Toan på tåget var trasig. Toan på stationen var igenbommad på grund av skadegörelse. Det var söndag. Nära stationen i den lilla staden ligger bibliotek och flera caféer. Allt var stängt.
Alltmer desperat gick jag tillbaka till stationen och frågade den vänliga tjejen i Pressbyrån om hon möjligen hade en plasthink och ett undanskymt hörn, men nej. När jag påpekade att de kanske skulle ha något slags kodlås, så att toan bara kunde öppnas med kontroll av personalen i butiken, svarade hon undvikande:
– Det är ju inte våra lokaler.
Pressbyrån är naturligtvis hyresgäst hos Jernhusen, som äger järnvägens fastigheter. Men Pressbyrån har café och spelbutik. Folk kan bli kissnödiga. Har inte fastighetsägaren ett ansvar för att toan fungerar?
Efteråt framstod denna bokstavliga skitsak i en bjärt belysning; upphandlingen i konkurrens och utlejandet av alla verksamheter till olika underentreprenörer får allt mer absurda konsekvenser i hela samhället.
Jag hade inte dött av att kissa i buskarna, och ingen hade dött av att se min ända. Men av det dåliga järnvägsunderhållet och den slarviga sjukhusstädningen kan vi faktiskt dö.
En grannby till vår by var i två år utan väg, invånarna fick köra sönder sina bilar på det steniga underlaget till den tilltänkta vägen. Orsaken var att det företag som påbörjat vägreparationen utsattes för dieselstöld och gick i konkurs, och när en ny upphandling gjordes överklagade ett företag. Processen tog som sagt två år. Färdtjänst vägrade vid ett par tillfällen att åka till byn, bilarna gick ju sönder.
Vad kostar inte alla dessa upphandlingar och överklaganden?
Ibland sitter kommuner och regioner fast i långa kontrakt, som Din Tur, kollektivtrafiken i Västernorrland, som har ett åttaårigt avtal med en bussoperatör man är missnöjd med. Ibland är avtalen så korta att entreprenörerna inte kan satsa, därav ett antal undermåliga skolskjutsar, snöröjningsfordon och städutrustningar i Sverige.
Kommunernas och regionernas prio ett är att spara pengar. Det är begripligt, med tanke på att allt mer vältras över på kommunerna, och att allt färre jobbar och betalar skatt. Men varför kan inte staten ge kommunerna mer pengar? Varför är skattehöjningar så tabu? Och är det verkligen billigare att ”all offentlig verksamhet ska upphandlas i konkurrens”?
Mycket pengar hamnar i svarta hål mellan alla stolar. Så har vi de värsta avarterna, som de kriminella assistansbolagen. Ett annat pris vi betalar är den förlorade yrkeshedern och ansvarskänslan. Det är inte våra lokaler. Det blir som en bild av hela samhället.
Pissa på golvet, det här är inte våra lokaler.