relationer. Ett DNA-test kan dock användas som underlag för att styrka en sådan juridisk relation.

Men frågan är om Patricio Galvez biologiska band till barnbarnen hjälper. De är födda i ett land varifrån handlingar inte ses som giltiga och då han inte är deras förälder finns risken att han inte betraktas som självklar vårdnadshavare, trots att det tveklöst skulle vara det bästa för barnen. Vi har sett flera fall där Migrationsverket beslutat om att utvisa barn som har biologisk släkt som vill adoptera dem och där dessa beslut har rivits upp först efter långa processer. Den typen av processer har inte Patricio Galvez barnbarn tid med, och de kommer förmodligen inte heller äga rum då barnen befinner sig utomlands.

Det är märkligt hur pragmatiskt en kan se på barns bästa

Det är märkligt hur pragmatiskt en kan se på barns bästa. Tusentals barn adopterades från Pinochets Chile, samma Chile som Patricio Galvez flydde ifrån som artonåring. Det är inte osannolikt att han har barndomskamrater som adopterats bort efter att föräldrarna fängslats och förts bort.

För ett adoptionskritiskt öra låter det märkligt hur svenska myndigheter hänvisar till opålitliga dokument och tveksamma band till svenska medborgare i ängslan över att råka föra hit ett barn som inte har rätt att komma till Sverige. När det handlar om adopterade, då som nu, är det inte nämligen inte lika viktigt med korrekta handlingar eller svensk anknytning.

I adoptionsvärlden har alla barn rätt att komma till Sverige – även de barn som bevisligen stulits från sina föräldrar. I de fallen beklagas det lite, men det poängteras att barnen i slutändan ändå fått det materiellt bättre och trots allt fått föräldrar som älskar dem.
Självklart är detta en komplex fråga, men i fallet med Patricio Galvez och hans barnbarn borde det inte råda några tveksamheter. Dra fram DNA-kitet, sju flygbiljetter och låt barnen komma hem. Än sen om sju barn som bevisligen har koppling till Sverige kommer hit med papper som ser lite underliga ut. De är ju inte ensamma, om en säger så.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

  • IS
  • is-barnen