Före framgången med Nuckan hade det gått nästan tjugo år sedan Malin Lindroth publicerade prosa med debutromanen Vaka natt, som jag håller för en av de starkaste och mest originella läsupplevelser jag haft av svenska nutida romaner. Boken är en skoningslös berättelse om en ung vuxen kvinnas uppvaknande från en traumatisk uppväxt med en psykiskt störd moder. Skildringen är en näst intill alltigenom becksvart studie i en människas smärtsamma försök till frigörelse från en ytterst utsatt barndom.
I Lindroths nya roman Rolf, som är berättad i förstaperson, får vi möta en socialt isolerad lärarvikarie vid namn Rolf som just utfört ett mord på en ung kvinna, som han kallar Pinky, med självskadebeteende som sökt upp honom för att få sina självförvållade sår omplåstrade. När Lindroth nu återkommer som skönlitterär författare väjer hon alltså inte heller den här gången för ett mörkt tema, men både den psykologiska nyansrikedomen och den lyriska förtätningen som så bländande präglade Vaka natt är dessvärre som bortblåst.
Stilistiskt är Rolf ett minst lika imponerande romanbygge som Vaka natt. Jag skulle inte säga hårdkokt, men väl så rivigt framarbetad. Lindroth kan verkligen konsten att effektivt, på ett närmast minimalistiskt sätt, driva en berättelse framåt. Hennes stilistiska förmåga skulle gärna kunna få bilda skola för många andra nutida svenska författare, vilka alltför ofta tycks ha mångordighet som främsta begåvning. Dock hajar jag till gång på gång under läsningen över hur Lindroth genomgående gör det alldeles för busenkelt för sig vad gäller personporträttet av huvudkaraktären Rolf.
Jag förstår konstgreppet som Lindroth vill åt genom att använda en vardagsgrå, medelålders, socialt dysfunktionell man som kvinnomördare och en självskadande ung kvinna som offret för att försöka granska och bildligt skildra samhälleliga normer, men den djupgående psykologiska skildringen av personen Rolf, hans livssituation och vad som lett fram till hans mordhandling framstår inte som särdeles trovärdig för mig som läsare. Vare sig som samhällelig kommentar över sociala och könsmässiga normer eller spänningslitteratur. Jag blir helt enkelt inte riktigt klok på Rolf som roman.
Det är kanske inte så originellt i sig, men väl så lockande att som författare vilja skildra en berättelse från en mördares perspektiv. Det är lätt att förstå den möjliga kraften i det när man ska ge sig på en samhällskommentar. Balansakten som krävs för att göra något sådant trovärdigt är dock ytterst svår och Lindroth faller dessvärre alltför ofta i sin berättelse handlöst ned i rena plattityder.