Färg betyder någonting särskilt i Ebba Forslinds Fastrarna. Det syns direkt på det liggande, rosa omslaget, insidans leopardmönstrade tapet och de dovt karamelliga illustrationerna på vaniljgult papper.
En gång introducerade min mamma begreppet ”blå sammetsmössa” för att beskriva en känsla av passiv ödslighet; känslan av ett fult och kallt rum, eller av att möta något olustigt som inte riktigt går att förstå. Kanske är ”blå sammetsmössa” bara ett annat sätt att säga blues, men för mig har det alltid funnits det en viktig skillnad: ”blå sammetsmössa” är inte meningsfull melankoli. Man känner sig bara tom och maktlös.

”Blå sammetsmössa” beskriver i alla fall ganska bra hur flickan som berättar i Ebba Forslinds Fastrarna känner sig. Trots att hon hellre vill vara ensam hemma måste hon följa med på kalas till styvpappa Björns mamma. På kalaset är chokladtårtan för stark, saften för svag, leksakerna är gamla och trasiga och alla bryr sig bara om halvsystrarna och deras små, små fötter.
På kalaset ligger också en bok som ingen har tid att högläsa. Den handlar om ”tre tanter, en gubbe, två barn och en hund. Och gubben slår barnen!” Farbrorn är såklart Blå.

Denna gamla Beskowbok är i Fastrarna överkluddad med krita – vilket skulle kunna vara en sinnebild för Forslinds egen skapelse. I mitten av 1800-talet fick de stackars föräldralösa syskonen Petter och Lotta en ny familj hos Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin. Även i Fastrarna kommer tre kvinnor, styvpappa Björns yngre systrar, till barnets undsättning och bjuder på skratt – och färg. De är klädda i grönt, lila och leopardmönstrat, de ”ropviskar” på flickan från köket, sätter henne i centrum, läser högt och bjuder in till lek. På bilderna kramas de, håller henne i knäet, håller om.

I dag är den brokiga familjekonstellationen kanske vanligare än på Petter och Lottas tid (och omständigheterna ofta mindre dramatiska), men känslan av att vara bortvald eller åsidosatt är tidlös. Barnet väljer inte sin familj, bestämmer inte ens om det vill gå på kalas eller inte, men tack vare ställföreträdande fastrar blir den överkluddade boken läst, den svaga saften till något att skåla i och den nya familjen full av överraskning och omsorg.

Ett sätt att läsa Fastrarna är som en berättelse om vissa kvinnors synliggörande av barn, hur lojalt de i generation efter generation vänder blåa känslor till trygghet och färgskimmer.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.