Kultur

Blek berättelse från bruksorten

Victoria Everbrand, född 1979 och bosatt i Göteborg, är lärare och fritidspedagog. Foto: Emelie Asplund/Norstedt.

Victoria Everbrands debutroman har en lovande tematik. Tyvärr är både berättelse och karaktärer för grunda.

Kultur

Få saker gör mig så rasande som hur vi sviker barnen i Sverige. Har man väl upptäckt detta kan man inte sluta tänka på det. Vi låtsas som att vår barnuppfostran är progressiv men monterar samtidigt ned barnpsykiatrin. Skolan har blivit ett tempel i samhället, men vi låter marknadskrafterna sluka den. I storstäderna skryter man med genusförskolor där alla får plats, men redan på dagisnivå sorteras pojkarna med diagnoser ut. Och då ska vi inte tala om bostadsmarknaden eller hur vi inte rustar oss för klimatförändringarna. För ett knappt decennium sedan publicerade Eija Hetekivi Olsson sin debutroman Ingenbarnsland. Romanen – om hur vi överger barnen i förorten – markerade ett symboliskt slut på det Ellen Key kallat ”barnets århundrade”.

Victoria Everbrands debutroman Härifrån får mig att tänka på allt detta. I centrum står Ozzie, en 14-åring som längtar bort från fattigdomen och mobbningen i den fiktiva bruksorten Vresta. Ozzie är lika handfallen som Agnes i Fucking Åmål och har dessutom en oklar familjetragedi på halsen. Parallellt med hans tillvaro skildras Hanna, en bortskämd 15-åring från Göteborg som också längtar någon annanstans, bort från sin höggravida mamma och hennes hipster till pojkvän. Efter att ha avslöjat för bästisen att hon är lesbisk bestämmer sig Hanna för att fly från fucking jävla kuk-götet till sin riktiga pappa, Martin Wiik i Vresta. Han är en gammal landslagsstjärna, bruksortens allt-i-allo och hos honom blir hon vän med grannen Ozzie. Och det är nu ingenbarnsland-berättelsen inleds. Martin förgriper sig nämligen på Ozzie.

Everbrand är skicklig på att balansera miljöbeskrivningar mot karaktärernas inre monolog. EPA-traktorerna puttrar utanför McDonald’s, hundkäxen vajar i vinden och Ozzie som tittar mot horisonten, drömmer om att bestiga Mount Everest. Språket är berusande och skitigt, likt en litterär motsvarighet till en Screwdriver vispad med fingret. Samtidigt är det något som skaver. Att Everbrand vill skildra klass är uppenbart: Hanna ligger på sängen och lyssnar på Håkan Hellström, medan Oh Heaven is a Place on Earth skvalar i bakgrunden hemma hos Ozzie. Arbetargrabben Martin käkar pyttipanna medan Hannas styvpappa skivar avokado. Den sistnämnda har för övrigt en fullriggare tatuerad på underarmen, trots att han blir sjösjuk av Danmarksbåten, som för att illustrera att han verkligen är HIPSTER. Ni fattar, bilderna är välfunna – men lite bleka. Hade Härifrån varit ett reportage hade det enbart illustrerats med databanksbilder från Scanpix.

Dessutom får Härifrån mig att undra vad skönlitteraturen egentligen är till för. Det finns stora teman i romanen, som klasskillnader, döende bruksorter, släktförbannelser och sexuella övergrepp. Det finns till och med en djup komplexitet i berättelsen: Martin Wiik är en Kapten Klänning som förgriper sig på barn – men samtidigt gör genuint goda saker för bygden. Frågan är bara varför jag ska läsa en roman om detta? Varför inte googla fram ett DN-reportage från Lesjöfors i stället? Eller en Fokus-artikel om Göran Lindberg? Mycket av kruxet ligger i att språket är så blekt: till och med naturen är klyschig med vajande hundkäx och björksly. Trots Everbrands melodiska språk blir bilderna suddiga.

Jag sympatiserar verkligen med Everbrands drivkrafter. Att skildra ett konventionellt Sverige inlevelsefullt – svennebanan-landet – som den litterära världen skyr är ett svårt men viktigt uppdrag. Problemet är bara att det kräver mer av författaren än vad Everbrand har. Alltför ofta blir det bilder som läsaren känner igen i stället för att verkligen se. Detta gör att både berättelsen och karaktärerna känns grunda.

Kanske, tänker jag, kunde Everbrand lära sig något av de anglosaxiska författarna, som också försöker greppa stora stycken verklighet. En Zadie Smith vet precis hur man får tonåringars förälskade samtal på sängen att glöda och på något sätt handla om hela vår civilisation. En Jonathan Franzen vet exakt hur man får en vilsen grabb som traskar genom kalhygget att framstå som en Odysseus. Mycket av finessen ligger i en omsorg om de små detaljerna: ett oväntat klädesplagg, ett musikval, en favoritfilm som ringar in karaktärerna, gör dem distinkta. Härifrån hade tjänat på en sådan omsorg, i stället för att använda de mest tummade bilderna från den kulturella allmänningen.

  • arbetarlitteratur
  • Skönlitteratur

Kultur