Inrikes/Nyheter 10 september, 2022

BB-ockupanterna hoppas på valet

Sollefteåbor har demonstrerat under hela mandatperioden för att återfå sitt BB. Samtidigt fortsätter sjukvården i region Västernorrland att bottenrankas. Hur kan vårdproblemen vara kvar på en plats där så många har engagerat sig för att lösa dem – och kan regionpolitikerna ens göra något åt det?

Den 15 maj i år bestämde sig Sollefteås BB-ockupanter för att återta sin plats. Pandemin hade tvingat dem, liksom många andra, att utföra sin protest digitalt. Återgången drog ut på tiden – många ockupanter är äldre och ingen vill beskyllas för att ligga bakom en ny smittovåg – men nu var det dags.

Kjell Westlin och Carina Hellström var först på plats. Den nya sjukvårdsdirektören hade kommit med ett hot: regionen har fått nya ordningsregler, obehöriga får inte vara i vårdens lokaler och den som vägrar lyssna kommer mötas av polis. Carina Hellström gav svar på tal.

– Vi är en fredlig ockupation, vi är redo att förhandla. Men vi kommer inte att flytta på oss om någon säger att vi måste. Vi kommer att sitta kvar, sade hon till SVT.

Två och en halv månad senare svarar Kjell Westlin i telefon. Han berättar att han varit på BB en gång i veckan sedan i maj. De är alltid minst två personer där. Och jo, polisen har varit förbi.

– De kom dit och tittade när vi startade upp. De sa: ”Det är inga oroligheter här, inget våldsamt. Det verkar lugnt. Härifrån kan vi fara”, berättar Kjell Westlin för Flamman.

Efter tre minuter vill han lägga på. Han har fortsatt engagera sig, men är trött på att tala om det här.

– Nu måste folk inse att vi behöver ett sjukhus. Det är nog inget annat. Jag pratar inte mer om det. Nu är det valet som får avgöra.

Sollefteå sjukhus är valfrågan som vägrar dö. För fyra år sedan åkte partiledarna i skytteltrafik till Lasarettsgatan 1 för att visa att de vill ha en mer tillgänglig vård. Den här gången är det tystare från rikspolitikerna. Men i region Västernorrland, som beslutar om saken, har det lett till parlamentariskt kaos. Under våren har de styrande socialdemokraterna precis som på riksplanet försökt reda ut vilka de egentligen regerar med. Oppositionen har formats om. Oheliga allianser har ingåtts. Och Centerpartiet har anklagats för att svika sin oppositionsroll för att stödja socialdemokrater.

– Det är komplext, säger regionala expolitikern Lena Asplund till Flamman.

Hon är före detta riksdagsledamot och moderat ut i fingerspetsarna. På söndag väljs hon med största sannolikhet till ännu en mandatperiod i Sollefteå kommunfullmäktige. Men toppuppdraget i regionen – ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden – har hon lämnat i förtid, i protest mot sitt eget parti.

– Jag kan inte stå bakom det Moderaterna går till val på där: att lägga ned Sollefteå sjukhus.

Förslaget kom i mars och skakade om regionpolitiken. Medan andra partier började förbereda valrörelsebudskap om att satsa på Sollefteå sjukhus, med ett återöppnande av BB och akutkirurgin som slutmål, meddelade regionens näst största parti att de vill gå åt helt andra hållet. Man måste prata om ”elefanten i rummet”, konstaterade de. Moderaterna, som vid den här tiden var Socialdemokraternas största koalitionspartner, ville byta ut sjukhuset mot en ambulanshelikopter och fler vårdplatser i Sundsvall och Örnsköldsvik.

Lena Asplund har bestämt sig för att rösta blankt.

– För det första behövs sjukhuset för befolkningen, för det andra kommer Försvarsmakten växa här, säger hon och fortsätter:

– Det vore en katastrof om det lades ned. Vi har också en åldrande befolkning. Alla kan inte åka tolv mil till Sundsvall.

Medan Moderaterna hanterade inre stridigheter seglade ett mer trängande problem upp på dagordningen: hela region Västernorrland saknade personal inför sommaren. En riktad lönesatsning för de yrkesgrupper där det råder störst brist hade fått motsatt effekt och lett till massuppsägningar. Om inget gjordes riskerade akutsjukvård att stängas.

Socialdemokraterna samlade alla partier till dialog. Enligt de andra partierna var det snarare ett informationsmöte. S hade beslutat att satsa ytterligare 50 miljoner på ännu fler löneökningar. Den här gången skulle det göras rätt.

Tre veckor senare blev moderaterna ett oppositionsparti. Tillsammans med KD, SD och lokala Sjukvårdspartiet presenterade de en betydligt mer ambitiös lönesatsning: 250 miljoner kronor. Vänsterpartiet höll sig borta från pressträffen eftersom de inte ville göra gemensam sak med SD, men meddelade att de skulle rösta för förslaget.

En hårfin omröstning slutade med att Centerpartiet bytte sida och Socialdemokraternas förslag vann. Centerpartiets Jonny Lundin lovade att möjliggöra S styre fram till valet – samtidigt som han behöll posten som oppositionsråd.

Personalen som sagt upp sig började återvända. Två dagar senare presenterar Inspektionen för vård och omsorg (IVO) en utredning om Sundsvalls sjukhus. Den visade att gamla och sköra akutpatienter ligger på bår 10–15 timmar utan tillsyn eller mat.

Regionens högsta politiker Glenn Nordlund (S) meddelar genom sin politiska sekreterare att han inte har tid för en intervju. Däremot skickar sekreteraren ett långt mejl om att bilden av Västernorrland som en region med särskilda problem är överdriven. Granskningar från medier och myndigheter visar något annat.

Utöver IVO:s rapport, som kommer med ett hot om 15 miljoner kronor i vite om problemen inte löses innan sista september, rapporterar SVT:s Uppdrag granskning att Västernorrland är sämst i Sverige på att leva upp till vårdgarantin. Ett exempel är ögonvården, där bara 38 procent av de som behövde en gråstarrsoperation fick den inom vårdgarantins 90 dagar år 2020.

Därutöver har 30 procent av dem som vårdats på IVA under coronapandemin dött – den tredje högsta siffran i landet. Och berättelserna som gett bränsle åt BB-ockupationen – bilresor på 20 mil för att genomgå en förlossning – finns alltjämt kvar.

Lena Asplund, som trots sitt avhopp varit ansvarig för sjukvården under nästan hela mandatperioden, svarar att mycket av problemen beror på pandemin. Utöver det säger hon att det handlar om bristande personalpolitik, löner och arbetsvillkor. När det saknas läkare och sjuksköterskor blir man tvungen att hyra in stafettpersonal, som är dyrare, och då blir utrymmet för andra vårdsatsningar mindre, vilket gör att man får svårare att rekrytera personal. En självförstärkande rundgång.

Hur ser du på möjligheterna att bilda en majoritet och komma åt de här problemen efter valet?

– Det vill jag inte lägga mig i, eftersom jag lämnat det hela. Då sitter man på avbytarbänk och tycker att man kan och vet allt.

Men en sak vet hon: staten behöver ta ett större ansvar.

– Man måste ha en bättre ekonomisk utjämning. Speciellt för regioner med en åldrande befolkning och vikande skatteunderlag. Vi måste få en vård på lika villkor.

Det finns inga aktuella opinionsmätningar inför valet i region Västernorrland. BB-ockupanter säger dock att Sjukvårdspartiet (Sjvp) har stort stöd bland dem som ägnat sitt liv åt frågan. Den senaste mätningen, gjord hösten 2021 på uppdrag av Moderaterna, ger visst stöd åt det. Där spås partiet få ett väljarstöd på 11 procent.

Gruppledaren Robert Thunfors turnerar just nu runt i regionen i en ambulans. När Flamman ringer honom håller han på att resa ett partytält i Härnösand.

– Vi har lagt nästan tre gånger mer pengar på den här valrörelsen än på den förra. Och vi har varit väldigt aktiva under mandatperioden.

Thunfors är gammal sosse. Skolad i SSU, partimedlem i fjorton år, sedan rekryterad till Sjukvårdspartiet efter att ha startat ett eget parti i Timrå. Men Sjukvårdspartiet vill, liksom många andra lokala missnöjespartier, helst inte tala om höger och vänster.

– I region Västernorrland finns inte den skalan. Det handlar snarare om centralisering eller decentralisering.

Enligt honom är Sjvp, V och KD de tydligaste förespråkarna för en mer decentraliserad vård. På andra sidan finns S, M, L och SD.

– Man har trott på stordriftens fördelar, men det har visat sig att det inte är sant. Man behöver ha tre sjukhus. Att lägga ned verksamhet på ett sjukhus skapar bara överbelastning på de andra två, för personalen flyttar inte med.

Ändå gick ni fram med ett gemensamt oppositionsförslag med M och SD i våras. Ett av de partierna vill lägga ned Sollefteå sjukhus. Hur går det ihop?

– Det var sakfrågan (ökade lönepåslag till vårdpersonal, reds. anm.) vi gick ihop om. Vi var inte helt överens om finansiering. Men Moderaterna var överens med oss om neddragningar i administrationskostnader, de har förflyttat sig rejält åt vårt håll i den frågan. Sedan började de skramla om Sollefteå sjukhus, men då var vi och V tydliga i den dialogen: ska ni slänga in ett sjukhus i de här diskussionerna så går vi härifrån.

Lena Asplund, som gick rakt emot sitt eget parti i frågan om Sollefteå sjukhus, säger samtidigt till Flamman att ett återöppnande av BB inte är praktiskt möjligt eftersom patientunderlaget är för litet, och eftersom det är omöjligt att få den specialistkompetens som behövs. Den förklaringen ger Robert Thunfors inte mycket för.

– Hon har solklart fel. Det är neddragningar som har skrämt bort personalen. Vi har medlemmar som är barnmorskor från Sollefteå. Vi har diskuterat en plan med C, V och KD, hur man skulle gå till väga. Men man kan inte starta BB 1 januari 2023, man måste bygga upp miljön under förmodligen ett eller två års tid och börja i någon ände. Det handlar om att skapa en stabilitet och en tro på att det fungerar.

Vänsterpartiet ser däremot en tydlig vänster-höger-konflikt i botten av region Västernorrlands problem.

– Det finns inte en enskild förklaring, men grundproblematiken är liberal politik på ett nationellt plan i 30 år, säger Nina Orefjärd, V:s gruppledare i regionen.

Hon pratar om ett skevt skattesystem som gör att politiker måste höja skatterna samtidigt som det går sämre för vården, en brist på nationell utjämning och en tungrodd administrativ apparat. Dessutom nämner hon samma dyra stafettläkarspiral som Lena Asplund tog upp.

– Det finns en gemensam trend bland många regioner som har liknande förutsättningar: Norrbotten, Jämtland, Härjedalen, Västerbotten och till viss del Dalarna.

Likt Sjvp talar hon om att flytta beslut och styrning närmare personalen, och att locka tillbaka personalen genom att investera sig ur krisen. Samtidigt säger hon att regionpolitikerna har ett mer eller mindre omöjligt uppdrag tills staten tar ett större ansvar.

– Det är ett ekonomiskt moment 22.

Ni har kampanjat intensivt i de här frågorna och Jonas Sjöstedt lade stor vikt vid BB-ockupanterna i valrörelsen 2018. Ändå säger ockupanter jag pratar med att Sjukvårdspartiet har störst stöd bland dem. Vad beror det på?

– Du har kanske pratat med enskilda. Och det är så att Sjukvårdspartiet syns, de är duktiga på att kampanja. Men om man ser på förra valresultat växte vi mycket också, från 6,9 till 10,6 procent. Jag hade såklart önskat att vi skulle ha alla röster. Vi har mycket liknande politik, men vi har också en helhetstanke om det nationella planet, vissa sådana bitar har inte Sjvp.

S får klä skott för mycket av kritiken mot vården i region Västernorrland, samtidigt som de är ett naturligt samarbetsparti för V på riksplan och på många andra håll i landet. Är det till skada för er tror du?

– Det kan ju vara så för någon, men jag tror inte det faktiskt. Det är väldigt tydligt att vi skiljer oss från dem när det gäller regionfrågan, säger hon och fortsätter:

– S är den naturliga samarbetspartnern, men inte här. Här handlar det om att hitta samverkan med andra partier som ser liknande problem och lösningar.

Vilka skulle det kunna vara?

– Det är svårt. Sjvp står oss ganska nära, annars kan jag inte säga så mycket faktiskt. Jag vet inte vad som kommer att hända.

Noa Söderberg
Tidigare reporter på Flamman.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Krönika/Kultur 23 april, 2024

Yael Bartanas ”Farewell” (2024) är som en ondskefull ”Aniara”.

De politiska spänningarna är påfallande närvarande på Venedigbiennalen. Ändå är det handens lust som får känneteckna världens största konstutställning.

När 60:e biennalen i Venedig öppnar en kylslagen dag i april 2024 är stämningen inte den vanliga, euforiska. Världens mest anrika konsthändelse, som inträffar vartannat år sedan snart 130 år, kan med sina nationella paviljonger, ihopträngda i en inhägnad park, Giardini, liknas med en frusen bild av Förenta Nationerna, en spegling av världen av idag. Följaktligen är Ryska paviljongen stängd i år – också. Efter ett beslut av Israels utvalda konstnär själv stod landets modernistiska glas-betong-byggnad  också stängd och nedsläckt. 

I presskön in till området på öppningsdagens morgon hör jag bakom mig två tjejer tala lågmält på hebreiska. Vi börjar prata och är överens om att Ruth Patir tog rätt beslut när hon stängde sin utställning i sista stund utan att stämma av med Israels  kulturminister Miki Zohar. Nu står där utanför i stället tre biffiga ”carabinieri” och blänger på förbipasserande, som inte tycks ta någon större notis. Alltför mycket drar uppmärksamheten till sig och utbudet är överväldigande, deadlines väntar och alla kritiker håller sina sinnen vidöppna för att kunna leverera en färsk spaning. Konsten sägs ju ha de mest finkalibrerade tentaklerna för vart världen är på väg. I tider som dessa är det förstås hårdvaluta och Venedigbiennalen, med sin prestige och koncentration, är den rätta platsen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 22 april, 2024

Klimatförnekelse dödar arbetare

Två byggarbetare förbereder sig på Spaniens andra värmebölja, den 10 juli 2023. Foto: Manu Fernandez/AP.

Värmerelaterade dödsfall har ökat med en tredjedel i Europa, och en ny ILO-rapport visar att arbetare drabbas värst. Klimatförnekelse är alltså inte folkligt, utan gynnar tvärtom eliterna.

Den 11 juli i fjol föll en 44-årig arbetare ihop livlös på gatan i den italienska staden Lodi. Han hade satts att måla vägskyltar mitt i solen, trots 40 grader under värmeböljan Cerberus. Efter flera försök med defibrillatorn förklarades han död på det lokala sjukhuset.

”En tragedi lika absurd som onödig”, sade lokala fackansvariga Elena Maga till tidningen The Post Internazionale. ”Vi borde inte behöva vänta på att människor dör innan vi förändrar något.”

Han är inte ensam. Två nya rapporter som släpptes i dag visar hur värmen blir allt dödligare i världen, och att arbetare världen över tillhör de hårdast drabbade.

Den första rapporten, utgiven av EU:s klimattjänst Copernicus, visar att de värmerelaterade dödligheten ökade med 30 procent i unionen förra året. 2023 var det varmaste året som någonsin har uppmätts, och Europa är den kontinent som värms upp snabbast.

”Det verkar kanske dyrt att agera mot klimathotet”, sade Meteorologiska världsorganisationens chef Celeste Saulo. ”Men priset för att inte agera är betydligt högre.”

Men klimatkrisen slår olika hårt beroende på vem du är. I dag släppte även Internationella arbetsorganisationen (ILO) en rapport som visar att arbetare tillhör de mest utsatta. Värst drabbade är de som arbetar kroppsligt och utomhus, eller som är tvungna att jobba oavsett väder – antingen på grund av deras centrala betydelse, som räddningspersonal och jordbrukare, eller på grund av ekonomisk utsatthet.

En brandman evakuerar en get under en skogsbrand i Acharnes, en förort i norra Aten, den 23 augusti 2023. Foto: Thanassis Stavrakis/AP.

ILO har identifierat sex klimatrisker som särskilt drabbar arbetare:

Övervärme. De 2,41 miljarder som arbetar inom värmekänsliga branscher som jordbruk, byggande och sopåkning drabbas i högre grad av skador på hjärtat, njurar och skelett, samt värmeslag och utmattning. 18,970 årliga dödsfall på jobbet beror på värme.

Extremväder. Krispersonal inom medicin, bränder, samt fiskare och jordbrukare drabbas i större utsträckning av stormar och översvämningar.

UV-strålning. De 1,6 miljarder som arbetar utomhus i världen, exempelvis inom post, trädgård och hamnar, drabbas av skador på hud och ögon, inklusive cancer.

Luftföroreningar. Samma grupp utsätts även för dålig luft, en hälsofara som kan kopplas till 860 000 årliga arbetsrelaterade dödsfall världen över.

Smitta. De som arbetar utomhus, inte minst i jordbruk, skogar och trädgårdar, drabbas oftare av parasitiska sjukdomar som malaria, borrelia, dengue, snäckfeber och leishmaniasis.

Gifter. Arbetare inom jordbruk, kemi och skogsbruk drabbas av förgiftning, cancer, neurotoxicitet, samt reproduktiva och andra sjukdomar efter att ha utsatts för agrokemiska gifter. Fler än 300 000 människor dör varje år efter förgiftning av bekämpningsmedel.

För visst är klimatet en fråga om klass mot klass – men det är klimatrörelsen som står på folkets sida.

Arbetarklassen sticker alltså ut som en grupp som har ett oerhört starkt intresse av att ta strid mot fossilutsläpp och miljöförstöring, medan klimatbovarna gynnas av den högerretorik som framställer klimatet som en fråga för cyklande veganer i innerstaden. Men som vi ser tillhör den urbana medelklassen inte alls de hårdast drabbade av värmeböljor och översvämningar.

För en månad sedan sågade Klimatpolitiska rådet än en gång regeringens klimatarbete, som slår ifrån sig all kritik från förhatliga experter. Under valrörelsen poserade man i stället vid mackpumpar för att framställa fossilbränsle som folkligt, en strategi som tycks ha lyckats med tanke på valsegern.

Det är en stor utmaning för gröna partier och rörelser, som framställs klimatfrågan som allmänmänsklig, men som har misslyckats med att förklara vilka som drabbas hårdast. Klimatprotester framställs ofta som ett hinder för arbetare som vill komma till jobbet, men i själva verket är det arbetarna själva som borde klistra fast sig på gatorna. För visst är klimatet en fråga om klass mot klass – men det är klimatrörelsen som står på folkets sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 21 april, 2024

Brytningstid på norska

”Blå interiör” (1883) anses vara Harriet Backers mästerverk. Bilden är beskuren.

Nationalmuseums utställning med Harriet Backer är en genomsnygg lektion om 1800-talets smygande radikalitet.

”Varför har det inte funnits några stora kvinnliga konstnärer?” Frågan ställdes 1971 i en berömd essä av den amerikanska konsthistorikern Linda Nochlin. Hennes skenbart naiva fråga gav upphov till en störtflod av forskning, och sedan dess har ett oräkneligt antal kvinnliga konstnärer dykt upp vilket gjort konsthistoria till ett betydligt mer diversifierat fält. Att ”upptäcka” en bortglömd konstnär och återupprätta hennes rätta plats i historien har närapå blivit en klyscha i konstbranschen (tänk på Hilma af Klint-febern). Definitivt oftast på gott snarare än ont, även om det kan bli tjatigt och ibland rentav tveksamt att marknadsföra utställningar som ”upptäckter” då det inte sällan redan bedrivits forskning på konstnärerna i fråga.

Det jag blir mest störd av på Nationalmuseums utställning Harriet Backer är ändå att jag – konsthistorienörd och feminist – aldrig tidigare hört hennes namn. För att parafrasera Nochlin undrar jag: Varför är våra grannländers konsthistoria terra incognita? Före och efter Edvard Munch råder mest ett tyst sus i mitt huvud.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Inrikes 20 april, 2024

Mitt Erlanderögonblick kom vid Sahlgrenskas foodtruck

Ett dagrum på Vipeholm under 1940-talet. Foto: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet/TT.

Samhället har råd med allt mindre ju rikare vi blir. Det finns en kuslig känsla av att allt går bakåt. Men kanske är det som vissa försöker lansera som ett ”Jimmie-moment” i själva verket ett ”Erlander-ögonblick”?

Vipeholms sjukhus, en så kallad vanföreanstalt, har med rätta blivit ökänt för de grovt oetiska kariesexperimenten, lobotomierna och den stundvis höga dödligheten. På nätet hittar jag en rikedom av fotodokumentation över flera decennier från anstalten, som var inriktad mot vård av barn med svåra rörelsehinder.

Men utifrån bilderna är det inte kränkningarna av de intagnas rättigheter som utgör det starkaste utropstecknet av kontrast mot vår samtid. Den samtida betraktaren häpnar i stället över verksamhetens omfång och personalstyrka: möbelverkstaden för patientterapi, textilverkstaden, idrottsplatsen, plantskolan, personalmatsalen, korpfotbollslagen (både kvinnliga och manliga), musikterapin, leksaksförrådet, kafferepen, panncentralen – och, som en mörk fond, gravplatsen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Utrikes 19 april, 2024

EU:s budgetregler kan omöjliggöra klimat- och välfärdsmål

Europaparlamentet kommer att rösta om huruvida de nya reglerna ska träda i kraft eller inte. Foto: Jean-Francois Badias/AP.

Efter tre års paus ska EU:s nyliberala budgetregler återinföras. Trots krav på att de borde förändras har lite hänt – nu kan de omöjliggöra satsningar på såväl välfärden som klimatet.

I italienska tidningar skrivs det om det, på fransk radio debatterar man det, och på belgiska löpsedlar varnar man för det: i början av nästa vecka beslutar Europaparlamentet om huruvida EU-länderna ska ha rätt att finansiera sin välfärd och nå sina klimatåtaganden eller inte. Efter över tre års paus kommer nämligen de hårda budgetreglerna som medlemsländerna har tvingats efterleva sedan slutet av 1990-talet att träda i kraft igen – såvida parlamentet inte röstar nej.

Reglerna i Stabilitets- och tillväxtpakten om att statsskulden och budgetunderskottet inte får överstiga 60 procent respektive 3 procent av BNP, kom först till stånd som inträdeskriterier för medlemmarna i EMU. Men eftersom alla länder var tänkta att införa euron gäller de för samtliga EU-medlemmar, inklusive dem som inte använder den gemensamma valutan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Rörelsen 19 april, 2024

Klimatkampen är förlorad, länge leve klimatkampen!

Klimataktivister från organisationen Extinction Rebellion har upprättat en vägspärr vid Slussen i Stockholm som en manifestation för klimatet inför valet 2022. Foto: Christine Olsson/TT.

Är klimatkampen förlorad? Det tycker Tadzio Müller, medgrundare till Ende Gelände i en intervju med Flamman (nr 14/2024). Efter många år med stora proteströrelser är vi fortfarande på väg mot en framtid med allt fler klimatkatastrofer, död och lidande. ”Folk eldar hellre upp planeten och mår skit, än agerar”, säger han.

För mig som klimataktivist är det sorgsen läsning, eftersom Müller har rätt i att världen är på väg åt helvete. Hans känslor är legitima. Samtidigt pekar hans uttalande på ett problem för klimatrörelsen: oförmågan att skilja på målen vi sätter upp i kampen och värdet av kampen själv. I det senare fallet bör vi alltid ha blicken vänd mot att rädda människor och skapa en bättre värld, vad som än händer.

Klimatrörelsen kämpar mot ett av världens mäktigaste intressen, fossilindustrin. På längre sikt kämpar klimatrörelsen även mot kapitalismen i sin helhet, det mäktigaste produktionssystem som världen skådat. Att stoppa fossilindustrin vore en enorm bedrift. Att störta kapitalismen är en ännu större, men inte omöjlig uppgift. Det är därför inte konstigt att vi misslyckas ibland.

Klimatrörelsen kämpar för en bättre värld, och det är en kamp som aldrig kan urholkas.

Det är lätt att relatera till Tadzio Müllers sorg över att mål har förlorats. Det han anser ”har gett våra liv mening i likhet med hur religiösa människor uppfattar världen, det som strukturerar allt vi gör, och våra idéer om vem som är god och ond” gäller inte längre. ”Vi har stött emot de planetära gränserna, och lärt oss att det moraliska universumets båge är kort och böjd mot fascismen”, fortsätter han.

Samtidigt har Tadzio i denna förlust kommit till en nyvunnen insikt: ”att det inte handlar om segerns sannolikhet”, utan ”om de relationer som du bygger medan du försöker uppnå den segern”.

Läs mer

Jag tror precis som Tadzio Müller att dessa relationer är källan till all uthållig klimatkamp, speciellt i tider av motgång. Om den enda anledningen till kampen är vinsterna så är det enkelt att gå hem efter en förlust, dra ned persiennerna och aldrig återvända till rörelsen. Men om kampen får ett värde i sig kan de kämpande gå hem efter förlusten, gråta, festa och tänka om tillsammans – för att snart därefter envist återvända med nya mål.

Såklart är inte kampen en hobby med vänner – väl uttänkta strategier och slagkraftiga mål måste vi alltid ha med oss. Men som Mathias Wåg i en bokrecension skriver här i Flamman blir ”allt eller inget” oftast inget. Det krävs uthålliga organisationer som kan förvalta både kampen genom förlusten, och makten efter vinsten. Och oavsett om vi når 1,5 eller 3 graders uppvärmning kommer klimatkampen aldrig att vara förgäves – inte så länge planeten är beboelig.

Både jag och Müller tror på relationernas vikt. Samtidigt tror jag inte att klimatkampen är körd bara för att framtiden just nu ser mörk ut. Ju starkare vi organiserar oss och ju fler vi blir, desto bättre framtid får vi. Klimatrörelsen kämpar för en bättre värld, och det är en kamp som aldrig kan urholkas. Även i en brinnande värld finns det mycket att kämpa för, och många att rädda som annars skulle dö. Sörj målen, och organisera er.

Noah Björelius Hort
Aktiv i Ta Tillbaka Framtiden
Nyheter/Utrikes 19 april, 2024

Efter inreseförbudet: Jannis Varoufakis tänker inte hålla käften

Jannis Varoufakis talar i Atenförorten Nikea inför det grekiska valet 2019. Foto: Petros Giannakouris/AP.

Efter att Berlinpolisen upplöste den palestinska kongressen förbjöds den grekiska politikern Jannis Varoufakis att arbeta i Tyskland. Nu förklarar han varför de vill tysta honom.

Den tre dagar långa palestinska kongressen i Berlin förra helgen var tänkt att sända en signal om solidaritet med folket i Gaza. Under mottot ”Vi anklagar” ville palestinska, judiska, tyska och andra internationella aktivister samlas för att tala om den fruktansvärda situationen i Gaza och sätta press på den tyska regeringen att kräva en vapenvila. Men bara två timmar efter att den inleddes fredagen den 12 april tog sig polisen in i byggnaden, stängde av strömmen och tvingade hundratals deltagare att lämna evenemanget. Därefter upplöstes konferensen.

En av de planerade talarna var Greklands förre finansminister Jannis Varoufakis. Polisen ställde inte bara in hans tal – han meddelade också att han hade belagts med ett allmänt förbud mot att verka i Tyskland och att han inte ens fick tala via videoöverföring. Tysk media rapporterar nu att detta straff nu har reducerats till ett inreseförbud.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Loren Balhorn
Chefredaktör för Jacobin i Tyskland.
Nyheter/Utrikes 18 april, 2024

Bosättare fördrev palestinier med hjälp av Israels armé

En israelisk soldat iförd kostym vid ett högtidsfirande organiserat av bosättare på Västbanken. Foto: AP Photo/Leo Correa.

Israelisk militär och bosättare kritiseras av Human Rights Watch för sin behandling av palestinier på Västbanken. Organisationen rapporterar att palestinier har fördrivits från sina hem, och många vågar inte återvända.

– Bosättare och soldater har fördrivit hela palestinska samhällen. De har förstört varje hem, med uppenbart stöd från styrande israeliska myndigheter, säger Bill Van Esveld, biträdande barnrättschef på Human Rights Watch (HRW), i ett uttalande på organisationens hemsida. Han fortsätter: 

– Medan världen fokuserar på Gaza så ökar övergreppen på Västbanken, underblåst av årtionden av straffrihet och likgiltighet bland Israels allierade.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Inrikes 18 april, 2024

Borta med vinden

Vattenfall har investerat miljarder i tre stora vindkraftparker runt Fredrika. Produktionen täcker ungefär en procent av hela landets elbehov, men intäkterna för byn och för Åsele kommun är små. Foto: Robert Henriksson / DN / SCANPIX.

Vind- och vattenkraften i trakterna kring Fredrika producerar en procent av Sveriges el. Samtidigt stängs bibliotek och äldreboenden i närområdet. Med de regler som finns i Sverige stannar vinsterna sällan kvar i bygden.

Skylten som visar vägen mot biblioteket sitter kvar i Fredrikas centrum, men i början av februari slog det igen dörrarna för gott.

Bibliotekarien Britt-Marie Arvidsson har kört de två milen in till Fredrika för att visa oss biblioteket. Det ryms i ett enda, lite större rum i den låga röda skolbyggnaden. Trots det begränsade utrymmet finns allt som man kan vänta sig: skönlitteratur, deckare, fakta, och en avdelning om bygden och landets norra delar. Barnen har ett eget hörn med en kåta där man kan krypa in för att läsa i lugn och ro.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.
Nyheter/Utrikes 18 april, 2024

Google-arbetare avskedas efter protest: ”AI-drivet folkmord”

Teknikarbetare protesterar utanför Googles huvudkontor i San Francisco i december 2023. Foto: Santiago Mejia/San Francisco Chronicle/AP.

28 anställda sägs upp efter att ha kritiserat teknikbolagets samarbete med israelisk militär.

Minst nio anställda på teknikjätten Google greps i tisdags under en tio timmar lång sittprotest inne på företagets kontor i New York City och Sunnyvale. Under onsdagen meddelade Google i ett internt meddelande att 28 anställda har avskedats för medverkan i protesterna, rapporterar The Verge.

– Allt fler är villiga att riskera sina jobb för att stå upp mot medverkan till folkmord, säger organisatören och Google-arbetaren Ray Westrick till Democracy Now!.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Peter Eriksson
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]