25:e januari 2015 är ett datum som för alltid kommer att vara inristat i Greklands historia. Landet hade för första gången i sin historia och som första EU-land fått en radikal vänsterregering. Syriza tvingades visserligen dela ledarskapet med det nationalkonservativa partiet Oberoende greker eftersom man inte fått egen majoritet, men man var det överlägset största partiet och hade premiärministerposten.
De första sex månaderna blev turbulenta. Syriza hade lovat väljarna att inte längre gå med på EU-trojkans hårda sparkrav. Långa, svåra förhandlingar med EU-kommissionen och eurozonens finansministrar präglade således edes den inledande perioden. Den nya regeringen tänkte inte gå med på ytterligare nedskärningar och försämrade levnadsvillkor för befolkningen. Syriza hade en tuff retorik och verkade mena allvar, men när allt ställdes på sin spets under sommaren 2015 skulle partitoppen vika sig.
Förhandlingarna med EU hade nått en återvändsgränd. Den grekiska regeringen vägrade gå med på kraven från de europeiska långivarna samtidigt som EU fortsatte att ställa ultimatum. I denna kritiska situation valde premiärministern Alexis Tsipras att låta folket säga sitt. Han utlyste en folkomröstning om huruvida regeringen skulle acceptera kraven från bankerna eller inte. Ja eller nej.
Den 5 juli hölls omröstningen. Nej-sidan vann med 61 procent – ett tydligt besked om att det grekiska folket hade fått nog av krisen och den kontinuerliga nedmonteringen av samhället. Men bara en vecka efter omröstningen skrev Tsipras på nya låneavtal och någonstans där gick Syrizas gyllene chans att åstadkomma något historiskt förlorad. Tsipras fick visserligen förnyat förtroende i ett nyval han själv utlyste i september samma år, men möjligheten till att göra sig sig fri från bankväsendets järnhand genom att lämna valutaunionen var förspilld
Många har spekulerat i varför Tipsras vände folket ryggen. Regeringen var definitivt hårt pressad av EU som delade ut det ena hotet efter det andra. Men samtidigt har det kommit uppgifter om hur Tsipras och flera partikollegor ska ha varit märkbart nedstämda natten efter folkomröstningen. Som om de hade hoppats på ett annat utfall. Detta har skapat frågetecken kring hur allvarliga partitoppen i Syriza ursprungligen var i sitt motstånd mot de europeiska kapitalisterna. Hur det än ligger till med det blev åren efter folkomröstningen stormiga för Syriza. Med argumentet att man skulle ta mer ansvar för befolkningen än högerpartierna skrev Tsipras på låneavtalet som innebar sänkta pensioner, ökade privatiseringar och ytterligare försämringar för en majoritet av grekerna. Men det är inte bara konflikten med EU som har präglat Syrizas mandatperiod, även inrikespolitiska frågor utmanade partiets regeringsduglighet.
I I början av 2016 fick regeringen utstå massiv kritik då omfattande protester från landets jordbrukare ägde rum. Vägar blockerades och en stor demonstration i Aten organiserades där man framförde olika krav på regeringen. Året därpå blåstes det nytt liv i den historiska namnkonflikten med Makedonien som slutade med att Tsipras skrev på ett avtal som kraftigt minskade hans popularitet. Den makedonska namnkonflikten har en flera tusen år gammal historia och är en het fråga i Grekland. I korthet vill många greker att namnet Makedonien endast ska referera till de grekiska delarna av södra Balkan. Under antiken var området en grekisk stat och många greker identifierar sig i dag som makedonier och ser namnet som en central del av deras kultur.
Trots stora protester från folket accepterade regeringen det så kallade Prespa-avtalet som officiellt godkänner Nordmakedonien som namn på det slaviska landet norr om den grekiska gränsen. Under lång tid har namnkonflikten hindrat Nordmakedonien från att gå med i Nato och det är inte omöjligt att den geopolitiska faktorn spelade en avgörande roll i fullbordandet av avtalet.Föga förvånande gjorde det här Tsipras till persona non grata i norra Grekland. I södra Grekland var kritiken däremot inte lika utbredd. Det ändrades dock sommaren 2018 då omfattande skogsbränder drabbade områden strax utanför Aten, och krävde 102 människors liv. En fruktansvärd tragedi som till stora delar skyllts på regeringens oförmåga att handla effektivt. Dokument publicerade efter bränderna har visat hur ineffektivt och till synes nonchalant de ytterst ansvariga agerat. Det tog lång tid innan hjälp kom fram och många känner att Syriza inte försåg de drabbade med ett lämpligt stöd efter bränderna. Allt detta ledde till att Syriza i juli 2019 förlorade regeringsmakten till det liberalkonservativa partiet Ny Demokrati. Det grekiska folket har fått utstå stora umbäranden de senaste åren och besvikelsen har lett till att ett av de partier som varit högst bidragande till den ekonomiska krisen och nedskärningsprogrammen nu har fått förnyat förtroende. Mycket tyder därför på att Grekland har tuffa år framför sig där det privata intresset kommer gå före befolkningens.
Den nye premiärministern Kyriakos Mitsotakis kommer från en av landets mest inflytelserika familjer och hans regeringskabinett är fullt av personer med kopplingar till olika företag som vill se en politik som gynnar deras egen klass.
Regeringen förväntas fortsätta privatiseringarna och öka utbetalningarna till storbankerna. Man har bland annat varit tydliga med att det lilla överskott som Syriza lyckades skapa bör gå till bankerna. Grekland går med andra ord igen mot en nyliberal politik som i värsta fall kan tvinga landet till nya nödlånepaket. För Syriza väntar nu en period av självrannsakan. I slutet av året kommer man att hålla en partikongress där framtiden ska utstakas. Fram till dess lär Tsipras bli kvar som partiledare. Valresultatet till trots är Syriza fortfarande Greklands största vänsterparti, men det klassiska kommunistpartiet KKE är på frammarsch och om Syriza inte hittar tillbaka till sina rötter kan KKE komma att bli det huvudsakliga vänsteralternativet i landet.