Ekot rapporterade den 25/2 att regeringen kommer vägra gå Vänsterpartiet till mötes när det gäller RUT. Det var i höstens migrationspolitiska överenskommelse som regeringen och alliansen bestämde att ännu fler tjänster ska ge rätt till skatteavdrag. Vänstern vill stoppa detta. Men Ekot citerar en källa i regeringskansliet som säger att regeringen ”kommer att göra exakt det vi har kommit överens om med de borgerliga”.
Socialdemokraterna ägnar sig med andra ord åt det som man brukar beskylla Vänsterpartiet för: ställer ultimativa krav innan förhandlingarna knappt börjat. Det innebär å andra sidan att Vänsterpartiet kan få ganska bra betalt för att släppa RUT-kravet – efter att först ha fått tillfälle att utsätta regeringen för lite rättviseretorik. RUT är ju ett avdrag som används mer och mer ju rikare man är. Innan valet 2014 framställde sig också Socialdemokraterna som kritiska till RUT. Man drev kravet att avskaffa rätten till avdrag för läxhjälp och försvarade bara resten med att det har blivit populärt, utan att hålla med om några påstådda effekter.
Från användarsidan är RUT en ren rabatt på rikemansliv. Jobbeffekterna har (och detta är ingen liten politisk skandal) aldrig utvärderats på allvar. Har avdraget gett jobb så är de sannolikt dyra – RUT-avdraget kostar 4 miljarder per år – och skulle förstås ha kunnat skapas i andra branscher också. Särskilt mycket svartjobb har reformen heller inte kommit åt. Skatteverket bedömde 2011 att RUT bara minskade svartjobben med 11-12 procent.
Att med utgångspunkt från de här tveksamma effekterna vara emot RUT ser nu för tiden Magdalena Andersson som en ”ideologisk låsning”. Det utvidgade RUT-avdraget i migrationsöverenkommelsen var alltså ingen förhandlingsförlust, utan socialdemokratisk politik. Känslan är att Magdalena Andersson, som tidigare velat framstå som någon som aldrig gör något som inte har påvisbar effekt, nu rafsar ihop politik mer efter utgångspunkten att regeringen måste få fram förslag på bordet.
Absurt nog är nu Vänsterpartiet det enda riksdagspartiet som är tydligt emot en av de sämsta politiska reformerna som alliansen genomförde. Det är dåligt i sak, men som utgångspunkt för tydlig politisk kommunikation är det helt okej. Här finns en fråga som man kan driva och förlora, men hinna ta väldigt bra konflikter om under tiden.