Under 1800-talets sista decennier startades rad socialistiska tidningar i Sverige. För att sprida socialismens idéer och främja folkbildningen tillkom snart även bokförlag som Federativs, Axel Holmströms förlag, Tiden och Socialdemokratiska ungdomsförbundets Fram. Utgivningen hade en intern funktion, att skola medlemmar och sympatisörer, men också en extern, att vinna ännu fler människor för socialismen.
Socialdemokratiska arbetarepartiet splittrades på våren 1917. Förlaget Fram togs över av vänsterfalangen, den kallade sig först Sverges Socialdemokratiska Vänsterparti och från 1921 Sverges Kommunistiska Parti. År 1929 splittrades Sverges Kommunistiska Parti – majoriteten bildade det så kallade Kilbomspartiet och minoriteten det så kallade Sillénpartiet (nedan kallat SKP). I skilsmässan lades det tidigare partiförlaget Fram ner, men Kilbomspartiet fortsatte att sälja Frams böcker in på 1930-talet under namnet Boklagret. SKP stod nu utan förlag och startade 1930 Arbetarkultur, eller Förlags AB Arbetarkultur. Johan Svedjedal skriver i sin Bokens samhälle att förlagsnamnet kom från den kulturpolitiska uppfattningen att ”arbetarklassen borde ha en egen kultur, fronderande både mot reaktionär borgerlig kultur och hållningslös socialdemokratisk”. Namnet för också tankarna till den sovjetiska proletära kulturrörelsen, Proletkult.

Arbetarkultur satsade under 1930- och 1940-talen på utgivning av teoretisk litteratur av bland andra Marx, Engels, Lenin och Stalin. Lenins Valda verk blev, skriver Svedjedal, ”nästan till förlagets förvåning” en försäljningsframgång. Utgivningen bestod också av små politiska pamfletter som avhandlade dagspolitiska frågor. Förlaget satsade även på skönlitterär utgivning, under de första åren främst översättningar av böcker skrivna av radikala författare som Jorge Amado och Howard Fast. Under det tidiga 1950-talet utlyste dåvarande förlagschefen CH Hermansson en romanpristävling och antologier med texter av författare som Carl Jonas Love Almqvist utgavs. Av de mer kända svenska arbetarförfattarna återfinns titlar av Moa Martinson och Josef Kjellgren i förlagets katalog.
Förlaget arbetade med försäljning via abonnemang eller mot avbetalning – man sålde skön- och facklitterära bokserier som ”Arbetarkulturs romanbibliotek” och ”Lilla biblioteket”. Böckerna såldes också av ombud på möten, via bokombud på arbetsplatserna och i hemmen. I början av 1940-talet utgavs också en liten säljtidning kallad ”Arbetarkulturs förlagsblad”. Här publicerades reklam för nya titlar men också intervjuer med förlagets försäljare på olika orter. Enligt CH Hermansson hade förlaget under en period på 1950-talet 10 heltidsanställda säljare.

Vid denna tid försökte förlaget också nå en bredare marknad genom att ge ut billighetsböcker. Man försökte också utveckla kontakterna med bokhandeln men politiska kriser satte käppar i hjulen. Det politiska klimatet på 1950-talet var kompakt antikommunistiskt, vilket knappast underlättade verksamheten. År 1955 firades 25-års jubileum och det konstaterades att bara 3 av 61 egenutgivna titlar var slutsålda. Mot bakgrund av att 38 procent av titlarna fanns kvar i lager började en mer utåtriktad och lättillgänglig utgivning diskuteras. Förhoppningen var att förlusterna skulle kunna inskränkas till den teoretiska litteraturen.
Arbetarkultur startade på slutet av 1950-talet även ett ”imprint”, ett förlag i förlaget, kallat Arena – som inte ska förväxlas med dagens Arena. Målsättningen var antagligen att nå nya kundgrupper och därmed också ökad omsättning. I ett brev framgår att Arena givetvis var ett partiförlag, men att det var registrerat på Sam Johanson och Urban Karlsson, för att utåt sett ”kunna framstå mer självständigt än Arbetarkultur”. Utgivningen skulle inte vara partibetonad eller partibunden.
Arena gav ut titlar som Urtidens djur och Urtidens människa som var anpassade för den svenska grundskole- och gymnasieutbildningen, dessutom hoppades man kunna sälja dem till biblioteken runt om i landet. Att förväntningarna på Urtidens djur var stora framgår av ett brev i Arbetarkulturs arkiv: ”Det innebär att man kan nå utanför vår krets med boken och vända sig till skolor och lärare osv. Men man bör naturligtvis samtidigt för partifolk betona att det är en bok utgiven av ett partiförlag och om möjligt få organisationerna att köpa den för att lotta ut osv”.
En uppmärksammad bok var den algeriske publicisten Henri Allegs Tortyren, som behandlade hur han själv och många andra torterades av fransmännen under befrielsekriget.
Som en av följderna av Chrusjtjovs avstalinisering gav Arena 1963 ut Alexander Solsjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv. Enligt förläggaren Per Gedin skedde utgivningen även i andra länder genom respektive lands kommunistparti. Utgivningen var omstridd. Sam Johanson, förlagschef för Arena, sade i en intervju på slutet av 1970-talet: ”det betraktar ju inte alla som någon merit. Nåja, det var en s.k. tövädersperiod och från sovjetisk sida var man mycket intresserad av att vi skulle ge ut den.”
Arena tycks ha upphört under tidigt 1960-tal.
Under slutet av 1960-talet förändrades det politiska klimatet. SKP hade 1967 bytt namn till Vänsterpartiet kommunisterna, VPK. År 1970 kunde Arbetarkulturs förlagschef Sam Johanson rapportera till VPK:s verkställande utskott att mycket teoretisk litteratur var slutsåld, på grund av det ökade intresset för politisk debattlitteratur. På universiteten användes Karl Marx böcker Pris, lön och profit och Lönarbete och kapital, som förlaget givit ut. Vänsterbokhandlarna runtom i Sverige – Oktober i Stockholm, Bokkaféet i Lund och Karl Marx i Uppsala – var nya marknadskanaler för böckerna.
En refusering som Sam Johanson skrev 1972 säger något om den tidens utgivningsstrategi: ”Praktiskt taget all vår skönlitterära utgivning har gått med förlust – även när böckerna som ibland hänt fått hyggliga recensioner. Vi måste dessutom nu först och främst koncentrera oss på att ge ut nödvändig litteratur för det politiska skolnings- och studiearbetet.” Några år senare beskrevs utgivningens fokus vara på teoretisk litteratur som i något avseende speglade arbetarrörelsens utveckling och på skildringar av det samtida arbetslivet.

Vissa av Arbetarkulturs böcker under 1960- och 1970-talen trycktes i Sovjet och DDR. Ett samarbete fanns även med bokförlaget Progress i Moskva, där svenskar arbetade med att översätta bland annat Marx och Engels arbeten till svenska.
– I mitten av 1970-talet inleddes en strävan att avpartipolitisera förlaget. Vi anställda ville ha bort partistämpeln. Exempelvis utvecklade vi kontakter med bokklubbar och bokhandlare. Vi ville bli självständiga och bli ett normalt förlag, berättar Arbetarkulturs siste förlagschef Jan-Erik Olsson.
Arbetarkultur stod länge utanför det litterära etablissemangets organisation Svenska bokförläggareföreningen, men under 1980-talet valdes Jan-Erik Olsson in i styrelsen.
Under 1980-talet blev förlagets ekonomi allt sämre och man försökte gå ihop med andra småförlag för gemensam försäljning till bokhandeln. Förlaget satsade på klassiker och gav bland annat ut en översättning av den spanska romanen Presidentskan av Leopoldo Alas. Under slutet av 1980-talet lanserade förlaget ut ett tiotal skönlitterära titlar i serien A-pocket.
Till VPK:s partikongress 1990 förslog revisionsbyrån att partiet skulle satsa på kärnverksamheten och göra sig av med sina företag. Det blev plötsligt väldigt omodernt för partier att driva förlags- och tidningsverksamhet. Detta var en trend som även ledde till nedläggningen av det socialdemokratiska Tiden, och vid denna tid lades även tidningen Ny Dag ned.
– Tidigare hade partiet större kulturpolitiska ambitioner, något som återspeglades i valaffischer, studieverksamhet, bok- och tidningsutgivning. Dessutom fanns en livlig intern partipolitisk debatt. Det saknar jag oerhört. Förlaget blev ett offer för politiska motsättningar i partiet, vilket var olyckligt. Så uppfattade jag situationen, säger en av Arbetarkulturs medarbetare, Hans Arvidsson.
– Vid årsskiftet 1990–91 fick personal och författare ta över förlagsverksamheten. Bland andra Jan-Erik Olsson och författarna Gunnar Kieri och Hans Erik Engqvist var drivande, berättar Kersti Eriksson som var ansvarig för VPK:s bokföring.
I och med ägarskiftet bytte förlaget namn till Bokförlaget A och drevs sedan privat under 1991 innan de ekonomiska svårigheterna blev för stora.
Jan-Erik Olsson berättar:
– Vi arbetade i motvind, de gamla skulderna växte. Tidpunkten var den sämsta tänkbara, det var omöjligt att låna pengar, detta var ju under fastighetskrisen i början av 1990-talet. Förlaget såldes till Fälths tryckeri som lade verksamheten i malpåse.

Arvtagare till Arbetarkultur kan sägas vara bokförlaget Nixon, startat av Ung vänster 2002. Nixon är en del av Red Planet AB, som säljer de av Arbetarkulturs titlar som fortfarande finns tillgängliga.
Arbetarkultur gav ut kända författare som Maksim Gorkij, Anton Tjechov, Peter Weiss, Noam Chomsky, Martin Andersen Nexø och Dario Fo. Under förlagets över 60-åriga utgivning skapades en imponerande katalog av folkbildande skön- och facklitteratur – böcker för arbetarklassen.
– Förlaget hade trots sin litenhet en rik utgivning och gott anseende, berättar Hans Arvidsson.