Inrikes

Benjamin Ivansson: Ingen i bostadsrättsföreningen verkar gilla att äga

"Jag tänker alltid: det är en bostadsrättsförening, det är du, jag och tanten på våning tre som äger hela fastigheten, vem är denna någon som ska fixa problemen?" skriver Benjamin Ivansson. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT/Flamman.

”Borde inte det här fixas?” frågar folk upprört. Men bostadsrättsföreningen sköts av dig och mig – det är vi som är ”någon”.

Inrikes

”Borde inte det här fixas?” Så avslutas nästan alla meddelanden på min bostadsrättsförenings anslagstavla. Felslängda sopor, felfyllda förråd, dörrar som lämnas öppna, någon som röker, någon som väsnas, någon som borrar. Förstås legitima klagomål, inget ont om grannarna. Men det är den där sista meningen som stör mig. ”Borde inte någon”.

Jag tänker alltid: det är en bostadsrättsförening, det är du, jag och tanten på våning tre som äger hela fastigheten, vem är denna någon som ska fixa problemen?

Högerpartierna säljer ut allmännyttan och stoppar nya hyresrätter med argumentet att den som äger sin bostad blir mer ansvarstagande. För om de boende bara fick en ordentlig ägodel att förvandlas till Smeagol över, ja då försvinner den sociala misären. Som om härskarringen och en trerummare i Rågsved hade det gemensamt att de båda skapar ett innerligt engagemang hos ägaren.

Jag tror att alltihop är en fet lögn och att egenintresse som socialpolitisk lösning är skrattretande. Folk vill bo storleksenligt, vettigt och tryggt. Man vill välja tapet, parkett och kanske en Smeg-kyl. Allt det jobbiga får gärna någon annan göra. Man vill att boendet ska fungera och kännas bra. Allt det här är görbart inom ramen för allmännyttan. Men det stämmer bara inte överens med den liberala ideologin.

Bostadsrättsföreningen Taxeringsrevisorn 2 i Malmö är ett annat exempel. Det tog bara några år efter omvandlingen innan helvetet började. Styrelsen var korrupt, ingen fattade var pengarna tog vägen. Hissarna stannade och ventilationen möglade igen. Under många år förföll huset innan allmännyttan till slut köpte tillbaka det. De boende grät av lättnad, trots stora förluster.

Hur många av mina grannar som egentligen skulle vilja hyra en lägenhet vet jag inte. Men att döma av alla frågor som ställs, alla önskemål om att ”någon” ska lösa saker, finns det en längtan efter att få betala en fast summa varje månad och sedan inte bry sig mer. Det är trots allt väldigt mänskligt. Borde inte någon bygga fler hyresrätter?

    Inrikes