Opinion

Bröd, arbete och frihet

Bilder tagna i Stockholm från stöddemonstrationer mot den iranska regimen under protestvågen 2009. Foto: Foujan Rouzbeh.

Varje människa som riskerar sitt liv är en cell i den organism som rör på sig i hela Iran. Detta är en revolution anno 2018. Foujan Rouzbeh om en kamp att följa och underlätta men som aldrig kan bli hennes.

Opinion

I skrivande stund fortsätter demonstrationerna utanför Evin i Teheran som är ett av Irans största och mest kända fängelser. Sedan dagarna före årsskiftet och under de senaste veckorna har regimen frihetsberövat ungefär 4 000 människor. De har tillfångatagits på brutala sätt under fredliga demonstrationer på landets gator men också hämtats upp från sina hem, arbetsplatser och olika lärosäten. En del har låtit bli att uppsöka akutmottagningar för att få vård i samband med protesterna eftersom regimens lakejer tydligen även plockar upp folk därifrån. Det kommer också rapporter om att Evin nu är överfullt och att människor har börjat transporteras till landets övriga fängelser.

Många hundra av de tillfångatagna är studenter men även journalister, arbetare och religiösa minoriteter. Den inofficiella siffran vittnar hittills om att över 40 demonstranter har mördats varav en del har varit barn så unga som tolv år. Under veckan som gått har också minst fem personer torterats ihjäl inne på Evin och minderåriga som har blivit frihetsberövade är nu spårlöst försvunna. Dygnetrunt-protesten utanför fängelset verkar alltså inte kunna upphöra än på ett bra tag.

Jag har slaviskt följt rapporteringarna inifrån landet i den mån det är möjligt. Varje morgon loggar jag in på olika sociala medier för att se vad som har pågått under de få timmar jag har lyckats få lite sömn. Kanal efter kanal släcks ner och när konton slutar uppdatera sprider sig känslan av obehag i min kropp. Har de avslöjats? Är hon arresterad? Lever han?

Regimen spionerar på folk men för varje applikation som de filtrerar eller stänger ner uppstår flera nya i en annan konstellation. Vi är nästan två miljoner människor som prenumererar på en av kanalerna som jag följer – en chatt som skapats av iranier och som är till för iranier. Man delar nyheter, strategier och uppmaningar. Där varnar man varandra för olika tillslag och man pratar om alternativa gatuprotester som inte innebär lika stora risker för den enskilda individen. Tillgången till internet och säkra kommunikationskanaler verkar vara oumbärligt för att protesterna ska kunna fortgå. Här i Sverige diskuterar vi om det går att bistå med uppkopplingar via modem såsom aktivisterna i Egypten fick hjälp med under 2011.

Den utländska medierapporteringen om Iran är en fars. Plötsligt är alla självutnämnda experter och fullständigt övertygade om att just deras analys av situationen i landet är den rätta. Blicken är eurocentrisk och åsikterna stinker av white saviour complex. Min frustration växer i takt med detta och jag märker hur mina kommentarer blir allt mer passivt aggressiva. Jag försöker att inte ödsla energi på allt det där och tänker i stället på goda exempel på folkligt förändringsarbete. Jag tänker på kvinnor och arbetare som strider för sin rätt och på alla minoriteter i Iran som med styrka nu har rest sig mot regimen. Jag tänker mycket på folkstyret i Rojava och Bakur och hoppas på en liknande framtid för Irans provinser.

Nu vill man något annat än det som varit. Nu kan man inte längre skrämmas till tystnad. Nu måste mullorna ut. Nu vill man ha bröd, arbete och frihet

Bland de 80 miljoner människor som bor i landet har folk från hundra olika städer på ett eller annat sätt deltagit i de senaste protesterna. Det är svårt för mig att tro att särskilt många av dessa är intresserade av att diskutera vad Bakunin, Kropotkin, Marx eller Engels skulle ha för idé om vad man nu bör göra. Och även om en del håller ett öga på vad sådana som Trump, Rajavi eller Pahlavi ur egenintresse har att säga om det hela så är det inte många som håller andan i väntan på att få höra någon från väst uttala sig om vad som är bäst för Iran.

Jag blir irriterad när jag läser om paralleller mellan Iran, Syrien och Libyen där analysen stannar vid att endast larma för hur illa det kan gå i stället för att tala om potentialen i folkets rörelse. Precis som många andra ser även jag sambanden med pågående politiska spel i och utanför landet som upprätthåller situationen i Iran. Det är inte svårt att identifiera intressenter som av olika skäl vill ha ett finger med i spelet. Men ilskan över att det iranska folket inte får föra sin egen talan stannar hos mig hur jag än gör. Varje gång någon förminskar folkets röst och vilja är det som att blodet börjar koka igen. Jag tål det inte. Det är vidrigt.

Det plingar till i mobilen av inbjudningar till sporadiska och dåligt planerade stöddemonstrationer som jag inte går på. Jag minns 2009 och alla hätska debatter som uppstod mellan rojalister, vänstern och anhängare av mujaheddin. Det var dränerande och även om mitt dåliga samvete gnager så finns inte kraften till att delta med risk för att ta del av den stämningen igen. Jag vill göra nytta på riktigt och jag har tappat tron på att stå på Sergels torg och bli frustrerad skulle vara en konstruktiv metod för förändring.

Det är fullständigt omöjligt för mig att vara objektiv. Jag är hoppfull, rädd och orolig på samma gång. Jag är arg på alla som spekulerar och tycker till i stället för att fundera på hur de på bästa sätt kan stötta folk i Iran. Alla nej-sägare som avfärdar kraften i protesterna och som påstår att detta inte är en revolution. Vad är en revolution? Året är inte längre 1979. Varje person som i dag vågar yttra ett ord mot regimen är en revolution. Varje människa som riskerar sitt liv är en cell i den organism som rör på sig i hela Iran. Detta är en revolution anno 2018.

Bilderna som trots alla repressalier strömmat ut ur Iran under den senaste tiden har etsat sig fast hos mig för alltid. Jag drömmer mardrömmar om han som tände eld på sig själv, hon som hoppade från bron och han som hängde sig själv från en byggarbetsställning. Hur ska man kunna glömma att ha sett hur en människa slås ihjäl. Hur en gammal tant sparkas i ryggen. Hur ett gäng människor blir överkörda av en buss. Hur ska jag någonsin kunna sluta höra de desperata skriken och ropen efter hjälp som ekar i mitt huvud.
”Allah o akbar. Allah o akbar. Allah o akbar.”

Men om dagarna när allt känns som jävligast tänker jag också på det som ger mig hopp. Jag tänker på klippen på mellanstadieeleverna som efter att ha tvingats till att delta i regimvänliga demonstrationer på vägen därifrån ropar slagord mot Khamenei och Rouhani. Jag tänker på den äldre kvinnan som i ett klipp kritiserades av en ungdom för sin delaktighet under 1979 och som i dag säger att hon erbjuder sin kropp som sköld mot våldet så att ungdomarna kan ta ledningen och föra befolkningens talan. Jag tänker på klippen på folk från Lorestan och iranska Azerbajdzjan. På dervisherna, kurderna, baloucherna och araberna och på hur revolutionärt det är i dagens Iran att utöva sin egen religion, tala sitt eget språk, bära traditionsenliga kläder och sjunga traditionsenliga sånger. Jag tänker på kvinnornas vita onsdagar då de filmar sig själva utan hijab och på kvinnorna med hijab som också stöttar denna kamp. Jag tänker på arbetarna som knappt en vecka inpå att protesterna startat kallade till en landsomfattande generalstrejk och som redan nu tillsammans med affärsinnehavare och olje- och gasarbetare har lyckats sätta press på regimen. Jag tänker på de som nu vågar gå ut och berätta att deras deltagande i dom så kallade valen i Iran inte beror på att de ser reformer som ett alternativ utan att de endast röstar för att få den obligatoriska stämpeln i sina identitetshandlingar.

Svårast av allt är att veta att detta inte är min revolution. Jag är inte där och kan inte heller åka dit. Revolutionen tillhör inte mig. Det bästa jag kan göra är att efter bästa förmåga bidra genom att låta rösterna inifrån landet eka. Folkets röst säger gemensamt att det räcker nu. Nu vill man något annat än det som varit. Nu kan man inte längre skrämmas till tystnad. Nu måste mullorna ut. Nu vill man ha bröd, arbete och frihet.
Så jag upprepar samma mantra för mig själv om och om igen. Låt deras röster eka. Stå upp för iranierna i Iran utan att tala över huvudet på dem. Var i stället en förlängd arm och röst. Säg namnen på dem som mördats, fängslats och torterats. Kom ihåg att det går att vara solidarisk utan att förminska. Kom ihåg att kampen för ett fritt Iran har pågått länge och tagit nya vändningar genom åren. Den uppstod inte nu och den upphör heller inte nu. Så länge som utsugare och tyranner fortsätter att förtrycka och utnyttja Iran kommer iraniernas kamp att fortsätta.
Länge leve kampen för ett fritt Iran.

  • Iran
  • Uppror

Opinion