Det damp ned ett meddelande på Facebook. En bekant från Sydafrika jag inte pratat med på fyra år undrade om jag kunde skänka en peng till hennes insamling. Hon ska läsa projektledning på Kapstadens universitet och behöver 50 000 kronor. En summa hon som svart arbetare kan säga svejs till.
I ett medföljande underdånigt tiggarbrev blir jag försäkrad om att hon verkligen behöver pengarna. Det skulle öka hennes chanser att få jobb om hon fick gå kursen. Hon har utvecklats mycket av att gå studiecirklar hos ABF:s motsvarighet i Sydafrika. Nu vill hon ta nästa steg.
Brevet är riktat till vita mecenater. Hon vet att den apartheidgödda Boer-elitens givmildhet är villkorad. Så hon hukar. Kanske kan det ses som en investering, om hon får gå utbildningen? Då kan hon försörja sina syskon som nu går i skola i ett township. Inte belasta, inte ställa till med något, knappt finnas till.
Som fattig och svart ska man inte bara kravla sig upp ur leran utan hjälp, man ska be om ursäkt för det.
När högern i Sverige pratar om högre egenavgifter, fler alternativa finansieringsformer och mer frivillighet i välfärden är det här slutresultatet de bäddar för. Tidigare kallades det filantropi och var en hobby för det övre skiktet. I dag heter det välgörenhet. Innebörden är densamma. Frivilligheten för den med pengar står i direkt korrelation med ofriheten för alla andra.
Moderata studentförbundet vill införa terminsavgifter på just 50 000 kronor. Ska du bli läkare, förskollärare eller jurist får du slanta upp flera hundra tusen utöver studielån. Eller bli duktig på att lisma för adeln. Med rätt formuleringar och löften om ideologisk underkastelse kan de kanske hjälpa dig.
Jag äter hellre skit.
Allmän välfärd och gemensam finansiering handlar inte främst om produktivitet eller att göra samhället tillgängligt för alla. Det handlar om värdighet. Ingen fattig ska behöva ställa sig på knä inför andra. Ingen adelsman ska kunna säga ja eller nej till andras livsmöjligheter. Det är principer värda att försvara till sista stund.