Nyheter/Opinion 13 oktober, 2016

Blir du svartfot, gamle vän?

Om nu inget sker med systemet – vilket inte tycks – kvarstår ändå var och ens plikt mot sina klassfränder att inte vara med och desperat underbudskämpa om de framtida jobben.

Utbudsstimulerande politik. Hur många minns detta centrala tema för Anders Borgs ekonomiska politik? Försvagning av facket. Sämre arbetslöshetsförsäkring. Utförsäkring och indragen sjukpenning. Reglerna kring arbetskraftsinvandring som gjorde migranten beroende av arbetsköparens välvilja: utan jobb, inget uppehållstillstånd.
Reglerna där asylsökande ”tilläts” jobba mer under asylprocesstiden. Liknande regler för socialbidragsmottagande familjer. Nedskuren arbetsmarknadsutbildning. EU-märkt utbudsökning med avtrubbade fackliga vapen.
Allt kokar ned till den enskilde. Ingen ska ha någon fuck-off-faktor och möjligheten att säga nej. Allt färre ska ha andra försörjningsalternativ än att tvingas sälja sitt arbete, helst utanför de fackliga ramarna. Allt fler ska agera utbud, sänka villkoren, slåss om smulorna – det skapar jobb, tänkte Borg.
Låt mig nämna pensionerna i detta sammanhang.

Nyligen lanserade pensionsgruppens förhandlare ännu ett förslag om att höja pensionsåldern. Denna gång genom att ”rätten” att jobba förlängs till 69. Samtidigt ska det inte vara möjligt att ta ut allmän  pension före 63.
Och ännu en gång sägs att det givetvis är viktigt att ordna en arbetsmarknad som möjliggör fler år i arbete.
Man kan notera hur bisarr charaden nu blivit. Hur många gånger har pensionsgruppen förespeglat detta byte av försämring mot förbättring?
Det är inte ens ett byte. Försämringen är faktisk, enkelt beslutad och direkt. Den tänkta förbättringen är indirekt, teoretisk och beroende av en hel mängd faktorer och beslut.
Än mer upprörande är att pensionsgruppen växlat in exakt samma valuta vid många tidigare tillfällen. En arbetsmarknad och arbetsmiljö som gör att fler orkar till pension, var en av grundförutsättningarna redan från överenskommelsen 1994. Sedan dess har utvecklingen i stället gått åt andra hållet – därtill påhejat av samma partier.
Vi ska också minnas att varje år av höjd pensionsålder slår relativt hårdare mot arbetare än högre tjänstemän. Redan i dag ska arbetarna jobba fler år för färre år som pensionär, på grund av tidigare ingång på arbetsmarknaden och kortare medellivslängd.

 

Ingen ska ha någon fuck-off-faktor och möjligheten att säga nej

 

Man kan konstatera att pensionsfrågan borde vara en självklar profilfråga för vänstern. Det handlar om samhällets grundläggande förpliktelser. Klassdimensionerna är uppenbara. Liksom könsorättvisorna. Och förstås förvaltningen, vars inriktning inte bara innebär ett ständigt tillflöde till börsspekulation utan också ständiga avgifter till finansbolag.
Men av detta lyckas Vänsterpartiet på sin höjd förhandla fram enstaka kompensatoriska inslag i budgetarna – vilket är gott men otillräckligt.
Folk i allmänhet skojar, om vi ens orkar det, om vår årliga ångest när det orangea kuvertet kommer – men där stannar det. Få är intresserade av att lära sig systemet och vad som behöver ändras. Personligen är jag på väg att ge upp hoppet därvidlag.
Men vi måste även se ökad pensionsålder som en del av Borgs utbudsstimulans. Kanske den mest kraftfulla – det rör sig om potentiellt 70-100 000 personer per årskull.
De vill ha större utbud. Vårt klassintresse är att folk ska ha något alternativ, vare sig det skapas via socialförsäkringar, facklig makt eller pensionspengar. Någon fuck-off-faktor.
Och om nu inget sker med systemet – vilket inte tycks – kvarstår ändå var och ens plikt mot sina klassfränder att inte vara med och desperat underbudskämpa om de framtida jobben. Så, hur märkligt det än låter, hur många som saknar marginalerna, och hur det går emot varje princip om att inte lösa kollektiva problem på individnivå:
Den som inte pensionssparar i dag, är en svartfot imorgon.

Rörelsen 19 januari, 2025

Antikapitalism är handling – inte radikala paroller

Pelle Dragsted vid Enhetslistans extrainsatta årsmöte i Köpenhamn den 14 december. Foto: Emil Nicolai Helms/Scanpix/TT.

Socialismen handlar inte om att ständigt ropa det mest revolutionära, utan om praktiskt arbete för att flytta makten till folket.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Budskapet i Mikkel Bolts krönika 18 december är omisskännligt: ​​Enhetslistan har nu äntligen sålt ut. Om det någonsin fanns något att sälja? Samma Bolt dödförklarade vänstern redan för sju år sedan med orden: ”Enhetslistan, men också hela vänstern, måste bort. Den fungerar i dag bara som ett hinder för en revolutionär position.”

Några år senare framförde Bolt (lyckligtvis misslyckade) uppmaningar att avstå från att rösta i folketinget. Enligt Bolt måste syndafallet tydligen dateras till den tid då vänstern kämpade för allmän rösträtt och därmed gav vika inför den borgerliga demokratins tristess och anpassning.

På så sätt ansluter sig Bolt till en lång tradition, särskilt närvarande i akademiska kretsar, där den sanna vänstern periodvis dödförklaras. Oftast i en stil som inte lämnar några tvivel om att dödsdomens författare sitter på den korrekta och renläriga tron. Inte olikt studenten Skodsborg i Hans Scherfigs satiriska roman Idealister, som generöst ställer sitt eget överskattade intellekt till förfogande för att vägleda de egensinniga massorna. Men givetvis helst utan att behöva delta i den trista praktiska klasskampen.

Men rykten om den systemkritiska vänsterflygelns död är överdrivna även denna gång. Åtminstone när det kommer till Enhetslistan. 

I sin krönika tar Mikkel Bolt till en rad osanna påståenden för att slänga smuts på vår kista. Bolt hävdar att vi i Enhetslistan har övergett antirasismen, internationalismen och solidariteten med världens förtryckta. Just när Bolts ord trycktes stod vår talesperson i medborgarfrågor Peder Hvelplund i spetsen för kritiken mot högern och socialdemokraterna i den nationella rättighetskommittén. Samtidigt engagerade vår unga samarbetsorganisation, Rödgrön ungdom, hundratals unga på utbildningsinstitutioner och bostadsområden över hela landet i en kampanj mot de strikta reglerna för medborgarskap. 

Rosa Lund har som mångårig migrationspolitisk talesperson fått stå ut med hotelser och smutskastning som få andra politiker i landet på grund av Enhetslistans entydiga antirasism. Internationell solidaritet är också, som alltid, central för oss. I motsats till Bolts påståenden har partiets avdelningar och aktivister över hela landet från Ålborg till Esbjerg över Sorø till Bornholm varit drivande i demonstrationer och protester mot det smutsiga kriget från dag ett efter Israels attack mot Gaza. 

I Folketinget hann det inte gå en vecka innan vi genom förfrågningar, samråd, resolutioner eller ministerfrågor försökte pressa regeringen att avsluta sina eftergifter till Netanyahus terrorregim. Men den här sortens prosaiska aktiviteter inom och utanför Christiansborg stör inte estetikprofessorns eteriska analyser.

Bolt har också fel i sitt huvudpåstående att vi i Enhetslistan har gett upp våra ambitioner om socialismen och accepterat kapitalismen som historiens slut. Enhetslistan är nu som alltid ett antikapitalistiskt parti. Utvecklingen i omvärlden bekräftar oss – inte minst vid denna tidpunkt – att kapitalismen är fullständigt oförmögen att lösa de kriser vi som mänsklighet står inför. Oavsett om vi pratar om exploderande ojämlikhet, klimatförändringar eller de oligarkiska tendenser som alltmer utmanar själva folkstyret. 

Detta beror på två av kapitalismens inneboende egenskaper.

För det första att rikedom och därmed också politisk makt och inflytande ständigt strömmar uppåt mot en mäktig elit. För det andra att det är strävan efter avkastning på investeringar som styr ekonomins inriktning snarare än demokratiska beslut.

Dessa egenskaper kan motverkas genom politiska reformer uppifrån och folklig organisation underifrån. Men de kommer inte att försvinna så länge som kapitalismen är den organiserande principen.

Än så länge tror jag faktiskt att Bolt och Enhetslistan delar analys.

Men vad innebär det att vara antikapitalist? Det är här vattnet delar sig. När man läser Bolts krönika kan man få intrycket att förändringarna kommer om vi bara använder de mest revolutionära teorierna och parollerna.

Men för mig och Enhetslistan är antikapitalismen inte i första hand ett ord. För oss är antikapitalismen en praxis.

Det är praktisk handling som börjar med att fråga: Hur utövar kapitalismen som system och den ekonomiska eliten konkret sin makt i den rådande verkligheten? Och hur kan man utmana och motstå den maktutövningen? Både för att råda bot på de problem det orsakar för människor och natur här och nu, och för att flytta oss bortom kapitalismen. 

Som ett marxistiskt parti uppfattar vi samhället som splittrat mellan en liten minoritet i toppen som äger det mesta – företag, banker, fastigheter, mark, patent och algoritmer – och de flesta av oss som lever på att sälja vår arbetskraft till den första gruppen.

Denna klassindelning innebär ständiga intressekonflikter: mellan löntagare och arbetsgivare, hyresgäster och fastighetsspekulanter, låntagare och banker, lokalsamhällen och förorenande företag, och jag skulle kunna fortsätta. Uppgiften för ett socialistiskt parti är att stå på samma sida som majoriteten av vanliga människor i dessa kamper. Det är antikapitalistisk praxis.

För mig och Enhetslistan är antikapitalismen inte i första hand ett ord. För oss är antikapitalismen en praxis.

För en månad sedan stod jag en frostig morgon utanför på Tagensvägen i Köpenhamn med en stor grupp fackföreningsmedlemmar – jag kände också igen några av dem som partikamrater. En blockad kallades mot en byggarbetsplats eftersom en underleverantör grovt underbetalt sina rumänska anställda och utsatt dem för livsfarlig asbest. 

De fackliga aktivisterna stängde effektivt ned platsen genom att blockera alla ingångar så att byggandet inte kunde fortsätta. Kravet var tydligt: ​​arbetet kunde återupptas när de utländska kollegorna hade säkrat en överenskommelse med danska löner och arbetsvillkor. Som jag tidigare ofta upplevt med sådana blockader tog det inte många timmar innan entreprenören – pressad av utsikten till utebliven vinst – hade upprättat ett avtal. Till spärrvakternas jubel, som sedan kunde åka tillbaka till sina egna byggarbetsplatser.

Den sortens maktkamp pågår hela tiden i ett kapitalistiskt samhälle. Mellan dem som äger, som ökar sin vinst genom att försämra löner och villkor, och vi som arbetar, som försöker säkra en rättvis del av det välstånd vi skapar, och skydda oss från maktmissbruk. När vi vanliga människor organiserar oss kan vi utmana den makt som arbetsgivare annars skulle ha över våra arbetsliv. 

Segrar som den där morgonen på Tagensvägen ger oss också två viktiga påminnelser. Nämligen att utan dem som arbetar kan kapitalisterna inte tjäna en krona. Och det är inte minst kunskap som bär fröet till ett samhälle och en ekonomi där det inte är en reducerad elit i samhällets topp som äger och kontrollerar kapitalet och produktionsapparaten utan där ägandet – och därmed också inflytandet – finns utbrett bland de många.

Det är inte minst av den anledningen som vi på Enhetslistan prioriterar arbetet i fackföreningsrörelsen högt. När du går med i partiet blir du inte bara en del av en lokalavdelning, utan erbjuds även att gå in i nätverk med andra från den yrkesgrupp du arbetar i, för att kunna samordna och inspirera varandra i de professionella striderna – små som stora.

Men antikapitalistisk praxis kan ta andra former än industriell kamp – just för att motsättningarna under kapitalismen finns överallt. Som när aktivister i Enhetslistan står i spetsen för en lokal protest mot en ny grisfabrik som ska sprida gödselstank, grundvattenföroreningar och fjorddöd, bara för att en stor markägare ska kunna tjäna mer pengar. Eller som när vi deltar i hyresgäströrelsens kamp mot Blackstone och andra bostadsspekulanter som driver upp hyrorna för att säkerställa större avkastning till sina utländska ägare. Och inte minst i klimatstriden – vår tids mest avgörande konflikt – mellan den breda majoriteten som vill ha en planet som går att leva på också i framtiden, och eliten som tjänar på fortsatta utsläpp.

På så sätt deltar Enhetslistans aktivister över hela landet i praktisk antikapitalism. Folk har ofta ingen aning om att det är folk från Enhetslistan som deltar, eftersom vi sällan gör en stor grej av vår partitillhörighet. Det är resultaten som räknas.

Kritik mot kapitalismen är också till stor del – tvärtemot Bolts uppfattning – vår kompass i det parlamentariska arbetet i folketinget, kommuner, regioner, samt i EU-parlamentet. För trots att den parlamentariska makten i ett kapitalistiskt samhälle alltid kommer att hämmas av den ekonomiska elitens utomparlamentariska inflytande, är den långt ifrån betydelselös. Också genom lagstiftning kan vi utmana kapitalets makt och marknadskrafternas negativa konsekvenser.

När vi under förra valperioden garanterad gratis tandvård för unga, och nu jobbar för att helt ta bort bruksavgifterna för tandvård, så är det bra för att det motverkar ojämlikhet i hälsa. Men det är också antikapitalism i praktiken, för varje gång vi omvandlar viktiga grundläggande behov från råvaror till sociala rättigheter gör vi också människor mindre beroende av och sårbara för marknadskrafterna – och därmed mer fria. 

När vi gör en överenskommelse om att 25 procent av nya bostäder i stadsutvecklingsområden ska vara billiga allmännyttiga bostäder löser vi inte bara ett akut bostadspolitiskt problem. Vi försvagar också marknadskrafternas dominans när det gäller prissättningen av våra bostäder och bostäder, till förmån för en demokratisk planering utifrån en syn på bostäder som en social rättighet snarare än en vara. 

När vi arbetar för etablering av offentliga banker och försäkringsbolag är det inte bara för att ge medborgarna billiga ideella alternativ till Danske Bank med flera, utan också för att göra samhället mindre sårbart för finanskapitalet. Och när vi höjer a-kassan är det inte bara för att göra livet drägligare för arbetslösa, utan också för att vi vet att löntagare som är mindre rädda för att bli av med jobbet, i större utsträckning vågar säga upp sig och ställa krav på arbetsgivaren.

Så här jobbar vi.

Alltid med grinden i en tydlig analys av maktförhållandena i en kapitalistiskt dominerad ekonomi. Och alltid med det tydliga målet att förskjuta maktbalansen i vanliga människors riktning, på bekostnad av marknadskrafterna och den ekonomiska elitens makt. På så sätt går vi steg för steg mot ett mer socialistiskt och mindre kapitalistiskt samhälle. Det är antikapitalism i praktiken.

Är Enhetslistan ett revolutionärt parti? Jag antar att det beror på vad som ligger i ordet revolutionär. Om det är en föreställning om ett våldsamt maktskifte utan det demokratiska systemet, så är vi det absolut inte. I ett samhälle med lika och allmän rösträtt, organisationsfrihet och yttrandefrihet, är tanken både meningslös och felaktig. 

Vi har heller absolut ingen sympati för rörelser ute i världen som använder riktad terror mot civila, även om Bolt tydligen anser att sådant är särskilt revolutionärt. Men om man med revolutionär menar att arbeta för socialistiska samhällsförändringar som i grunden kommer att förändra fördelningen av makt och privilegier, demokratisera ekonomin och förskjuta marknadskrafternas anarki till förmån för mer demokratisk beslutsfattande makt, då skulle jag stolt kalla Enhetslistan revolutionär. 

För det är och kommer att vara vår ledstjärna och utgångspunkt: Att kapitalismen med dess ojämlikhet och underminering av våra naturliga grunder inte är slutet på historien. Att vi kan skapa ett samhälle som är bättre än det vi har i dag. Med fler allmänningar och större trygghet, mer varmhjärtat, hållbart och demokratiskt.

Läs mer

Jag har alltid haft svårt att förstå behovet bland många på vänsterkanten av att peka anklagande fingrar åt dem som står dem närmast för att de inte är riktiga vänstermänniskor, för att ha sålt slut eller gett upp kampen. Jag uppfattar det som dygdsignalering, som snarare än att handla om att bidra till förändring, syftar till att betona ens egen ideologiska renhet och överlägsenhet. Omvänt önskar jag Mikkel Bolt all lycka i sitt projekt. 

Vem vet? Kanske blir det just hans forskning om de franska situationisterna eller hans många åtalsartiklar mot den aktiva vänsterflygeln som blir gnistan som tänder långtgående förändring. Själv tror jag dock att förändring varken kommer ur att ropa de mest radikala slagorden i ett mötesrum med likasinnade, eller av sträng kritik mot kamrater, utan från engagerande idéer om det samhälle vi kan skapa tillsammans.

Jag tror att social förändring sker när det är möjligt att föra samman människor som upptäckt sina gemensamma intressen i en praktisk kamp för frihet och rättigheter. Genom praktik. Det är därför jag är politiskt aktiv, och därför tror jag att – kanske mer än någonsin – det finns ett behov av ett praktikinriktat socialistiskt och antikapitalistiskt parti som Enhetslistan i Danmark.

Artikeln först publicerad i danska dagstidningen Politiken den 3 januari. Översättning av Leonidas Aretakis.

Rörelsen 18 januari, 2025

Den präktiga vänstern är en myt

”Fuck kukväldet + Ebba” på ett plakat i Vänsterpartiets förstamajtåg mellan Möllan och Slottsparken i Malmö på första maj. Partiledare Nooshi Dadgostar (V) var huvudtalare i Malmö. Foto: Johan Nilsson / TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Under höstens Socialistiskt Forum i Stockholm upprepades den igen: myten om den präktiga vänstern. Den här gången var det Anna Björklund, inbjuden av Flamman till ett panelsamtal om konservatismens återkomst, som återgav vad som blivit en befäst sanning. 

Vi känner alla igen de stora dragen. Björklunds självutnämnda livsstilskonservativism härstammade, menade hon, ur en revolt mot de vänner och vänsterbekanta hon tidigare hade umgåtts med. Där skulle alla handlingar och varje begär dekonstrueras och kritiseras. Snarare än att bejaka glädjen i sitt enda liv förväntades individen att skuldtyngt älta sina privilegier. 

Läs mer

Att göra upp med vänstern (eller, mer strikt, det gamla kompisgänget) innebar därmed för Björklund att förkasta dess pekpinnar. Eftersom man inte kan ändra på den man är finns det heller ingen anledning att skämmas för att man är vit, cis eller medelklass. 

Idén om den präktiga vänstern dominerar i dag kulturen såväl som politiken, vare sig det rör sig om internethögern som förfasar sig över godhetssignalering eller Vänsterpartiet som självföraktande påpekar att ingen bör skämmas för att de äter kött och flyger charter. Här framställs vänsterns samtida svaghet som orsakat av en politisk kultur av ängslighet och moralism. Igenkänningshumorn är stor i både höger- och vänstersammanhang när helst det ska raljeras.

Vänstern framstår endast som präktig för de som aldrig bemödat sig att ta del i arbetet.

Men den präktiga vänstern är myt. Det är en myt som uppstått bland de som tror att åsikter på egen hand utgör politik och som jagsvagt hänger upp sig på tidigare begär att ingå i gemenskaper de nu förkastar. För anklagelser om präktighet kommer sällan från de med egna erfarenheter i vänsterns organisationer. Det är i stället en talepunkt som främst lever i tidningarnas opinionsjournalistik.

På så sätt speglar myten om den präktiga vänstern det politiska subjektets atomisering under nyliberalismen. Här handlar politik inte längre om en gräsrotsrörelse för samhällsförändring, utan ett paket åsikter vars syfte är att särskilja sig själv gentemot den andre. 

När politiken reduceras till att tycka rätta och fel så blir andras präktighet ett särskilt provocerande hot mot den egna självbilden. Men det har lite med faktisk vänsterpolitik att göra, den som pågår varje dag på arbetsplatser, i bostadsområden eller i demokratiska församlingar. I sådan organisering är snarare ödmjukhet en grundförutsättning.

Läs mer

Vi finner därför sällan präktighet hos de som drar det tunga organisatoriska lasset inom vänstern. De präglas istället av en öppenhet gentemot svåra strategiska frågor och individers ofta motsägelsefulla åsikter, om än grundvärderingar som överlever bortom dagliga opinionssvängningar. Den vänstern framstår endast som präktig för de som aldrig bemödat sig att ta del i arbetet.  

Under Flammans samtal definierade Anna Björklund konservativism som att vara illojal mot sin samtid. Det kanske är på det här vi ändå ska lyssna, för det är dags att avfärda samtidsberättelsen om vänsterns präktighet för var den faktiskt är: en myt hopkokad av de som saknar kontakt med vänsterns dagliga rörelsepolitik.

Kultur 18 januari, 2025

Där vägen tar slut tar livet vid

I den nya dokumentärfilmen ”Vägen till ingenstans” skildras livet längs en isolerad grusväg norr om Kiruna. Foto Kalle Niia

Inga hungriga grizzlybjörnar, men däremot tamrenar på altanen och kivande äldre par. I dokumentärserien Vägen till ingenstans ger alla en bit av norr.

Första gången jag besökte ”andra sidan” Torneträsk evakuerades vi under vapenhot med försvarets helikoptrar. Det var en korrupt militär som försökte mörklägga hål i ozonlagret – till vilket pris som helst. Den korrumperade försvarspampen var skådespelaren Peter Haber och evakueringen var en del av tv-produktionen Zonen (1996). Lite överdrivet, men helikoptermanövern var realistisk såtillvida att det (förutom båt på sommaren eller snöskoter på vintern) är enda sättet att ta sig till andra sidan sjön. Väl på plats skiljer det sig inte särskilt mycket från det övriga stuglivet i Norrbotten. Med undantag för en enslig väg.

På 1950-talet påbörjades ett vägbygge med syfte att binda samman Kiruna och Norge. Man började med att lägga väg mellan fem byar mitt på sträckan. Sedan avbröts arbetet hastigt och nu ligger den ensamma vägstumpen på två mil utslängd i vildmarken. Livet i de isolerade byarna längs denna avhuggna sträcka är premissen för filmaren Johan Palmgrens dokumentär Vägen till ingenstans.

Där finns paret som njuter av stugliv, vägföreningens ordförande som gör sitt bästa för att lappa den slitna grusvägen, den unga kvinnan som stör sig på den dåliga mobiltäckningen och de äldre byborna. De som fortfarande minns ett liv som bofasta här på ”andra sidan”. Det blir ett antal separata trådar som sedan ska följas upp. En av dessa är att hockeyspelaren Börje Salmings farfar, Anders Nikolaus Salming, kom från byn Salmi som ligger längs vägen. Det antyds att det är hockeyproffsets hemtrakter. Men mig veterligen växte han upp på Matojärvigatan i Kiruna.

Dokumentären ställer också frågan om vad det skulle innebära att ansluta vägen till resten av världen. Visst vore det lättare om man slapp ta båten över sjön? Själv tvivlar jag på att viljan att ansluta sig till vägnätet är särskilt stor bland stugägarna. Det ensliga livet i obygden är inte bara exotiskt för människor söderut. Även för oss här uppe frodas en romantiserad bild av att vara avskuren från samhällets jäkt och stress.

Formen påminner om långkörare på kabel-tv, sådana program som skildrar det vilda livet i Alaska med ”bildmässig” natur och så får kamerorna rulla. Medan de amerikanska dokusåporna gärna skruvar upp dramatiken så är det lite mer lågmält på andra sidan Torneträsk. Inga plötsliga snöstormar eller hungriga grizzlybjörnar som promenerar in bland stugorna. I stället får vi se en tamren som går runt bland stugorna och ett äldre par som kivas när de lägger ett pussel.

Filmens styrka ligger i all den tid som regissören Johan Palmgren lagt ned i projektet. Att han under tre års tid tagit sig över den blåsiga sjön för att filma stugägarna är beundransvärt. Arbetet har lönat sig. Han lyckas fånga in de där fina vardagsögonblicken som uppstår mellan mor och son, man och hustru och mellan gamla vänner. Ögonblick som man bara kan fånga om man orkar vara den där flugan på väggen.

Läs mer

Trots alla förändringar som sker i norra Sverige, och den påverkan som det kommer att få på resten av landet, så lever vi i norr fortfarande enligt många just ”ingenstans”. Oavsett om våra byar är anslutna till vägnätet eller ej. Och vad som finns på andra sidan av Torneträsk förblir subjektivt. Ni tittare söderut lär fascineras över det ljuva livet i vildmarken. Vi som bor här tycker det är roligt med igenkänningsfaktorn. Det är ju ändå våra bekanta som är med i tv. I slutändan får vi alla det vi kom för att se.

Veckobrev 17 januari, 2025

Har alla partier blivit konservativa?

Magdalena Andersson (S), Daniel Helldén (MP) och Nooshi Dadgostar (V) i riksdagen i november 2024. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Såg du veckans partiledardebatt i riksdagen?

Antagligen inte, för den sändes under arbetstid i onsdags. Jag blev dock inbjuden att kommentera den i SVT (tre timmar in), och även om den var sömnig – de hade väl knappt hunnit smälta julmaten – sade den intressanta saker inför valrörelsen.

Här kommer mina iakttagelser.

1. Det är ekonomin, dumbom

Magdalena Andersson gick hårt åt regeringens hantering av ekonomin. Usel tillväxt, massarbetslöshet och konkursrekord – det här är verkligen en svag punkt för Tidögänget. Och även om kulturkrig om mångfaldsprogram i brandkåren får mycket uppmärksamhet, är det ekonomin som vinner val. 

Därför lät Nooshi Dadgostar som en klassisk socialdemokrat, när hon förklarade hur viktigt det var med ”tillväxt” och ”konkurrenskraft”. Frågan är hur tydliga reformer vänstersidan kan lova, med tanke på att Magdalena Andersson precis kommit överens om en stram finanspolitik med högern.

2. Småpartierna fokuserar

Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer att lägga allt fokus på profilfrågorna välfärd och klimat. Hellre få ett ja av Socialdemokraterna än nej på allt. Vissa tycker säkert att småpartierna även borde ta värderingskamperna, men om S har bestämt sig och belönas av väljarna, så är detta den enda möjliga strategin för att få inflytande.

Därför är det helt rätt att kritisera SD för att svika arbetare, snarare än att kalla dem rasister. När någon säger ”vi gillar inte invandrare” så är inte ”ni gillar inte invandrare” ett effektivt argument. Alla väljare vet det, men behöver påminnas om att SD är ett elitparti som alla andra till höger.

3. Konservativ hegemoni

Det betyder att de flesta partier är överens, eller tänker inte invända, om migrationen, brottsligheten och försvaret. Där kommer Sveriges linje att ligga fast i några år. Lägg till den strama finanspolitiken så blir slutsatsen att om inte vänsteroppositionen inom Socialdemokraterna vinner mark på kongressen i maj – så kommer vi att få en kombination av konservatism och nyliberalism oavsett vem som vinner nästa val. Det är dystert, som Mathias Wåg precis skrev i en analys av den blå socialdemokratin.

När till och med fackhataren Jeff Bezos har krävt att Washington Post, som han äger, ska bli bättre på att representera glesbygdens arbetare så vet man att något är lurt. Det krävs mer än ord för att vara folklig.

Kultur 17 januari, 2025

Fyra år för sent

Biden med Khalidi under armen under en bokrea i november. Foto: Jose Luis Magan/AP.

Palestinas främste historiker erbjuder en välkommen motbild till den gängse rapporteringen om konflikten. Men med Gaza i ruiner tyder det mesta på att lärdomarna kommer för sent.

När USA:s president Joe Biden i slutet av november förra året, på Black Friday sågs komma ut ur en bokhandel med historikern Rashid Khalidis bok Hundraårskriget mot Palestina – som först kom ut 2020 – var det många som höjde på ögonbrynen. Var det ett tecken på att synen på Palestina kan vara på väg att förändras i USA? Khalidis svar på sådana förhoppningar var stramt: ”Det är fyra år för sent.” Palestinas öde är på många sätt redan beseglat, med USA:s goda minne. Nu har hans bok kommit i svensk översättning (Karnelval, 2024).

Som i alla konflikter har historien om den mellan Israel och Palestina skrivits av segrarna. I över hundra år har Israel och den sionistiska rörelsen kunnat utmåla sig som den svagare parten, trots att de från början har haft stöd av några av världens mäktigaste imperier, från det brittiska till det amerikanska. Det har gjort det möjligt för stora delar av västvärldens befolkning att se det som en jämn och ”komplicerad” konflikt (frågan om hur den ska lösas är komplicerad), trots att ena sidan har haft övertaget i över hundra år.

Resultatet är att den okunskap som präglar det allmänna medvetandet gör det möjligt att utmåla en palestinsk attack – hur förkastlig den än må vara – som en oförklarlig blixt från klar himmel, snarare än en förutsägbar reaktion på årtionden av allt hårdare förtryck.

Rashid Khalidis bok är på så vis ett undantag. Khalidi, som är pensionerad historieprofessor vid Columbiauniversitetet i New York och medlem av en av Palestinas mest framstående familjer, har skrivit en skildring av konflikten ur det perspektiv som ges minst uppmärksamhet: palestiniernas.

Huvudmålet för Khalidis kritik är inte oväntat den allt mer extrema israeliska eliten och dess naiva och duperade uppbackare i väst.

Som bevis på att det inte fanns något oskyldigt i sionismens projekt att anlägga en stat på ett redan befolkat land, inleder han med att citera ett brev av sin förfader Yusuf Diya al-Din Pasha Khalidi, ledamot för Jerusalem i det ottomanska parlamentet, till sionismens grundare Theodor Herzl. När denne offentliggjorde sina planer på att kolonisera Palestina skrev Khalidi den äldre till Herzl och bad honom att tänka om. Herzls svar var enligt Rashid Khalidi ett typexempel på kolonial logik: han tonade ned den inhemska befolkningens krav och hävdade i stället att judisk kolonisering skulle främja alla invånare i området, oavsett religion och etnicitet.

Det som gör sionismen unik enligt Khalidi, är att den både är en bosättningskolonial ideologi och en nationell självständighetsrörelse, något som gör att båda sidor kan välja att se vad de vill när de betraktar Israel. Kritikerna ser bara det förra medan anhängarna bara ser det senare. Khalidi håller dock konsekvent båda i blicken.

Israels självbild som en isolerad, demokratisk oas i en fientlig, auktoritär öken motsägs av det faktum att landet alltid haft de mäktigaste av allierade. Med brittiska, franska och amerikanska arsenaler i ryggen har Israels historia präglats av vad Khalidi ser som en serie krigsförklaringar mot det palestinska folket.

Khalidi visar att om det är några som har varit isolerade under konfliktens historia så är det palestinierna. Deras enda beskyddare i form av arabstaterna och deras organisation PLO, var från början opålitliga då de alla hade egna agendor, och i vissa fall till och med drog nytta av ett splittrat och ockuperat Palestina. I dag är Israel inte omringat av fientliga arabstater som vill utrota dem, utan av en rad auktoritära USA-allierade regimer som främst vill sitta still i båten.

Huvudmålet för Khalidis kritik är inte oväntat den allt mer extrema israeliska eliten och dess naiva och duperade uppbackare i väst. Men han har inte mycket mer till övers för det palestinska ledarskapet som han hävdar aldrig har förstått vikten av att påverka folkopinionen i länder som USA.

Den palestinska motståndsrörelsen har visserligen också frambringat klarsynta ledare och ideologer, men dessa har systematiskt mördats av Israel – såsom Ghassan Kanafani vars bil sprängdes av Mossad 1972. Vissa av dem insåg dock något annat som gör sionismen unik, nämligen förintelsen och antisemitismen. När den pakistanske tänkaren Eqbal Ahmad gjorde en lägesanalys för PLO 1982, påpekade han att väpnat motstånd mot ett folk som det israeliska bara kommer att stärka offermentaliteten och därmed dess mest extrema element: våld fungerar inte när man förtrycks av ett folk som självt utsatts för utrotning.

Läs mer

Trots det blev reaktionen på den framgångsrika och ickevåldsamma första intifadan vad Khalidi ser som en regression: splittring av det palestinska ledarskapet och grundandet av det våldsbejakande och antisemitiska Hamas. Efter ännu en blodig våldscykel är det kanske dags att Ahmads insikt görs igen. Problemet är att Israels ledarskikt och stora delar av befolkningen i dag är så radikaliserade att varken fredligt eller militant motstånd tycks göra någon skillnad. Efter att USA bidragit till det allt fler experter nu kallar folkmord på palestinierna är det svårt att se en återgång till Ahmads linje. Även om opinionen skulle vända i väst, vilket den håller på att göra bland unga i USA, är risken därför stor att Khalidis svar till Biden även gäller för konflikten i stort: ”Det är fyra år för sent.”

Kultur 17 januari, 2025

Helyllepojken som gick in i mörkret

Filmskaparen David Lynch har gått bort, 78 år gammal. Här fotograferad 2010 i Oslo. Foto: Berit Roald / NTB.

David Lynch var motsatsernas man – en lekfull absurdist som inte vek för det skrämmande. Han var ett naivt charmtroll in i det sista, skriver Charlotte Wiberg.

Vi visste redan att utsikterna för ytterligare en film inte var goda. David Lynch var 78 år gammal och den rökning han alltid njutit så mycket av hade gjort honom så sjuk att han inte kunde lämna sitt hem.

Ändå verkar det på något sätt osannolikt att han nu faktiskt har dött. En förvuxen pojke med rufsigt hår som aldrig riktigt verkade bli gammal.

Och naturligtvis höll han humöret uppe i det längsta. Så sent som i augusti hävdade Lynch att han aldrig skulle gå i pension. Sådan var han – en ständig optimist. Men en optimist som med sin konst närmast konstant rörde sig i mörkret. Någonstans i denna motsägelse uppstod en alldeles egenartad konstnärlig uttrycksförmåga, och en överflödande kreativitet som gestaltade sig inte bara i film, utan också i musik och måleri.

I biografin Drömvärldar berättar Lynch om hur han som pojke cyklade runt i småstaden Boise och såg hur det lyste hemtrevligt i vissa fönster, medan andra befann sig i olika stadier av mörker. ”Från de husen fick jag en känsla av att saker pågick som inte var trevliga. Jag grubblade inte över det, men jag visste att det pågick saker bakom dörrarna och fönstren.”

Nej, David som var en glad helyllepojke i femtiotalets USA grubblade inte. Men i sina filmer är det just de dörrarna och fönstren som han öppnar och tittar in genom. Där finns Frank och Dorothy i Blue velvet, Bob i Twin Peaks, the Mystery Man i Lost highway, the Lost Girl i Inland empire. Skrämmande, lidande figurer, ofta i bjärt kontrast med en vykortslik idyll med hygglig men naiv befolkning.

Det lär ha varit en trend i London under åren efter att debutfilmen Eraserhead kommit ut (1977) att se den under en syratripp.

”Varför finns det så mycket lidande i världen?” utbrister Laura Derns rollfigur Sandy i Blue Velvet. Lynch var nu inte den politiska konstnär som försökte förklara sociala problem, men ändå kunde han ibland med sina mardrömslika gestaltningar belysa dem ganska precist. Det är ingen tillfällighet att hans allra mest skrämmande figur, en gestalt alltför hemsk för att få framträda tydligt, befinner sig i Mulholland Drive bland soporna på baksidan av en diner i Hollywood, som en hemlös och bortkastad person – helt enkelt ett förkroppsligande av total fattigdom.

Det lär ha varit en trend i London under åren efter att debutfilmen Eraserhead kommit ut (1977) att se den under en syratripp. Jag har alltid tyckt att det verkar vara en sällsynt dålig idé. Eraserhead är en abstrakt film med hög ångestnivå. Lynchs karriär innehåller mer förhållandevis konventionella filmer, som Elefantmannen eller The Straight story men mot slutet kom han tillbaka till den totala ångesten med Mulholland Drive och det abstrakta med Inland empire. Den sistnämnda filmen från 2006 kan karakteriseras som en tre timmar lång surrealistisk skräckfilm som gjordes med handhållen digital kamera, ett briljant långfinger till allt vad lyxproduktion och manusregler heter.

Men allt dess mörker och kaos kommer, om man ska tro vad Lynch själv hävdat, ur ett avklarnat sinne som hållit sig sunt med hjälp av transcendental meditation, något han under närmast hela sitt vuxna liv sysslat med. Återigen framträder en stark kontrast mellan något rofyllt och positivt och det mörker som ändå emanerar ur det. 

Vid sidan av det konstnärliga arbetet finns David Lynch Foundation, en stiftelse som ägnar sig åt transcendental meditation. Året efter Inland empire åkte regissören till Tyskland med sin guru med planer på att upprätta ett TM-universitet i Berlin. Lynch höll ett föredrag inför tyska ungdomar om hur han ville skapa ett nytt och starkt Tyskland – gurun uttryckte det som ett unbesiegbares Deutschland, ett ”oövervinnerligt Tyskland”, och den vid denna historiska tidpunkt självklart antifascistiska publiken som kände vibbar från Tredje riket gick i taket.

Men Lynch lät sig inte avskräckas utan avslutade med ett hurtigt ”Låt oss djärvt marschera mot en glänsande, ljus framtid!” Det är förstås otroligt komiskt. Men att David Lynch trodde på meditation som ett sätt att förändra samhället till det bättre avslöjar ju en nästan oförlåtlig politisk naivitet. Att han samtidigt var en av historiens mest briljanta filmregissörer och en fantastisk konstnär, ligger väl i motsägelsefullhetens natur. Eller så är naiviteten det bjärt kolorerade vykortsvansinne som bara är genialitetens nödvändiga baksida.

Filmer i urval:

Eraserhead (1977)
Elefantmannen (1980)
Dune (1984)
Blue velvet (1986)
Wild at heart (1990)
Twin Peaks (1990–91)
Twin Peaks: Fire walk with me (1992)
Lost highway (1997)
The Straight story (1999)
Mulholland Drive (2001)
Inland empire (2006)
Twin peaks: The return (2017)

Kommentar/Kultur 17 januari, 2025

Dr Walter Lindenthal porträtterad av Lotte Laserstein, de flydde båda som tyska judar till Sverige undan nazisterna. Bild: Lotte Laserstein, ”Emigranten”, 1941 (beskuren).

Den äldre mannen vände sig mot mig och frågade: ”Vilken judisk familj kommer du ifrån?” Mannen var en prominent företrädare från en känd judisk släkt, och hans självsäkerhet visade att han antog att jag visste vem han var, men att jag för honom var vem som helst. Vi satt bredvid varandra på en bokrelease, och överrumplad men artigt svarade jag att mina föräldrar flydde från Polen i slutet av 60-talet. Ett omotiverat stråk av skam drog genom hjärnan eftersom min migrationsvåg saknar status. Jag såg hur han sken upp och rätade på ryggen: ”Ni är den invandrargrupp som integrerats snabbast och klarat sig allra bäst!” Det var naturligtvis menat som en tröst, men jag kände ändå en tung eftersmak.

När Sverige i år uppmärksammar judars 250-åriga närvaro i landet är det 1775 som räknas som år noll. Det är då Aaron Isaac från Mecklenburg får ett skyddsbrev av Gustav III där han fick ett signerat tillstånd att slå sig ned i Stockholm och etablera sin sigilltillverkning. Händelsen får stå som symbol dels för det upplysta Sverige med dess religionstolerans och dels för den ideala juden. Den moderna versionen är den önskvärda invandraren, han som startar företag, tacksamt undviker att ligga någon till last och inte glömmer att ropa ”god jul” innan han utom synhåll sätter sig på en bönematta.

Bakom framgångssagorna med en handfull judiska familjer som grundade företagsimperier, fanns också ett trasproletariat, mestadels från Östeuropa och inte sällan ortodoxa, som överlämnades åt Judiska församlingen att ta om hand och städa undan. Judiska gårdfarihandlare, ”knallar” har förekommit i Sverige även före Aaron Isaac och utanför storstäderna. Eller har du hört talas om judekullorna, som tillverkade smycken av hår i Dalarna?

Hur mycket språk, kultur, trosuppfattningar och traditioner ska behöva offras i kampen för rätten att leva?

Missförstå mig inte. Jag ser fram emot att få lära mig mer om svenskt-judiskt liv och hur en minoritet blivit en del av svensk historia. Att regeringen anslagit mer forskningspengar är också välkommet. Jag blir stolt.

Men jubileet firas i skuggan och under direkt påverkan av ett kulturkrig där judars status automatiskt associeras till det som sker i Gaza och vi används som guldmynt i ett transaktionsnummer: att särskiljas oss från muslimerna. Det här är inte bara en känsla, utan formuleringar om accelerande antisemitism kopplat till den 7 oktober återkommer i motioner och debattartiklar om jubileumsåret. Fixeringen vid den här tidpunkten skymmer effektivt judars och muslimers tusenåriga samlevnad i Nordafrika, Irak, Turkiet och Syrien och Europas inbitna judehat.

Vårt beskydd och välkomnande är villkorat av kravet att vi – för vår egen säkerhet – sympatiserar med rådande syn på invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. Varningsklockor klämtar så alla svenska judar borde höra dem. Det är nämligen inte första gången som en sårbar folkgrupp demoniseras och anklagas för varje samhällsproblem.

Om det är någon grupp som den hårda vägen fått lära sig att inte sticka ut så är det vi. Vägen till att accepteras som svenskar har varit både lång och fylld av bakslag. Priset? En stenhård assimilering som raderat ut en långt mer heterogen och rik judendom än vad som finns kvar i dag. Hur mycket språk, kultur, trosuppfattningar och traditioner ska behöva offras i kampen för rätten att leva? Jag tänker ibland på vilken ångest svenska judar måste ha haft när de såg hur norska tjänstemän beredvilligt och med civilbefolkningens hjälp lämnade över norska medborgare till nazisterna 1942. Så mycket var ett norskt pass värt.

Läs mer

Det känns sorgligt att firandet som ska minnas kampen för acceptans sker under ett år då Sveriges politik styrs av ett rasistiskt parti grundat av nazister och där nationalistiska idéer om svenskhet hos politiker som Ebba Busch blivit en tvångströja att vifta med som en varningsflagg.

Historien om judarna i Sverige är värd att berätta igen och igen. Men jag önskar att vi kunde ta tillfället i akt att visa större solidaritet med svenska muslimer och det de utsätts för. För vi vet exakt vad ni går igenom.

Nyheter/Utrikes 16 januari, 2025

Svenska SSAB drar sig ur miljardkontrakt: ”Okommunikativa”

STÅLVÄRK. Det blev inga miljarder för SSAB i Mississippi. Här anläggningen i Luleå. Foto: Henrik Montgomery / TT.

I tystnad har stålbolaget SSAB dragit sig ur USA:s största satsning någonsin på grön industri. Beslutet innebär att bolaget går miste om 5,5 miljarder – som skulle använts för att tillverka ”grönt stål” i Mississippi. 

I mars 2024 beslutade Joe Bidens regering att investera en miljard dollar i tillverkning av så kallat grönt stål i USA. Satsningen var en del av ett större paket för omställning, som USA:s energiminister Jennifer M. Granholm beskrivit som landets största investering någonsin i grön industri.

En av de två vinnarna i upphandlingen var Nordens största stålkoncern SSAB, som till 16 procent ägs av svenska staten, och släpper ut nästan 12 procent av Sveriges årliga koldioxid. Bolaget är en av deltagarna i projektet Hybrit som inlett ståltillverkning med vätgas i Luleå – den första anläggningen i aktiv drift i Europa.

Det svenska bolaget skulle tilldelas 500 miljoner amerikanska dollar – motsvarande 5,5 miljarder kronor i dagens värde. Planen var att bygga en anläggning i staten Mississippi för att tillverka stål med hjälp av vätgas, i en så kallad DRI-process, även kallat järnsvamp. I stället för att framställa järnet i en masugn med hjälp av koks, som är ett fossilt kol, direktreduceras järnmalmen med en blandning av väte och kolmonoxid.

Läs mer

Men i december, precis innan jul, drog sig det svenska bolaget ur förhandlingarna. Beslutet skedde i tysthet, och uppmärksammades i media först i mitten av januari.

Leigh Perry-Herndon, SSAB:s amerikanska kommunikationsansvarige, svarar bara på Flammans frågor med ett kort officiellt uttalande från företaget. Där gör man tydligt att man fortsätter med andra liknande projekt i USA, men att detta samarbetsavtal är skrotat.

Flamman har tagit del av information och analyser som delats i upphandlingsprocessens interna kanaler. Där menar ”ståldirektören” från en involverad intresseorganisation att SSAB varit ”genomgående okommunikativa” i förhandlingarna, och kommit med få och tunna uppdateringar till resten av nätverket.

Man spekulerar även i om SSAB ”som ett svenskt företag” kan ha fått kalla fötter inför den kommande Trumpregeringens attityd till statligt industristöd, förnybar energi och utländska investeringar. Det visas dock inga bevis för att SSAB:s beslut skulle ha med amerikansk dagspolitik att göra.

De mer konkreta problemen tycks främst handla om Hy Stor, ett amerikanskt uppstartsbolag inom energilagring som är partner till SSAB och leverantör av det väte man behöver för stålprocessen. Enligt Flammans uppgifter står Hy Stor inför ”allvarliga utmaningar, både förändringar i ledarskap och utrustning som inte levererats”. 

Läs mer

Hy Stor har haft stora planer i delstaten förut – Mississippi Clean Hydrogen Hub (MCHH), ett annat statligt sponsrat jätteprojekt, skulle bli USA:s största vätgasanläggning. Till detta lade företaget en miljardorder på elektrolysutrustning från det norska bolaget Nel, men avtalet bröts på grund av förseningar.

Hy Stors webbsida är vid tillfället ur funktion. Laura L. Luce, Hy Stors grundare och vd, uppger på Linkedin att hon lämnade företaget i höstas, och står nu i stället skriven som chef för ett bolag vid namn ”Re•stor” – troligen inte det australienska bolag med samma namn som tillverkar miljövänliga tvättprodukter.

Flamman har sökt SSAB i Sverige, som avböjer att kommentera.

Nyheter 16 januari, 2025

Blandade känslor inför vapenvilan: ”Ett helvete av bombningar”

Palestinier i Deir al-Balah efter ett israeliskt angrepp, den 14 januari 2025.

Svenskpalestiniern Ahmed Abuzaid blev fast i Gaza när kriget bröt ut. Nu bor han i tält i flyktinglägret Khan Yunis, medan Israels bombningar fortsätter oförtrutet. ”Min enda önskan är att komma tillbaka till mitt liv i Sverige”, säger han till Flamman.

När svenskpalestiniern Ahmed Abuzaid först hörde om vapenvilan satt han på ett litet kafé på stranden.

– Det första jag kände var en stark glädje i hjärtat. Äntligen. Men sedan blev jag snabbt ledsen igen. Vi har förlorat många vänner och släktingar, och mycket tid från vårt liv. Lite tid från min familj, från mitt jobb, från att ta hand om min hälsa.

I vårt område dog 7 personer samma morgon och totalt 45 i hela Gaza

Vapenvilan mellan Hamas och Israel i Gaza träder i kraft den 19 januari, uppgav Qatars premiärminister Mohammed bin Abdulrahman bin Al-Thani i onsdags. Redan då utbröt spontana firanden på Gazas gator.

Men på marken är allt som förut.

– Efter att vapenvilan annonserades kom ett helvete av bombningar. Det är ständiga skjutningar, folk som dör, gränsen har inte öppnats, ingenting. I vårt område dog 7 personer samma morgon och totalt 45 i hela Gaza.

Det har gått ett år sedan vi senast pratade. Även den gången skickade han sina svar som röstmeddelanden i en samtalsapp, då täckningen var för dålig för att prata över telefon.

Ahmed Abuzaid på kaféet i Gaza. Foto: Privat.

Inte heller i det längre perspektivet har mycket hänt.

Ahmed Abuzaid är en av många palestinier som i december 2023 klämdes ihop i Rafah nära egyptiska gränsen, efter att Israel bombat och gått in norra Gazas större städer. Staden hade 2017 en befolkning på 170 000, och i februari 2024 hade den växt till 1,4 miljoner.

Vid tidpunkten för invasionen bodde han tillfälligt i Gaza stad. Han har varit bosatt i Sverige sedan 2014, senast i Örebro med sin fru och hennes barn sedan tidigare. 

– Jag saknar framför allt min familj. Hela mitt liv finns i Sverige, min fru och barn, mitt jobb. 

Han är utbildad fysioterapeut och pendlar till jobbet som rehabassistent på Baggängens vårdcentral i grannstaden Karlskoga, och är även ungdomstränare för klubben ÖMBK Multibasket.

Vi äter precis så att vi överlever för dagen, och alla har inte råd att köpa mat

– Jag är fortfarande tjänstledig utan lön. 

Han talar svenska, var populär bland sina kollegor, och hade familj.

– Men allt det är långt borta, så det är tufft för både min fru och mig. Hon har gått igenom mycket själv. Att hon jobbar, tar hand om familjen, är orolig för min situation och försöker hjälpa mig. Ibland får vi kontakt men ibland inte.

En kort tid innan kriget började reste han till Gaza för att äntligen ansöka om svenskt uppehållstillstånd för arbete, vilket bara kan sökas utomlands.

Så den 7 oktober kom kriget och de svenska myndigheterna kunde inte hjälpa ut honom, eftersom han inte var svensk medborgare. I stället behövde han resa till Kairo för att ansöka om att resa tillbaka, men gränsen mot Egypten var stängd, och är det fortfarande i dag.

Läs mer
Brända bilar i Huwara den 27 februari 2023, efter en våldsam bosättarräd som svarade på att två bosättare sköts ihjäl av en palestinier. Foto: Majdi Mohammed/AP.
Utrikes 12 januari, 2024

Dagen efter Gaza

Han säger att det senaste året har livet varit hårt för palestinierna.

– Det är jättesvårt att få tag på mat. Den sista veckan finns det att köpa, men har blivit otroligt dyrt. Många viktiga saker finns inte alls, som mjöl och ägg. Mjölk finns, och ett kilo kyckling kostar nästan 800 kronor. Vi äter precis så att vi överlever för dagen, och alla har inte råd att köpa mat.

Han säger också att många utnyttjar utsattheten.

– Det finns också folk som använder kriget för att få business, tjäna pengar genom att sälja saker jättedyrt. Så situationen är komplicerad.

Han skickar en kornig video med ett bombnedslag och ett stort rökmoln bara några hundra meter bort, och några bilder: hans lilla hus som ligger i ruiner, ett lägenhetshus i Rafah där han bodde som är helt utblåst av bombningarna.

I dag bor han i tält i flyktinglägret Khan Yunis, lite längre norrut.

För ett år sedan pratade jag med hans fru Rihana Abuzaid, som jobbar som psykolog. Redan då var hon uppenbart påverkad av hela processen, och hade förgäves ringt runt till både myndigheter och ambassader för att få hjälp.

Hon sade då att det kändes som att hon var där själv.

Hemma i Sverige pendlar Ahmed Abuzaid mellan sin bostad i Örebro och Karlskoga, där han arbetar som rehabassistent. I dag är han tjänstledig utan lön. Foto: Privat.

– Han väntar på att dö, eller att någon som är nära ska dö. När någon du älskar är i fara så är du själv i fara. Jag är hela tiden spänd. Alla säger: ”Det är inte mitt ansvar.” För att han inte är svensk. Men han har bott här länge, har utbildning, fast anställning, körkort, id-kort, hus och familj.

Ahmed Abuzaid var också mycket uppskattad av kollegorna. Han fick en tårta av regionen som går till medarbetare som ”gör det där lilla extra”. ”Tänk om alla hade samma syn på äldre människor som Ahmed. Är det någon som är värd en tårta så är det han”, sade 80-åriga Tora som nominerat honom.

Hans chef Christina Vanberg Långh bekräftade bilden:

– Han spelade in egna videor där han visade hur hon skulle träna. Han har en tro på alla människors möjligheter att tänka nytt. Han var omtyckt bland kollegorna och av mig som chef också.

Han var också engagerad i svenskt kulturliv, och har bland annat engagerat sig i konstcentrumet på Ställbergs gruva.

Han berättar att han saknar det liv han byggt upp oerhört.

– Min enda önskan är att vapenvilan faktiskt börjar och att de öppnar gränsen. Jag hoppas det. Så att jag kan komma tillbaka till mitt liv i Sverige.

Ledare 16 januari, 2025

Låt Reinfeldts hybris bli en varning

Malmö FF:s supportrar driver med Fotbollförbundets ordförande Fredrik Reinfeldt. Foto: Johan Nilsson/TT.

Medlemmarna har fått nog av Fredrik Reinfeldts arrogans inför den folkrörelse som är svensk fotboll. Socialdemokraterna borde studera hans fall noga inför vårens partikongress.

Levande läktare, proppfulla ungdomsklubbar, ideellt engagemang, ökande medlemsantal och demokratiskt anordnade bojkotter av överprissatta kiosker.

Bilden som sätts av svensk fotboll är inte sällan negativ – supporterkulturen är full av våld, hat och stök. Det är förstås delvis sant – men för många av oss som är aktiva på läktarna och i föreningarna är det solklart att alla krafter som gör anspråk på att leda levande folkrörelser har mycket att lära av svensk fotboll.

Också nu, när Fredrik Reinfeldts ledarskap för Svenska fotbollförbundet ifrågasätts.

Alla ledare som gör anspråk på att leda demokratiska organisationer och levande folkrörelser bör komma ihåg det.

”Fotbollsförbundet är på väg att förvandlas från en folkrörelse till en tjänstemannaorganisation”, säger en distriktsaktiv fotbollsprofil i Sportbladets granskning av kritiken mot den tidigare statsministern. I Sportbladets läsarundersökning ger 77 procent av läsarna lägsta möjliga betyg till Reinfeldts ordförandeskap, och sedan en vecka står det klart att han nu utmanas om ledarposten.

Distrikten har fått nog och nominerar en annan kandidat, Simon Åström, ordförande för Svensk Elitfotboll. Flera aktiva medlemmar har tröttnat på tjänstemannafieringen och den upplevda antidemokratin – Reinfeldt leder ett fotbollsförbund som röstat ja till VM i diktaturerna Qatar och Saudiarabien och kört över medlemmarnas beslut om videoassisterad granskning. Han upplevs dessutom som frånvarande bland medlemmarna i distrikten.

Utmanaren Simon Åström säger i en intervju att han ”känner ett väldigt starkt stöd från hela fotbollsrörelsen”, och flera experter förutspår att marken nu kommer att börja gunga under fötterna på Reinfeldt. Fotbollsrörelsen, ja. I svensk fotboll är det nämligen inte förtroendet från oljebolagens vd:ar och aktieägare som en förbundsordförande behöver vinna. Det är vårt. Det är rörelsen som väljer – eller väljer bort – sin ordförande. Alla ledare som gör anspråk på att leda demokratiska organisationer och levande folkrörelser bör komma ihåg det.

Inte minst inom arbetarrörelsen, som bygger på samma principer. Vad vill medlemmarna? I svensk socialdemokrati rasar nu debatten om den ekonomiska politiken – och den lär fortsätta rasa till partikongressen 2025.

Läs mer
Fredrik Reinfeldt har öppnat sina hjärta inför Saudiarabiens mördande av migrantarbetare. Foto: Jonas Ekströmer/TT.
Ledare 16 december, 2024

Ett svenskt stolpskott

Vilka ramar ska diktera villkoren för investeringar i samhällsbygget? Hur utformar vi en skattepolitik som avslutar eran av Sverige som ett skatteparadis för miljardärer?

Många S-medlemmar vet ungefär vad svaret bör vara, samtidigt som deras idéer ignoreras av partiledningen. De medlemmarna tillhör förvisso utmanarna inom Reformisterna, SSU, LO och S-studenter – men de bor uppenbarligen också i Göteborg, Dalarna, Västernorrland, Kronoberg, Stockholm, Göteborg och Skåne, som nu antagit i princip samma ekonomiska politik.

Stora delar av rörelsen befinner sig i dag på vänster planhalva. Partiets ledning gör nog klokt i att skicka i väg en passning ditåt.