Utbudsstimulerande politik. Hur många minns detta centrala tema för Anders Borgs ekonomiska politik? Försvagning av facket. Sämre arbetslöshetsförsäkring. Utförsäkring och indragen sjukpenning. Reglerna kring arbetskraftsinvandring som gjorde migranten beroende av arbetsköparens välvilja: utan jobb, inget uppehållstillstånd.
Reglerna där asylsökande ”tilläts” jobba mer under asylprocesstiden. Liknande regler för socialbidragsmottagande familjer. Nedskuren arbetsmarknadsutbildning. EU-märkt utbudsökning med avtrubbade fackliga vapen.
Allt kokar ned till den enskilde. Ingen ska ha någon fuck-off-faktor och möjligheten att säga nej. Allt färre ska ha andra försörjningsalternativ än att tvingas sälja sitt arbete, helst utanför de fackliga ramarna. Allt fler ska agera utbud, sänka villkoren, slåss om smulorna – det skapar jobb, tänkte Borg.
Låt mig nämna pensionerna i detta sammanhang.
Nyligen lanserade pensionsgruppens förhandlare ännu ett förslag om att höja pensionsåldern. Denna gång genom att ”rätten” att jobba förlängs till 69. Samtidigt ska det inte vara möjligt att ta ut allmän pension före 63.
Och ännu en gång sägs att det givetvis är viktigt att ordna en arbetsmarknad som möjliggör fler år i arbete.
Man kan notera hur bisarr charaden nu blivit. Hur många gånger har pensionsgruppen förespeglat detta byte av försämring mot förbättring?
Det är inte ens ett byte. Försämringen är faktisk, enkelt beslutad och direkt. Den tänkta förbättringen är indirekt, teoretisk och beroende av en hel mängd faktorer och beslut.
Än mer upprörande är att pensionsgruppen växlat in exakt samma valuta vid många tidigare tillfällen. En arbetsmarknad och arbetsmiljö som gör att fler orkar till pension, var en av grundförutsättningarna redan från överenskommelsen 1994. Sedan dess har utvecklingen i stället gått åt andra hållet – därtill påhejat av samma partier.
Vi ska också minnas att varje år av höjd pensionsålder slår relativt hårdare mot arbetare än högre tjänstemän. Redan i dag ska arbetarna jobba fler år för färre år som pensionär, på grund av tidigare ingång på arbetsmarknaden och kortare medellivslängd.
Ingen ska ha någon fuck-off-faktor och möjligheten att säga nej
Man kan konstatera att pensionsfrågan borde vara en självklar profilfråga för vänstern. Det handlar om samhällets grundläggande förpliktelser. Klassdimensionerna är uppenbara. Liksom könsorättvisorna. Och förstås förvaltningen, vars inriktning inte bara innebär ett ständigt tillflöde till börsspekulation utan också ständiga avgifter till finansbolag.
Men av detta lyckas Vänsterpartiet på sin höjd förhandla fram enstaka kompensatoriska inslag i budgetarna – vilket är gott men otillräckligt.
Folk i allmänhet skojar, om vi ens orkar det, om vår årliga ångest när det orangea kuvertet kommer – men där stannar det. Få är intresserade av att lära sig systemet och vad som behöver ändras. Personligen är jag på väg att ge upp hoppet därvidlag.
Men vi måste även se ökad pensionsålder som en del av Borgs utbudsstimulans. Kanske den mest kraftfulla – det rör sig om potentiellt 70-100 000 personer per årskull.
De vill ha större utbud. Vårt klassintresse är att folk ska ha något alternativ, vare sig det skapas via socialförsäkringar, facklig makt eller pensionspengar. Någon fuck-off-faktor.
Och om nu inget sker med systemet – vilket inte tycks – kvarstår ändå var och ens plikt mot sina klassfränder att inte vara med och desperat underbudskämpa om de framtida jobben. Så, hur märkligt det än låter, hur många som saknar marginalerna, och hur det går emot varje princip om att inte lösa kollektiva problem på individnivå:
Den som inte pensionssparar i dag, är en svartfot imorgon.