Halv åtta en februarimorgon är jag på väg till skolan. Det är smällkallt ute, natten har frusit hela verkligheten till is. Pappa ska låsa, vi är pälsade, jag skuttar ned i förväg. Precis vid sista trappan får jag syn på något. Mellan barnvagnarna, på en bädd av kartong, ligger en kulle av gamla filtar. Som andas.
Pappa ropar något där uppe och det ekar och kokongen av textilier vänder sig om. Han spärrar upp ögonen: ”God morgon!”
Jag är nio år och rädd. Mannen är fårad och smutsig. Men han är snäll och klar och tittar oss i ögonen, ett slags värdighet uppstår i mötet. Han önskar mig lycka till i skolan och fortsätter sova i trapphuset under en tid.
Jag tänker ofta på det här när vintern kommer, när nätterna blir så där genomfrusna. Många hemlösa i Sverige är medmänniskor som av olika anledningar hamnat utanför ett ordnat boende.
Bilden av hemlösa som hopplösa vrak stämmer inte, menar Stadsmissionen i sin rapport ”Hemlös 2020”. Allt fler blir hemlösa uteslutande på grund av ekonomiska problem. Och i ett Sverige med bostadsbrist och ett allt mer grovmaskigt socialt skyddsnät syns ingen bättring i sikte.
De får ligga i trapphus, källare eller härbärgen. De rånas, kan aldrig riktigt sova och drabbas ofta av hälsoproblem. Forskning från Australien visar också att hemlöshet i sig är en större riskfaktor för att utveckla missbruk och psykisk ohälsa än tvärtom. Man super för att somna. Den oerhörda pressen blir en grogrund för psykiska sjukdomar.
Hemlöshet handlar inte bara om fysisk bostadsbrist. Det saknas en nationell strategi för att hantera orsakerna. Vi har över 30 000 hemlösa i Sverige och den nuvarande politiken fungerar inte. Det krävs en plan för ekonomisk rådgivning, bostadsslussning, skuldsanering, förändrade vräkningsrutiner och en rad andra åtgärder. Finns den politiska viljan?
Mannen som sov i vårt trapphus försvann en dag och kom aldrig tillbaka. Många år senare fick vi en ny vaktmästare i skolan. Han kom in i klassrummet, spärrade upp de snälla och klara ögonen och sade: ”God morgon!”
