Det orimliga i att efterfråga mer maskulinitet blir närmast övertydligt vid läsning av rapporten Män, maskulinitet och våldsbejakande extremism från Center mot våldsbejakande extremism och Jämställdhetsmyndigheten, utkommen i december och skriven av professor Lucas Gottzén. Att våld kan vara ett sätt att göra maskulinitet på är inte ny kunskap. Däremot är de tydliga uppmaningarna till regering och myndigheter att om att ta sig an antifeminism och sexism, för att mer effektivt motverka våldsbejakande extremism, välkomna.
Visst bör män engagera sig i våldsförebyggande arbete – av rättviseskäl, för att kvinnor inte själva ska behöva bära allt detta tunga, som gruppen män till största del bär ansvar för. Inte för att brist på manlighet undergräver framgång i arbetet. Om detta omhuldande av manlighet och av ordning och reda i könssortering överlag enbart hade estetiska orsaker så vore det inga problem alls. Låt folk odla sina skägg, bygga sina kroppar eller vad de nu vill. Det är när manlighet begärs som vore den en essens som jag osäkrar min revolvrer. Antaganden om att män är tystade och maktlösa som föräldrar, att mödrarna bestämmer i familjen för att fäderna har makten på andra arenor kan främja våld och tysta utsatta.
Redan 2006 kom Helena Johansson med en avhandling som dekonstruerar föreställningen om bristen på manliga förebilder och analyserar dess effekter på socialt arbete med pojkar. Exempel från min egen forskning om familjerättsliga tvister är hur tingsrätten kan avfärda barns vittnesmål om våld och tvinga dem till umgänge med någon som de är livrädda för, med argumentet att det är viktigt för en pojke att ha kontakt med sin manliga förebild.
Idén till Beata Hanssons och Vesna Prekopics i höstas utkomna Papporna, sönerna, våldet sägs i inledningen vara sprungen ur pappors tystnad och mammors synlighet i sorgemanifestationer och nattvandringar. ”Men framför allt får pappor komma till tals utan att vi avbryter dem”, upplyser baksidestexten. Det är angeläget att lyfta röster om fattigdom, trångboddhet, våld och droger, om vägar ut och järvaföräldrars förslag på åtgärder. I stället för att befästas borde dock den konservativa föreställningen om bristen på manliga förebilder hellre ha problematiserats. ”Vad händer med barnen om de inte har någon manlig förebild i sin familj?” undrar författarna. Som om barn till lesbiska vore en högriskgrupp.
Enligt omfångsundersökningen Kvinnors trygghet, genomförd av SCB och forskare vid Örebro universitet på uppdrag av Roks, uppger 55 procent av kvinnorna att de utsatts för fysiskt, sexuellt våld eller hot av män efter sin 15-årsdag. Att fler omsorgsinriktade och profeministiska män kliver fram framstår som en akut fråga. Därmed inte sagt att det är själva manligheten som är så eftersträvansvärd att den ska överordnas allt annat. Vi är skyldiga barn av alla kön att inse och agera utifrån den insikten.