Bob Dylans svårbegripliga politiska värld

Opinion

En vanlig missuppfattning är att Dylan skulle sky uppmärksamhet och publicitet i största allmänhet, bara för att han verkar bete sig som en disträ enstöring. Tvärtom ser han till att synas, höras och nylanseras med jämna mellanrum genom musikvideor, reklamfilm, radioprogram, eller genom att bidra till tv-program och filmer om hans liv. Däremellan skrivs biografier på löpande band om ”gåtan Bob Dylan” som håller uppe intresset. Han har däremot utrymme att ställa upp på arrangemang som han själv tilltalas av, på villkor som också har gjort det enkelt för honom att påverka historieskrivningen och utelämna särskilda delar.

Eldoradot i Greenwich village 

2004 publicerades den första volymen i Bob Dylans romanserie, den hittills enda publicerade boken i en serie av tre.

I memoarboken, som kännetecknas av en berättarglädje som känns ganska främmande för dagens Mr Burns-gestalt, återger han minnen av hur han som 20-åring anlände till New York för att bosätta sig i de radikala bohemkvarteren i Greenwich Village, där han hankade sig fram genom att spela på kaféer och klubbar. Han berättar om den levande musikscenen, där folkmusiken hade en särskilt stark ställning. Och han berättar också om vilka personer som kom att väcka hans intresse för politiska tankar och skeenden, snarare än ett grundmurat engagemang. Han mötte profiler från den starka, och i viss mån rasöverskridande, folkbluesmiljön från 1930- och 1940-talets USA. En rörelse som varit i samklang med tidens radikala stämningar under och efter depressionen, och i viss mån med regeringspolitiken under Franklin D Roosevelt. De antikommunistiska häxjaktskampanjerna under 1950-talet som senator Joseph McCarthy blev förgrundsfigur för, men även den för amerikanska vänsterradikaler demoraliserande Ungernkrisen 1956, låg som en blöt filt över så väl politiska rörelser som poeter och musiker vid tiden. Som jude, vars farbröder och morbröder stridit under andra världskriget, kände han samhörighet med staten Israel samtidigt som han ifrågasatte hur ryssarna på så kort tid hade hunnit bli amerikanernas största fiender. Hans politiskt radikala partner Suze Rotolo, dotter till amerikanska kommunister och anställd av Congress of Racial Equality, introducerade honom till så väl medborgarrättsrörelsens frågor som den landsflyktige kommunisten Bertolt Brechts musikaliska teater. Han lyssnade på långa politiska utläggningar från den vänsterrevolutionäre musikern Dave Van Ronk. Och han sökte upp den socialistiske folkbluespoeten Woody Guthrie, som hade insjunkat i Huntingtons sjukdom sedan flera år tillbaka. På så sätt undkom Guthrie McCarthy-rättegångarna, till skillnad från den gamle vapendragaren Pete Seeger som svartlistades i flera år framöver. Istället fick han tillbringa sin tiden på ett ställe ”där du kan hoppa upp på ett bord och skrika att du är kommunist, och ingen tycker att det är märkligt alls”. Sångerskan och musikern Joan Baez, som introducerade honom för folkmusikpubliken, kom från en radikal kristen kväkarfamilj och var politiskt medveten sedan tonåren.

När han väl gav ut sin första skiva med egna sånger 1963, The Freewheelin’ Bob Dylan, hade flera texter en politisk prägel, allt från väldigt metaforiska och gospel-influerade sånger till då dagsaktuella s.k. talking blues. Dylan återgav tankar som låg rätt i tiden, med fokus på rassegregation och den militära upprustningen, samtidigt som de politiskt låg innanför någon form av mittfåra inom medborgarrättsrörelsen. Baez och Dylan spelade också When the ship comes in på den av Martin Luther King ledda March on Washington for jobs and freedom i augusti 1963. (Där fanns för övrigt också den jämnårige Bernie Sanders på plats). Men det fanns också ett radikalare stråk i flera texter, en vilja att rota djupare för att förstå orsakerna. I Let me die in my footsteps (outgiven från 1963)

There’s always been people that have to cause fear
They’ve been talking of the war now for many long years
såddes fröet till den kompromisslösa Masters of war:
You that never done nothin’
But build to destroy
You play with my world
Like it’s your little toy

I sången Only a pawn in the game, om mordet på medborgarrättsledaren Medgar Evers, var klassperspektivet tydligt:
The deputy sheriffs, the soldiers, the governors get paid
And the marshals and cops get the same
But the poor white man’s used in the hands of them all like a tool
He’s taught in his school
From the start by the rule
That the laws are with him
To protect his white skin
To keep up his hate
So he never thinks straight
’Bout the shape that he’s in
But it ain’t him to blame
He’s only a pawn in their game

1963 blev också året då han lämnade Ed Sullivan Show eftersom de vägrade låta honom framföra en satirisk sång om det högerreaktionära antikommunistiska John Birch-sällskapet:
Now we all agree with Hitler’s views
Although he killed six million Jews
It don’t matter too much that he was a Fascist
At least you can’t say he was a Communist!
That’s to say like if you got a cold you take a shot of malaria

De nästföljande skivorna Times they are achangin’ (1964) och, i viss mån, Another side of Bob Dylan (1964) hade också en tydlig politisk prägel. Skiftet till elgitarr, rock, intensivt drogmissbruk och samarbetet med The Band, på de tre nästföljande skivorna fram till motorcykelolyckan 1967 är välkänt och omskrivet. Det är vanskligt att spekulera i vad som hade hänt om han hållit fast vid sin politiska profil. Hade han däremot hållit fast vid samma musikstil under dessa år hade han nog spelat i samma popularitetsliga som Tom Paxton, Joan Baez, Phil Ochs, Ramblin’ Jack Elliot eller andra samtida som höll fast vid folkmusiken.

Politiska återfall i Woodstock-villan

Åren efter motorcykelolyckan 1967 levde Dylan ett avskilt och traditionellt familjeliv i en villa i Woodstock. Musiken blev allt mer country-influerad. Musikproduktionen blev också allt mer sporadisk. Dylan irriterades dessutom av entusiastiska fans som ville att allt ska bli som förr, eller som han själv skriver: ”people living in trees outside my house, trying to batter down my door”.

Under åren 1971-1972 spelade han in ytterst få låtar, men en av dem handlade om hur George Jackson hade skjutits ihjäl av vakter vid ett flyktförsök. Jackson var en fånge på St. Quentin-fängelset som hade spärrats in som 20-åring efter ett väpnat rån och på senare år blivit en känd medlem av den revolutionära Black Panthers-rörelsen:
”He wouldn’t take shit from no one
He wouldn’t bow down or kneel
Authorities, they hated him
Because he was just too real
[…]
Prison guards, they cursed him
As they watched him from above
But they were frightened of his power
They were scared of his love.”

1974 anslöt han sig, i sista stund då konserten riskerade att ställas in till följd av för få sålda biljetter, till solidaritetsspelningen ”An evening with Salvador Allende!”, i protest mot Pinochets militärjunta. Initiativtagaren var den allt mer härdade och deprimerade radikalen Phil Ochs, som hade samarbetat med den chilenska musikern Victor Jara, avrättad på Santiago-stadion under militärkuppen. Några år tidigare ska Dylan ha avfärdat Ochs inställning: ”the stuff you’re writing is bullshit, because politics is bullshit. What’s real is inside you. Your feelings”. Nu hade han blivit ganska väl uppdaterad om situationen i Chile av Ochs och visade Joan Jara, Victor Jaras änka, Museum of Modern Art i New York:
”And he took me to the Museum of Modern Art and showed me around and said he was with us, ya. That’s how he was, anyway, May 1974. I don’t know how deeply it touched him really … I don’t know.”

1975 släppte han låten ”Hurricane” om den livstidsdömde svarte boxaren Rubin Carter. Turnén Rolling Thunder Revue blev en del av en kampanj för en ny rättegång. Carter dömdes dock på nytt 1976 och frigavs först 1985 efter att att en federal domstol hävt domen och förklarat den illegitim. På turnén finns många profiler från 1960-talet, bland dem poeten Allen Ginsberg och även Joan Baez.

80-talets lågvattenmärke

I slutet på 1970-talet borrade sig Dylan djupare in i studier av Nya Testamentet och det tidiga 80-talets skivor hade en uttalad kristen, ofta konservativ prägel. I de amerikanska högerkristna miljöerna som Dylan befann sig i under tidigt 1980-tal fanns ingen motsättning i att Dylan samtidigt bejakade sin judiska bakgrund, och identifikationen med Israels högerkrafter var snarare särskilt stark här. Samma sak med den judisk-ortodoxa Chabad-rörelsen som han senare närmade sig.

Dylan hade länge uttalat stöd för de mest obskyra högerkrafterna i Israel, samt även den våldsamma amerikanska gruppen Jewish Defence League. Även en artist som Leonard Cohen hade dock, sin pacifistiska profil till trots, haft starka band till Israel och spelat för israeliska trupper under Yom Kippur-kriget 1973. När Bob Dylan 1983 släppte låten Neighbourhood Bully på skivan Infidels var Israels invasion av Libanon 1982, för att tvinga ut den palestinska gerillan från sina posteringar i landet, fortfarande aktuell. Särskilt den kristna falangistmilisens massakrer i de palestinska flyktinglägrena Sabra och Shatila 1982, med överbefälhavare Ariel Sharons goda minne, väckte internationell vrede. För Dylan var dock Israel fortfarande en orättvist behandlad hackkyckling som övergivits av världen och tvingats försvara sig på egen hand:

The neighborhood bully just lives to survive
He’s criticized and condemned for being alive
He’s not supposed to fight back, he’s supposed to have thick skin
He’s supposed to lay down and die when his door is kicked in
He’s the neighborhood bully
[…]
Every empire that’s enslaved him is gone
Egypt and Rome, even the great Babylon
He’s made a garden of paradise in the desert sand
In bed with nobody, under no one’s command

ANC, Live Aid och Farm Aid

Under mitten av 1980-talet lät han sig värvas till flera typer av stödgalor.

I januari 1985 deltog han i inspelningen av We are the world, under Michael Jacksons och Lionel Richies ledning. Under sommaren spelade han även för Bob Geldofs Live Aid i Philladelphia, till stöd för svältoffren i Etiopien. Den ursprungliga planen var att han skulle spela Blowin’ in the wind tillsammans med folktrion Peter, Paul and Mary, som spelade in populära versioner av Dylans sånger i början av 60-talet. Några dagar före spelningen meddelade han istället att han ville spela med Keith Richards och Ronnie Wood från Rolling Stones. Efter att Dylan presenterats av Jack Nicholson som ”one of the greatest voices of freedom” till publikens jubel dök Richards och Wood upp på scen, båda drängfulla och Richards med karaktäristisk cigg i mungipan. När Dylan slagit sönder en sträng på gitarren överlämnade Woods sin gitarr och övergick istället till att spela luftgitarr med yviga rörelser innan han fick tag på en ersättningsgitarr. Som kronan på verket lade Dylan till i ett mellansnack:
”I hope that some of the money…maybe they can just take a little bit of it, maybe…one or two million, maybe…and use it, say, to pay the mortgages on some of the farms and, the farmers here, owe to the banks…”
Det blev inte helt uppskattat av arrangörerna.

De vänsterprogressiva rockmusikerna Neil Young och John Mellencamp kom däremot att plocka upp bollen. Två månader senare hade man samlat ihop country- och rockstjärnor, konservativa så väl som radikala socialister, till festivalen Farm Aid, till stöd för familjejordbruk som riskerar att slås ut i den internationella konkurrensen. Festivalen återkommer årligen.

Steve Van Zandt, från The E Street Band, reagerade i raseri över att Freddie Mercury reste till apartheid-Sydafrika för att spela inför en helvit publik i kasino-turistorten Sun City. Fler artister köpte det ihåliga argumentet om att Sun City skulle vara någon form av autonom zon, skild från den sydafrikanska staten. Inom kort, i oktober 1985, hade Van Zants samlat ihop stora delar av den amerikanska artisteliten i en musikvideo med budskapet ”I ain’t gonna play in Sun City”, bland dem Bob Dylan.

Politiken som en parantes och som en grundbult

Dylan vill själv framhålla att han själv aldrig varit särskilt politiskt insatt, utan snarare lyckades fånga upp och formulera de stämningar och de idéer som var framträdande i den tid han levde i och bland människor han träffade. Är han då att anse som en politisk poet?

Oavsett hur man vrider och vänder på det, så finns det politisk sprängkraft i många av de dikter som nog aldrig kan förlora i aktualitet. I en värld med 60 miljoner människor på flykt talar följande rader fortfarande till oss:
In the city’s melted furnace, unexpectedly we watched
With faces hidden while the walls were tightening
As the echo of the wedding bells before the blowin’ rain
Dissolved into the bells of the lightning
Tolling for the rebel, tolling for the rake
Tolling for the luckless, the abandoned an’ forsaked
Tolling for the outcast, burnin’ constantly at stake
An’ we gazed upon the chimes of freedom flashing

Phil Ochs dömde ut Dylans möjlighet att begrava ”protestsångerna”:
“I don’t think he can succeed in burying them. They’re too good. And they’re out of his hands.”

Men den som förväntar sig ett politiskt tal vid Nobelceremonin bör nog lyssna till Joan Baez ord från 2005:
”Mer än 30 år senare, varje gång jag drar till en demonstration, en sittprotest eller till ett fängelse, frågar folk: ’Kommer Bob?!’ Och jag säger: ’Nej, ditt dumhuvud, han kommer aldrig. När ska du fatta? Han gjorde det aldrig och kommer aldrig att göra det.’