Opinion

Billiga lån kan bli kostsamma – därför är skatten grunden i Vänsterpartiets ekonomiska politik

Ulla Andersson och Ali Esbati, V. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / SvD / TT, Pontus Lundahl / TT

Skatten bör vara basen för vänsterpolitik, skriver Ulla Andersson och Ali Esbati.

Opinion

Vänsterpartiet lade i höstas fram sin första egna budgetmotion på länge. I den var det ekonomisk jämlikhet och grön omställning som var i fokus. Det är en budgetmotion som tydligt visar i vilken riktning vi vill utveckla Sverige, samtidigt som den utgår från det som kan börja genomföras snabbt, genom riksdagsbeslut.

En statsbudget omfattar tre år och är inget man genomför ett partiprogram på. Tre år kan tyckas långt, men är en kort tid för att få igenom stora och nödvändiga reformer. Vår budgetmotion var självklart den mest expansiva, inget annat parti kommer ens i närheten av våra satsningar på välfärden, grön omställning med mera. Våra reformer finansierades i huvudsak med skattehöjningar på cirka 70 miljarder för den välbeställda delen av befolkningen. Det skulle innebära en kraftig förändring av såväl den ekonomisk-politiska dagordningen som den dagliga verkligheten framför allt ute i den gemensamma välfärdssektorn.

Att använda skattesystemet för finansiering ger stabilitet över tid, det omfördelar resurser från välbeställd till gemene man, det omfördelar makt och tillgångar och det omfördelar privat konsumtion till offentlig konsumtion. Det är vad vi kallar vänsterpolitik. Att låna till vissa stora infrastrukturprojekt kan i många fall ändå vara att föredra. Men ibland får man nästan intrycket att det skulle vara gratis, särskilt nu när räntorna är så låga, med vissa reformer bara man lånar.

Men så är det naturligtvis inte.

Lånefinansiering innebär att det offentliga lovar privata investerare avkastning i framtiden. Det kan vara ett helt rimligt sätt att sätta igång projekt som annars inte skulle genomföras, men det är inte per automatik någon vänsterpolitik – det beror på vad som görs och hur. Att låna till investeringar innebär inte att man inte måste prioritera då lån måste betalas tillbaka med ränta vilket då får ställas mot andra utgifter för till exempel vård, skola och omsorg. För att ta ett exempel så beräknas ränteutgifterna enbart för att låna till investeringen i höghastighetståg till cirka 20 miljarder.

En fråga som ofta förbises när det pratas om behovet av att investera är den stora bristen på arbetskraft. I många branscher råder det arbetskraftsbrist – inte minst i välfärdssektorn. Förvisso är arbetslösheten stor. Men uppemot 75 procent av de arbetslösa står långt ifrån arbetsmarknaden, på grund av låg utbildningsnivå, bristande språkkunskaper, funktionsnedsättning med mera. Det krävs betydande insatser för att dessa grupper ska komma i arbete. Det är en viktig del av vår politik att erbjuda de insatserna.

Att starta stora byggprojekt – hur nyttiga och nödvändiga de än är – innebär inte att man kan gå till arbetsförmedlingen och hämta alla arbetslösa till bygget. Och även om alla arbetslösa skulle komma i arbete skulle personalförsörjningen inom bland annat välfärden ändå stå inför stora utmaningar. Så ser den demografiska verkligheten ut. Då gäller det än mer att kunna prioritera vad som är viktigast att investera i.

Vänsterpartiets ekonomiska politik handlar om att fördela om makt och resurser, att öka det gemensammas del av ekonomin och att bygga ett samhälle som håller ihop; som därigenom ger alla möjligheten att leva friare liv samtidigt som vi tillsammans ser till att lägga om till ekologisk hållbarhet.

För ungefär nio år sedan tog vi fram ett eget förslag till ekonomiskt ramverk: ett-åriga utgiftstak, mål om budget i balans över en konjunkturcykel och krav på full sysselsättning. Innan dess hade det varit lätt för våra politiska motståndare att avfärda vår ekonomiska politik då de menade att vi inte hade några tak för utgifterna och att vår politik skulle innebära att en risk för statsfinanserna. Efter omläggningen har våra politiska motståndare istället fått diskutera politikens innehåll och varför de inte vill finansiera investeringar i välfärden genom höjda skatter. Sakta men säkert har vi tagit en påtaglig plats i den ekonomiska debatten. Det handlar i grunden om att fler människor ska känna förtroende för vår ekonomiska politik
.
Ekonomisk politik handlar om att få folk med sig, att de tror på det man föreslår och att kunna prioritera och på så sätt kunna driva på för en förändring. Det var den strategin vi hade med överskottsmålet. Det tog nio år, men till slut hade vi förflyttat alla partier. Inte så långt som vi hade önskat oss, men i alla fall en bra bit på vägen. Vänsterpartiets mål för de offentliga finanserna, att de ska vara i balans över en konjunkturcykel, innebär att vi inte intecknar kommande generationers ekonomiska utrymme vilket ett underskottsmål skulle göra.

Att driva en ekonomisk politik som innebär att vi först ska höja skatterna mest av alla och sen dessutom driva en politik där statsbudgeten ska gå med stora underskott oavsett konjunktur, är inte något jag tror har folkligt stöd, utan skulle innebära att folks förtroende för oss riskerar att sjunka.

Vi tror att vi ska prata om politikens innehåll, snarare än budgetregler och redovisningsprinciper. Självklart ska vi förhålla oss dynamiskt till gällande regler om de står i vägen för en klok och progressiv politik, men vi behöver göra det utifrån både fakta och strategiska överväganden.

Vi tror vi ska prata om ekonomisk jämlikhet och att välfärden behöver resurser. Då är bättre att säga att skatterna måste höjas för att vi ska kunna bygga ett starkare samhälle tillsammans. Så tror vi att vi får folk med oss och kan driva på för mer resurser till välfärden, ökad ekonomisk jämlikhet och grön omställning.

    Opinion