Brott mot ett land

Kultur

Nyligen gjorde jag en omläsning av Sjöwall/Wahlöös Roman om ett brott-serie och påmindes framförallt om två saker: (1) Hur oerhört spännande, välskrivna och skarpa de så kallade mittenböckerna i serien är – Den skrattande polisen till och med Den vedervärdige mannen från Säffle – och (2) Hur oerhört långrandiga och sorgligt uppgivna de blir mot slutet i Det slutna rummet, Polismördaren och Terroristerna.

I efterhand har böckerna ofta beskrivits som tidstypiska dokument över det radikala förlängda 70-talet (cirka 1965–1982), där upprorens fana, enligt historieskrivningen 2020, framför allt bars fram av studenter, adliga kulturarbetare och sekteristiska borgarungar, som när vindarna vände och revolten fick anses genomförd, knäppte murarskjortan hela vägen och hoppade på första bästa knäck hos Stenbeck.

Per Wahlöö och Maj Sjöwall avvek heller inte från alla schabloner. Båda hade borgerlig bakgrund och Wahlöö var fladdrigare till åsikterna än man kan tro. Per Hellgren påminner i sin biografi Nu rasar diktaturerna (2015) om att Wahlöö inledde sin ideologiska resa som antikommunist och strikt kulturkonservativ. En av hans tidigaste käpphästar var det nya fenomenet ”farlig tecknad film” som han skrev en varnande artikel om 1951.

”Stora, grova marschkängor, som trampar en katt platt mot stenläggningen, någon rullar ihop katten som ett papper, sticker den i brasan och tänder en cigarr. Samma katt, hel och bra igen – någon slår den på käften med en hammare, tänderna krossas och ramlar ut. Är det roligt? Är det uppbyggligt?… Allt tyder på att det finns en läcka i filmcensuren. En läcka som bör tätas med det snaraste.”

Wahlöö ändrade som bekant ståndpunkt rörande kommunismen, men konservativ förblev han livet ut. Vad som däremot inte är fallet är att Roman om ett brott skulle vara några socialistiska manualer. Även om böckerna är samhällskritiska så bärs de knappast fram av tidens optimistiska kamplust. Resan genom rekordåren och ögonen på ett gäng alltmer luttra utredares ögon var lika mycket banbrytande, stilbildande, genre- och klichédefinierande som de är en resa från försiktigt sjukdomsdiagnosticerande av samhällsutvecklingen till total resignation inför den. Socialismen står inte bakom hörnet och väntar. Tvärtom är den är på väg allt längre utom räckhåll.

När Martin Beck och Rhea får gemensam orgasm under en bild på Mao Zedong överförs en del av hennes superkraft, det kommunistiska medvetandet, till den tidigare apolitiske och tjänstemannasamhällstroende Beck.

Den börjar i Roseanna 1965 där det verkliga brottet – socialdemokratins förräderi av arbetarklassen – lurar i vassen i Borenshult medan polisromanens mer arketypiska brott – en (detaljerat återgiven) naken, död kvinna och jakten på en lustmördare – står i centrum. Den utveckling som sedan sker genom tio böcker innehåller inte bara berättelsen om hur fasaden fortsätter att krackelera, utan även hur alla möjligheter till motstånd och alternativa vägar stängs.

Brotten som Beck, Kollberg, Gunvald Larsson och de andra tar sig an är inga skönhetsfläckar i idyllen, utan direkt producerade av välfärdsstaten. Sjöwall/Wahlöös kritik mot socialdemokratin byggde inte på den moderna idén om att partiet ”svikit folkhemstanken”. Folkhemmet var en enda gigantisk lögn från början. Folk tog – bokstavligen – livet av sig för att komma bort från det.

”Stockholm har en av de högsta självmordsfrekvenserna i världen, något som man sorgfälligt undviker att tala om eller i trängda lägen försöker dölja med diverse manipulerad och lögnaktig statistik… Det så kallade välfärdssamhället överflödar nämligen av sjuka, utfattiga och ensamma människor, som i bästa fall lever på hundmat och som lämnas utan tillsyn tills de tynar bort och dör i sina råtthål till bostäder”

De största skurkarna – mördare, våldtäktsmän och terrorister inräknat – i Sjöwall/Wahlöö-universumet är stadsplanerarna. Gunvald Larsson tänker på det sönderbombade Vietnam när han bevittnar deras massakrering av huvudstaden och Lennart Kollberg finner till och med tid till att stanna upp – mitt under pågående insats mot mannen som skjuter poliser från ett hustak i Vasastan – för att reflektera över de satans stadsplanerarna som rivit en fin gammal gasklocka till förmån för ytterligare ett motorvägsbygge.

För Maj Sjöwall, själv uppväxt i Klarakvarteren, var vendettan personlig och Per Wahlöö hade redan tidigare visat på en fallenhet för dystopier där allt gemytligt, äkta och rent ersatts av likriktad arkitektur, anonym byråkrati och alienation. Parallellt med Roman om ett brott skrev han böckerna Mord på 31:a våningen (1964) och Stålsprånget (1968) om kommissarie Jensen som, precis som Beck, kännetecknas av dålig mage och håglöshet inför uppgiften och det system han är satt att försvara. Skillnaden är att i Jensen-böckerna utmynnar den folkliga frustrationen tillslut i politiskt uppvaknande och socialism. I Roman om ett brott går samma folk – framför ögonen på ett fåtal politiskt medvetna poliser – långsamt under i barbari.

Värst är det i Stockholm där ungdomen knaprar bantningspreparatet preludin medan stadsplanerarna nedmonterar det sista av stadens estetiska värde. I Skåne är det inledningsvis lite bättre. Det säljs förvisso en del hasch i Malmö, men såväl buset som polisen är betydligt mer hyggliga och kompetenta än vi är vana vid och ännu mer så i pittoreska Anderslöv där Beck tar hjälp av den lokala helyllepolisen Herrgott Nöjd, vars utredningsskicklighet är lika framträdande som hans bondförnuft.

Fristaden verkar dock inte bli varaktig. I inledningen av Polismördaren ägnas flera sidor åt att beskriva den nybyggda flygplatsen Sturup, som författarna såg som ”typisk för den antihumanitära cynism som allt mer kommit att känneteckna vad som kallades Det Mänskligare Samhället”. Inte nog med att flygplatsen är ful och uselt planerad, i pissoaren ligger ”en halväten korv och en urdrucken brännvinsbutelj” och den service som erbjuds besökaren består endast av ”en tidningskiosk med några kondomställ och snuskiga magasin, tomma rullband för bagaget och ett antal stolar som kunde varit konstruerade under inkvisitionens glansdagar”.

På Malmö sjukhus är ”stanken oerhörd och sceneriet i dess helhet påminde starkt om en förbandsplats under Krimkriget”. Det är knappast en slump att de allt häftigare utfallen mot just sjukvården sammanfaller med att Per Wahlöö själv drabbats av cancer.

Genom sviten ter sig inte bara problemen utan även de verkliga skurkarna (politrukerna, affärsmännen och såklart stadsplanerarna) allt mer oövervinnerliga. Visst, direktören Viktor Palmgren, som skjuts i huvudet i Polis polis potatismos får förvisso sitt straff för att ha förstört livet för arbetaren och skytten Bertil Svensson, men det enda avlägsnandet av Palmgren egentligen leder till är att Svensson åker in i fängelse och någon annan hänsynslös kapitalist fyller hans plats.

Men den individuella terrorismen kan inte förändra samhället, det visste redan Lenin och var något som VPK:arna Per och Maj tydligt skrev under på. Endast klasskampen är vägen och hur illa det är ställt med den får vi veta av Åke Erikssons förtvivlade pappa i samtal med Martin Beck och Einar Rönn:

”– När jag var en ung arbetare så trodde jag på något och trodde att allt skulle bli bra. Nu är man gammal och ingen bryr sej om en och allt har blivit fel. Om man hade vetat vart samhället skulle ta vägen skulle man inte ha skaffat sig barn alls. Men de har bara lurat oss hela tiden.

– Vilka, sa Rönn.

– Politikerna. Bossarna. De som man trodde var ens egna. Bara gangsters allihop.”

Fram till och med Den vedervärdige mannen från Säffle (1971) finns det fortfarande en snårig väg framåt att rikta blicken mot, även om den rör sig allt längre ut i den ännu oförstörda landsbygden eller mot de socialistiska experimenten som pågick österut.

Per Hellgren skriver att den socialdemokratiskt framavlade dystopins motpol, ”den oförstörda, icke-hunsade, konstnärligt orienterade och sexuellt frigjorda människan som fortfarande står i kontakt med sin egen natur”, ständigt återkommer i Per Wahlöös romaner och ”inte sällan förkroppsligas av en flärdfri ung kvinna”.

Hon framträder i Det slutna rummet (1972) som Becks nya partner Rhea Nielsen (enligt Maj Sjöwall Per Wahlöös idealkvinna) och när Martin Beck och Rhea får gemensam orgasm under en bild på Mao Zedong överförs en del av hennes superkraft, det kommunistiska medvetandet, till den tidigare apolitiske och tjänstemannasamhällstroende Beck.

Men samhället är redan förlorat. ”Det här är inte Moskva eller Peking. Här läser inte taxiförarna Gorkij och här citerar inte snutarna Lenin. Det här är en vansinnig stad i ett sinnessjukt land”, konstaterar Gunvald Larsson.

De ömkansvärda öden som skildras i de tre sista böckerna är hopplösare än någonsin. ”Polismördaren” Kasper är ingen polismördare utan endast en vilsen ungdom som vanvårdats till en falsk tro på samhället av sina förborgade föräldrar som ständigt ”ältar blandekonomins fördelar”. Utan omtanke om läsaren låter han ständigt handlingen stanna upp till förmån för ett brådmoget resonemang.

”Det påstods att Sverige var en rättsstat, men Kasper hade en känsla av att många människor som var utan skuld dömdes till stränga straff, medan de verkliga bovarna, de som sög pengar, arbetskraft och livslust ur sina medmänniskor, alltid gick fria därför att deras metoder kallades för lagliga”

Bankrånaren Monita är lika grundlurad hon, men får i alla fall sin revansch genom att undkomma med bytet för att kunna starta ett nytt liv tillsammans med sin dotter i det socialistiska Jugoslavien. I Terroristerna får vi möta Rebecka Lind, som helt saknar politisk riktning för sin frustration och hellre lever utanför samhället hellre än besudlas av det. Hon vet inte hur en bank fungerar, men har hört att det finns pengar där så hon går helt enkelt dit för att be om några och blir då gripen för rån. Rebecka Lind är den totala resignationen gestaltad och det är även hon som utför ritualmordet på – den icke namngivna, (men året är som sagt 1975) – statsministern med en ”damrevolver”.

”Man kanske kan träffa ett kålhuvud med den på tjugo centimeters håll, förutsatt att det håller sig absolut stilla. Martin Beck såg på den döde regeringschefens sönderskjutna panna och tänkte att det var ungefär vad Rebecka lyckats göra.”

En huvudlös vänster utan ledstjärna irrade vidare mot ännu en splittring, miljöpartism och postmodernism.

Litteraturvetaren Michael Tapper – som skrivit mastodontverket Snuten i skymningslandet som kartlägger den svenska kriminallitteraturens historia – har påpekat att särskilt Per Wahlöös kritik mot välfärdsstaten ofta utgick från en förståelse som liknade borgerlighetens. Välfärdsstaten, med sin rationalism, byråkrati och ständigt växande kontrollapparat passiviserade sina invånare och hämmade all genuin mänsklig skaparkraft och strävan.

Det är egentligen inget märkligt. Sjöwall/Wahlöö var marxister och kunde naturligtvis se på hur välfärdsstaten fyllde en funktion som såväl (sosse-)systembevarande som passiviserande. Men den genomgående känslan vid läsningen av Roman om ett brott är att det framförallt är den akuta uppgivenheten i de sista böckerna som är passiviserande för politisk förändring. Subjektet – arbetarklassen – är för lurad, nedtryckt, mutad, uppgiven, korkad och ointresserad för att någonsin orka resa sig och börja bejaka sina objektiva intressen. En huvudlös vänster utan ledstjärna irrade vidare mot ännu en splittring, miljöpartism och postmodernism.

Till slut har även den bildade tjänstemannaklassen tröttnat. Lennart Kollberg, som lämnat kåren redan boken innan, konstaterar faktum över ett parti sällskapsspel:

”– Felet på dej, Martin, är bara att du har fel jobb. I fel tid. I fel del av världen. I fel system.

– Skulle det vara allt?

– Ungefär, sa Kollberg. Det är jag som börjar. Då säger jag X, X som i Marx.”

Mitt i all jävelskap lämnade Maj och Per läsarna – och i Pers fall även jordelivet – med förvissningen om att finns ett X därute, värt att ta fasta på. Men då hade den opportunistiska, långrandiga och apokalypsförestående kritiken av välfärdsstaten hunnit uppsnappas av ”nya” moderater, medan den relevanta kritiken fallit i glömska.