Det sägs att skit flyter ned­­ströms men i Europa flyter den lika ofta norr­ut. Från Tysk­land, för­stärkt av extra reaktionärt dansk fiber, för­enar sig av­fallet i Rosen­bad med förljugna före­ställningar om den svenska modellen, tills det når sitt utlopp i form av det senaste nyliberala lag­förslaget.

De politiska manövrarna ovanifrån och under­såtarnas reaktionsförmåga får sedan sina återverkningar inom kulturen med samma geografiska för­dröjning. Samtidigt som den i Sverige dagsaktuella frågan om de första stegen mot marknads­hyra blåst upp till storm, slöt ett par tusen berlinare upp för att bevittna urpremiären av protestoperan Wem gehört Lauratibor.

Uppsättningen, som finansierats av bland andra Rosa Luxemburg-stiftelsen, skulle egentligen ha gått av stapeln ifjol men fick i stället, under strikt lock­down som även inne­fattade för­bud mot att sjunga och spela till­sammans offentligt, genom­föras som en radiosändning på en lokal frekvens där folk i grann­skapet uppmanades till att ställa ut sina radioapparater i fönstren.

Den 12 juni i år kunde dock hela föreställningen spelas planenligt i form av en tre timmar lång, rörlig demonstration längs med gatorna i Reichenberger Kiez, där även merparten av ensemblen håller hus till vardags. Handlingen kretsar kring kapitalets inträngning i området, förklädd i det senaste modebegrepp eller den eufemism som gäller för dagen: ”gentrifiering”, ”strukturreformer”, ”fri hyres­sättning”, ”betalningsvilja”.

Bertolt Brecht ställde i essän Teaterteori (1953) frågan vilken hållning gentemot samhället ”som vi, barn av en vetenskaplig tidsålder, har nöje av på vår teater?” Vi, barn av en nyliberal, vetenskapsfientlig, hyperindividualistisk tidsålder som rattas av en borgerlighet så andligt död att den inte ens ids iklä sig människoansiktsteatermasker längre, har samma svar som Brecht hade då: ”Jo, en kritisk hållning naturligtvis”.

Wem gehört Lauratibor är också enligt sin egen beteckning ”en opera skapad i nödvärn”, direkt sprungen ur det existentiella hotet mot en växande del av Berlins invånare där tvångsvräkningar till följd av chockhöjda hyror sedan länge är vardag. Berättelsens hjältar söker efter det bortrövade elixir – ”det som förbinder oss” – som behövs för att kunna göra motstånd mot operans ärkeskurk med det allt annat än subtila namnet Maximilius Profitikus. Det är partiskt, plakatpolitiskt och tendentiöst och liberala kulturrecensenter skulle få stora dåndimpen efter en kvart. Men ”så länge som samhället är splittrat i sinsemellan kämpande klasser har det heller inget gemensamt språkrör” och att låtsas pyssla med ”opartisk” kultur ”innebär således för konsten blott att höra till de härskande”, för att återigen tala med Brecht.

Att se premiären via en Youtube-stream är såklart inte samma sak som att följa med föreställningen till fots genom Berlin och även om ljudet är bra är bilden stundtals lite väl mycket pappa-filmar-skolavslutningen-ur-publiken för att upplevelsen ska göras rättvisa. De karnevaliska inslagen är spektakulära även om de interaktiva av förklarliga skäl inte går fram på samma sätt, men båda andas just mycket Brecht och musiken av densammes parhäst Kurt Weill, särskilt den magnifika slutsången ”Widerstandslied”.

Estetiken är väldigt tysk – med stora skyltar det står ”Genug!” på och onda i heltäckande grått som mässar entonigt – men även vi som inte kan språket har lätt att relatera till internationellt gångbara libretton som ”Hjärtan brustna av nyliberalism”. De svenska inslagen är också påtagliga. Kompositören Anders Ehlin och projektledaren tillika operasångerskan Marieke Wikesjö härstammar båda från Sverige och bland de fastighetsmagnater som driver på den tyska utvecklingen spelar svenska aktörer som Akelius, Heimstaden och familjen Rausing framträdande roller, såväl i operans värld som i verklighetens.

Träckflödet den tyska hyres­marknaden utgörs av har som bekant redan börjat sippra in i Sverige, och ingen inbillar sig väl att svenska hyreshajar som verkar i Maximilius Profitikus anda kommer att ompröva sina ambitioner oavsett vad januariavtalets punkt 44 om att ”reformera hyresmodellen” slutligen landar i.

Den 21 augusti anländer Wem gehört Lauratibor till Danmark för bland annat en uppsättning på Köpenhamns operafestival. En svensk uppsättning, översatt till både svenska språket och villkor, lär således snart, dessvärre, bli en politisk nödvändighet.