En kvinna vaknar mitt i en ofattbart stor smärta. Snart känner hon en liten, hal varelse på sitt bröst. Hon har ingen aning om hur hon hamnade här och minns inte tiden som ledde fram till att hon ligger på förlossningssalen med ett spädbarn vid bröstet.
Så börjar Pooneh Rohis nya roman Hölje, och det är inte en tillfällig förvirring som huvudpersonen Mona har drabbats av. Inte nog med att hon inte minns något av sin graviditet. Hon känner inte heller igen mannen som uppenbarligen är barnets far och hennes partner. Faktum är att han, och inte minst hans allt mer bekymrade föräldrar, ter sig frånstötande. Och för barnet känner hon ingenting.
Är detta en skildring av en förlossningspsykos? Eller är det en allegori över en känsla av alienation i kärnfamiljen? Över hur det kan upplevas att inte känna igen sig i sin nya kropp och sin nya situation, att känna aversion gentemot beskäftiga svärföräldrar och att känna sig instängd i den ”bebisbubbla” som fortfarande ofta beskrivs som paradiset på jorden?
Det skulle kunna vara både och, och det spelar inte särskilt stor roll egentligen. Rohis nya roman är andlöst spännande och tryckande klaustrofobisk, ibland nästan en skräckroman. Mina tankar går till Charlotte Perkins Gilmans Den gula tapeten från 1892 som numera räknas till något av en feministisk klassiker. Denna brukar ofta läsas som en gestaltning av en nybliven mammas ensamhet, isolering och främlingskap inför den modersroll hon förväntas axla och som tar sig uttryck i en rent konkret hemsökelse.
Berövad all kontext som lär oss att moderskapet är den högsta lyckan känner Mona till slut enbart vrede över att ha fått sin kropp belägrad och söndersliten och nu vara inlåst med ett skrikande barn, en man som ter sig nästan motbjudande och svärföräldrar som vaktar på varje steg hon tar. Är det psykos som skapar dessa känslor, eller är ”galenskapen”, som hos Perkins Gilman, i själva verket den enda vägen ut ur den bur som kärnfamiljen i dag, liksom 1892, de facto är för många kvinnor?
Pooneh Rohi har mellan pärmarna på denna tunna lilla bok i alla fall skapat ett inferno som håller läsaren i ett järngrepp från första till sista sidan. Det är som sagt mycket spännande men denna spänning får ingen konventionell upplösning, vilket är en av bokens styrkor. Det är möjligt att Mona efter att romanen slutat får hjälp och kommer ut ur det som kanske är en psykos. Det är möjligt att de två korta veckor under vilka boken utspelar sig bara är en övergående kris i ett långt och över lag harmoniskt medelklassliv. Men i romanens universum finns inga lyckliga vändningar, inga harmoniserande lösningar som försäkrar läsaren om att Mona självklart ändå älskar sitt barn. Ingen nåd, utan i bästa fall resignation.