Det hela var ett stort misstag.

Den 30 mars meddelade cheferna för Brasiliens armé, flygvapen och marin alla sin gemensamma avgång. Pressen firade: för dem innebar beskedet att den förhatlige presidenten Jair Bolsonaro hade övergetts av militären. ”Uppdraget slutfört”, skrev dagstidningen Folha de São Paulo den 31 mars, medan dess huvudkonkurrent Estado de São Paulo hyllade ”generalstabens motstånd mot Jair Bolsonaros försök att få med dem på ett auktoritärt äventyr”(2).

En vecka tidigare hade presidenten försäkrat sina anhängare om att ”folket kan räkna med de beväpnade styrkorna för att försvara demokratin och friheten” – vilket bör förstås som rätten att motsätta sig de restriktioner som vissa guvernörer infört för att hantera coronapandemin. Men denna gång rann bägaren över, enligt brasiliansk media, som ofta direkt citeras av internationella medier: befälhavarnas avgång bevisar att militärerna inte längre kommer att låta sig styras av den exekutiva makten. Affärstidningen Valor Econômico drog därav slutsatsen att det i dag inte föreligger ”någon risk att de militära styrkorna politiseras”(3).

Detta är dock långt ifrån verkligheten.

– Det är sant att militärerna utnyttjade sina kontakter i pressen för att få ut denna version, men den är inte särskilt trolig om man ser till fakta, säger Cristoph Harig, forskare vid Helmut Schmidt-universitetet i Hamburg.

Medieoperationen var avsedd att presentera den vanligen tystlåtna försvarsmakten så som den önskar bli sedd: som demokratins beskyddare, den enda instansen som kan sätta stopp för det som den politiska och mediala eliten kallar det ”bolsonaristiska vansinnet”. Den franska historikern och specialisten på den brasilianska militären Maud Chirio instämmer:

– Det fanns meningsskiljaktigheter mellan presidenten och militärerna. Men dessa sitter redan vid makten. Det är mer politiserade än någonsin och de har inga som helst planer på att avgå från regeringen.

”Brytningen” som pressen kallade det tycks alltså snarare ha varit ett enkelt bråk. Något som knappast lämnar president Bolsonaro sömnlös: tre veckor efter det ödesdigra avgångsbeskedet hotade han än en gång med att sätta in ”[s]in armé” mot allt för olydiga guvernörer.(4)

Påståendet att militären skulle vara demokratins garant är vanligt förekommande i Brasilien. Dagen efter generalernas avgång, den 31 mars – årsdagen av militärkuppen 1964 som ledde till upprättandet av en diktatur som varade i 20 år – är traditionellt ett tillfälle då detta budskap proklameras, vanligtvis genom en kommuniké från försvarsdepartementet som läses upp i landets alla kaserner. Detta år deklarerade den helt nya försvarsministern – hans företrädare hade avskedats under en regeringsombildning två dagar tidigare – att ”för 57 år sedan tog de beväpnade styrkorna ansvar för att pacificera landet i syfte att garantera de demokratiska friheter som vi åtnjuter i dag.” På den tiden var hotet kommunistiskt. I dag är ”kampen mot korruptionen” och ”värdeupplösningen” förevändningen för armén att ställa sig på Bolsonaros sida enligt reservgeneralen Paulo Chagas, en av presidentens allierade.

Även om militären inte är ensamt ansvarig för att Bolsonaro kom till makten5 spelade den icke desto mindre en nyckelroll. Dess enskilt viktigaste (och mest effektiva) handling bidrog till att utmanövrera Luiz Inácio Lula da Silva från presidentvalskampanjen 2018, trots att han var storfavorit i opinionsundersökningarna.

Den 2 april 2018, dagen innan högsta domstolen skulle fatta ett avgörande beslut om den tidigare regeringschefens försök att undvika att fängslas, skrev den dåvarande överbefälhavaren Eduardo Villas Bôas ett inlägg på Twitter i vilket han hotade landet med ett militärt ingripande om domstolen lät ”Lula” ställa upp i valet. Det har sedan dess framkommit att meddelandet skrevs med hela generalstabens godkännande: det speglade alltså inte bara åsikten hos en officer, som Bolsonaro hyllade 2019 som ”en av de huvudansvariga för [hans] valseger”(5). Enligt en analys gjord av journalisten Marcelo Godoy(6) av de militärer som följer Villas Bôas twitterkonto publicerade minst 155 aktiva militärer 3 427 tweets med politiskt innehåll mellan april 2018 och april 2019. De hade sammantaget över 670 000 följare. Denna aktivism som vanligtvis är förbjuden av militärdisciplinen ledde, liksom kampanjen i kasernerna till stöd för Bolsonaro, inte till några påföljder.

När deras hjälte väl hade valts till president fylldes hans administration av ett större antal militärer än någon annan brasiliansk regering haft, inklusive under diktaturens dagar. Enligt en rapport från revisionsrätten satt i juli i fjol 6 157 militärer, varav över hälften var aktiva, på poster som vanligtvis är reserverade åt civila tjänstemän. 2016, när Dilma Rousseff hade makten, var antalet 2 957 (utan att det totala antalet tjänstemannaposter ökade nämnvärt under hennes regeringsperiod).

Militären fick i själva verket stadigt ökad makt under Arbetarpartiet PT:s maktinnehav. Den tidigare presidenten Lula (2003–2010) föredrog att ta avstånd från sin första försvarsminister i stället för att konfrontera militären, och ingen general straffades trots att flera av dem uttryckt kritik mot regeringens politik, inte minst frågan om gränsdragningen kring ursprungsbefolkningarnas landområden. Rousseff som satt vid makten mellan 2011 och 2016 gjorde i sin tur militärens deltagande i ”pacificeringsoperationerna” i Rio de Janeiros slumområden, och särskilt ”säkerhetsoperationerna” i samband med fotbolls-VM 2014 och de olympiska sommarspelen 2016, permanenta.

Utvecklingen präglas alltså av kontinuitet, med förbehållet att militärens ansvar nu har utökats: 7 av de 23 ministrarna är officerare, som styr 16 av de 46 bolag som staten kontrollerar, inklusive det största: oljebolaget Petrobras.

– Det sitter fler militärer i Brasiliens administration än i Venezuelas, som trots det beskrivs av Brasília som en ”militärregim”, säger Marcial Suarez, professor i internationella relationer vid det Federala Fluminense-­universitetet (UFF) i Rio de Janeiro.

– I själva verket finns det ingen annan demokrati som har så många militärer på så höga poster som Brasilien.

Enligt Adriana Aparecida Marques, som forskar om försvarsfrågor vid det Federala universitetet i Rio de Janeiro, är det ingen slump att denna ”Haiti-klass”, som den kallas, har nått maktens korridorer. Nio högt rankade reservmilitärer som i dag sitter på höga poster i huvudstaden Brasília deltog i FN:s insats för att stabilisera Haiti (Minustah), som leddes av Brasilien mellan 2004 och 2017.

– Ett av målen med detta uppdrag var just att hindra armén från att politiseras genom att avlägsna den från den lokala politiken. Men konsekvenserna blev de rakt motsatta, för de uppgifter som de gavs av FN var inte bara militära utan även politiska, förklarar hon.

Efter denna insats, som den brasilianska militären betraktar som en framgång(7) trots att den fått stark kritik, inte minst av haitiska ideella organisationer, är de nu redo att tjäna sitt land. En lycklig slump för Bolsonaro som i brist på ett eget parti värt namnet saknade allierade för att besätta regeringsposter med. Och som Roberto Martins Filho, en statsvetare vid Federala universitetet i São Carlos som är medredaktör till en bok om armén och landets kris(8), påpekar:

– Militärernas strategi är sedan minst ett årtionde att professionalisera sig. De högst rankade avslutar sin utbildning med diplom i förvaltning, kommunikation eller management, särskilt vid de två största ekonomiskolorna med liberal inriktning: Getulio Vargas-stiftelsen och Dom Cabral-­stiftelsen.

Sedan 2014 har också antalet militära kandidater i de lokala och federala valen ökat.

– Att be militärerna om hjälp är en bra sak för Brasilien, för de är kompetenta och obestickliga, säger reserv­generalen Aléssio Ribeiro Souto till oss utan att blinka.
Han tycks ha glömt att de otillbörliga relationer som råder mellan den politiska världen och byggföretagen, och som är källan till korruptionsskandalerna i Brasilien, inleddes under militärdiktaturen.

– De vill inte bara gripa makten, säger Maud Chirio, de vill också främja sina karriärer. Den nya generationen officerare anser sig vara illa behandlade och dåligt betalda, trots att de ser sig som landets elit. De vill ha sin del av kakan.

Det förklarar kanske varför de har en mycket mer liberal syn på ekonomiska frågor än sina föregångare: i Bolsonaros regering är relationerna mellan militärerna och den ultraliberala finansministern Paulo Guedes utmärkta.

– De förbereder stora privatiseringar, till exempel av elbolaget Electrobras och flera transportbolag. Och de vill att Petrobras raffinaderier och oljefyndigheter ska säljas av, säger Eduardo Costa Pinto, professor i nationalekonomi vid Federala universitetet i Rio de Janeiro.

Men efter två och ett halvt år med militärens deltagande i regeringsmakten är deras kompetens inte uppenbar. Kampen mot skövlingen av Amazonas, som leds av vicepresidenten och generalen Hamilton Mourão, har inte gett några resultat och oroar nu det internationella samfundet. Hanteringen av pandemin som sedan tio månader tillbaka har skötts av den tjänstgörande generalen Eduardo Pazuello har varit en katastrof som kostat hundratusentals brasilianer livet. 2021 föll folkets förtroende för militären med 18 procentenheter(9). Fram till dess hade institutionen tillsammans med katolska kyrkan varit en av få som åtnjöt ett närmast oklanderligt rykte.

– De tre arméchefernas avgång kommer inte att förändra deras inblandning i denna regering, säger Martins Filho. Men den ger dem en utväg ifall situationen skulle förvärras ännu mer.

Sedan ex-presidenten Lulas återkomst till den politiska scenen, efter att han rentvåtts från anklagelserna om korruption, samtidigt som den sittande presidentens popularitet sjunker, har militärerna börjat tala om en ”tredje väg”: en centristisk kandidatur som motsvarar deras ideologi skulle hindra den hatade vänstern från att återta makten och, framför allt, befästa deras nyvunna privilegier.

– Det kommer att vara väldigt svårt att avmilitarisera den brasilianska staten, säger Maud Chirio, för det kräver att tusentals militärer accepterar att få sin lön delad med tio.
Vissa, som vicepresidenten Mourão, har redan ställt in siktet på en plats i senaten.

Bolsonaros hotfulla utbrott om att sätta in militären mot ett allt för olydigt land har visserligen ökat i styrka sedan händelserna i USA:s Kapitolium i januari. Det är dock föga troligt att de beväpnade styrkorna skulle följa presidenten på ett antikonstitutionellt äventyr, även om den brasilianska demokratin har visat sig vara ännu bräckligare än den amerikanska, och även om Bolsonaro ser upp till Donald Trump som en vis man.

Bortom själva kasernerna är politiseringen av polisen – som till antalet är över 700 000 (exklusive över 250 000 reservister), och väldigt engagerade i Bolsonaros rörelse – ännu mer oroväckande. Enligt en ny studie(10) av beteendet på sociala medier, har 35 procent av officerarna i militärpolisen och 41 procent av underofficerarna interagerat med bolsonaristiska webbsidor, varav flera är radikala. Denna andel sjunker till 12 procent hos polis­assistenterna och till 13 procent hos de federala poliserna. Bolsonaros våldsamma utfall, i synnerhet mot de andra statsmakterna (högsta domstolen och kongressen), antyder att han håller på att radikaliseras.

– Jag tror att det finns en stor chans att dessa trupper följer Bolsonaro i en olaglig aktion, såsom i februari 2020 i delstaten Ceará där ett uppror inom polisen bröt ut för att destabilisera guvernören som motsatte sig presidenten, säger Adilson Paes de Souza, en reservöverste i militärpolisen i São Paulo och specialist på denna institution.

Efter 13 dagar och över 240 döda i delstatshuvudstaden Fortaleza förklarade Bolsonaro att det bara rörde sig om en strejk och begränsade antalet soldater som skickades till regionen för att återställa ordningen. Detta stöd till ett olagligt och våldsamt uppror saknar motstycke och ses i dag som en allvarlig varning om vad som kan vänta.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique

Över­sättning: Jonas Elvander

Anne Vigna(1)