<div></div>
<div>Att förstatliga pengaskapandet är kanske inte lösningen. Men att det blivit hög tid att slänga den oreglerade finanskapitalismen på historiens skräphög bör alla kunna enas om.</div>
”98 procent av penningmängden i Sverige är skapad av affärsbankerna. Riksbankens utgivning av sedlar och mynt står för bara 2 procent av penningmängden.” Med det egentligen ganska självklara påpekandet inleds en ny rapport från det fackliga idéinstitutet Katalys med titeln ”Förstatliga pengarna – så stoppar vi bankerna från att skapa finanskriser”.
Rapportförfattarna beskriver pedagogisk hur pengar och bankverksamhet egentligen fungerar i en modern ekonomi. De pekar på hur oreglerad kreditgivning och privat pengaskapande genererar enorma vinster till bankerna samtidigt som det blåser upp tillgångspriser och orsakar finansiella kriser.
Som titeln antyder föreslår man också en lösning: bara den statliga Riksbanken ska ha rätt att skapa nya pengar; affärsbankerna ska bara tillåtas låna ut pengar som andra kunder har satt in. Det vill säga man vill att penningsystemet ska fungera ungefär så som de flesta antagligen tror att det gör i dag, eftersom det är vad läroböcker och ”sunt förnuft” oftast säger.
Att den svenska arbetarrörelsen, eller åtminstone en del av den, till slut gett sig in i den växande internationella debatten om det finansiella systemet och penningväsendet är välkommet. Runt om i västvärlden ifrågasätts den modell som under 40 års tid skapat återkommande finanskriser, växande klyftor och bidragit till att urholka förtroendet för demokratin. Rörelser och idéströmningar som ifrågasätter status quo växer sig allt starkare inte minst i Storbritannien och USA, trots – eller kanske på grund av – att det var just dessa länder som gick i spetsen för avregleringen av finansmarknaderna från 60-talet och framåt.
I Sverige har det dock hittills varit ganska tyst, antagligen för att de senaste årens högkonjunktur skapat bilden av vårt system ändå fungerar ganska bra. Bankskatt, skärpta kapitaltäckningskrav, amorteringskrav och andra finjusteringar har visserligen debatterats flitigt. Vänsterpartiet har presenterat en ny modell för att förhandla bankernas bolåneräntor och vill införa en bankdelningslag. Men få har pratat om att reformera banksystemet i grunden på det sätt som Katalys nu föreslår.
Även progressiva ekonomer kommer att ha invändningar mot förslaget. En del av dem diskuteras i rapporten, andra kommer förhoppningsvis stötas och blötas i seminarier, studiecirklar och andra forum framöver. Men man behöver inte vara övertygad om alla lösningarna för att välkomna att frågan väcks. Istället bör rapporten läsas av alla – det handlar nämligen om en av vår tids stora ödesfrågor, av flera skäl:
1. Bankernas vårdslösa jakt på vinst leder till återkommande kriser och socialt lidande.
2. Finansmarknadens makt begränsar möjligheten att föra en självständig ekonomisk politik, undergräver förtroendet för demokratin och banar väg för högerpopulister.
3. När bankerna fritt tillåts skapa krediter premierar de spekulativa projekt framför produktiva och socialt nyttiga investeringar.
4. Storbankerna blivit både ”too big to fail” och ”too big to jail”, som den senaste tidens skandaler kring internationell penningtvätt visar. Vårdslöshet, korruption och till och med kriminalitet blir följden när risker socialiseras och vinster privatiseras.
5. Ett rationellt organiserat kreditsystem gör det lättare att finansiera de enorma investeringar som samhället behöver göra i infrastruktur, bostäder och en omställning bort från fossilberoendet.
Den sista punkten är allra viktigast. Det är inte en slump att debatten om det monetära systemet tagit fart samtidigt som kampanjen för en ”Green New Deal” vinner momentum på flera håll. Massiva investeringar i välfärd och klimatomställning kräver nya ekonomiska och teoretiska ramverk. Alltför länge har ideologiska dogmer om ”ordning och reda i statsfinanserna” skapat bilden av att vi inte har råd, när det är oviljan att investera som verkligen kommer att stå oss dyrt.
Om vi kan mobilisera stora resurser för att bygga skyskrapor och lyxlägenheter som ingen vill köpa så kan vi så klart rusta upp järnvägen, energieffektivisera bostäder och bygga ut förnyelsebar energi i stor skala. Fackföreningar, klimataktivister, bostadsaktivister, feminister och den breda vänstern har ett gemensamt intresse i att utbilda sig och tillsammans bygga ett system som tjänar samhällets och människors behov på riktigt.
Nu är inte tid för småduttande och ”realistiska” reformer – det är hög tid att ta lite jävla ansvar och slänga nyliberalismen och den oreglerade finanskapitalismen på historiens skräphög.
I går intervjuade jag henne i vårt tv-program Grillen, där hon förklarade varför hon är besviken på den moderata regering som hon själv röstade fram. Fram till 2024 var hon stabschef för Moderaterna i region Skåne och hon har skrivit flera böcker, senast Moraliskt kapital.
Där citerade hon oväntat nog Flamman flera gånger, inte minst vårt temanummer om 2014 års identitetspolitiska yra. Hon skriver där att det i dag framför allt är högern som vill vinna status genom att signalera (ond) moral – nu senast genom irrationella och hjärtlösa tonårsutvisningar.
Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen.
Många har glatts över hennes texter. Men en handfull av er har också grymtat. Ska man verkligen förlåta någon så enkelt för att ha röstat på Tidöregeringen? Andra menar att hon borde ha förstått vilken rörelse hon stödde. ”Hur kunde Ann Heberlein inte se högerns lögner tidigare”, undrar Lotta Ilona Häyrynen i Dagens ETC. ”Det här var nämligen visst vad ni röstade på. Vi har förklarat det för er hela tiden.”
Jag har flera invändningar mot det resonemanget.
Hur stängd man ska vara inför möjligheten att man själv har fel ibland?
Och hur ska man bli fler om man inte låter människor ändra sig? Inga jämförelser i övrigt men jag skulle trycka texter av en nazist som ändrat åsikt. Hur intressant vore inte det perspektivet för våra socialistiska (och andra) läsare?
Om vänstern ska vinna måste vi släppa instinkten att mästra. När någon vill ansluta borde vi i stället dra fram en stol och säga: ”Välkommen, berätta vad du har varit med om.”
Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen. Som hon säger i Grillen uttrycker hon något som många högerväljare också tänker, men ännu inte vågat säga. En majoritet av deras väljare tycker att utvisningarna har gått för långt, nu när konsekvenserna av hastigt genomdrivna reformer har blivit tydliga.
Visst kan man säga: ”Vad var det vi sade?” Men ännu bättre är kanske att säga: ”Så fint att ni tänkt om, nu fixar vi det här tillsammans.”
I nästa Grillen gästas vi av Fredrik Kopsch, en annan avhoppare som rentav sagt att han inte längre kan kalla sig höger. Det misstänker jag att han fortfarande är, men hans perspektiv i nya boken Utvisad är intressant.
Håller du med mig om förlåtelse? Har du förslag på gäster till Grillen?
Glöm inte att prenumerera, om du inte redan gör det.
Annika Hirvonen (MP), migrationspolitisk talesperson för Miljöpartiet, och Tony Haddou (V), migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet vid pressträffen för tre veckor sedan. Foto: Henrik Montgomery / TT
Efter Åkessons utspel om tonårsutvisningar är det hög tid för riksdagen att rösta om ett stopp, menar Annika Hirvonen (MP) och Tony Haddou (V). ”Vi släpper inte det här”, säger Annika Hirvonen till Flamman.
– Nu får det räcka med ord, säger Tony Haddou, migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.
Tillsammans med miljöpartisten Annika Hirvonen lägger han i dag fram en så kallad ”motion av särskild händelse”. Målet: att få riksdagen att ”så fort som möjligt” stoppa de uppmärksammade tonårsutvisningarna.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Statyn Kristus Frälsaren i Rio de Janeiro lyses upp med en bild av Pelés brasilianska tröja. Foto: Bruna Prado/AP/TT.
Religion letade sig sällan in i det radhusområde där jag växte upp. Men det fanns undantag i 1980-talets supersekulära Sverige. Under fotbolls-VM såg vi fromma sydeuropeiska spelare som korsade sig under matcherna.
Det blev, precis som finter och målgester, något att ta efter: en del av oss började slå ett korstecken över bröstet innan vi tog en straff eller klev in på planen.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
En herdepojke lämnar en oexploderad iransk missil som landat på ett fält utanför Qamishli i östra Syrien den 4 mars 2026. Foto: Baderkhan Ahmad/AP.
Irak, Libyen, Afghanistan: regimskiften som skulle skapa demokrati har i stället lett till kaos. I Irans fall riskerar kriget att spränga upp landet i etniska konflikter, enorma dödstal och en flyktingkris som får Syrien att blekna.
”Till Irans stora och stolta folk vill jag i kväll säga att er frihets timme är inne.” Med de orden inledde Donald Trump tillsammans med Israel ett nytt krig mot Iran.
Till skillnad från bombningarna 2025, är den amerikansk-israeliska koalitionens uttalade mål regimskifte i Iran. Det har fått en del exiliranier och andra regimkritiker att välkomna kriget. Förhoppningen är att det ska leda till frihet och demokrati.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Bakgrunden till hyreshöjningarna är modellen med så kallad marknadshyra, där statliga fastigheter ska hyras ut till villkor som motsvarar vad en privat aktör skulle ta ut.
Det innebär att även statliga museer måste bära kraftigt höjda hyror när fastighetsvärdena stiger, trots att både hyresvärd och hyresgäst i praktiken är offentliga aktörer. Modellen försvaras ofta med hänvisning till EU:s statsstödsregler, som förbjuder att offentliga verksamheter gynnas genom subventionerade hyror som kan snedvrida konkurrensen. Resultatet blir ett system där kulturinstitutioner pressas till bristningsgränsen av en intern marknadslogik som i grunden är politiskt beslutad.
Effekten för kultursuktande svenskar är förstås kännbar. Under de senaste åren har regeringen kraftigt minskat kulturbudgeten och stramat åt anslagen till statliga museer, vilket har lett till att många institutioner tvingas dra ner på personal, utställningar och öppettider. När staten nu dessutom chockhöjer hyrorna riskerar några av våra finaste museer − etablerade av och för allmänheten − att tvingas bomma igen.
Under kulturminister Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan. Det har skapat en situation där museer, teatrar, symfoniorkestrar och det stora fria kulturlivet går på knäna. I Moderaternas kulturrevolution finns inget högre värde än det fria företagandets jakt på vinst. Kulturen är inte en självklar del av välfärden, utan endast ytterligare en arena där man kan tjäna pengar. Varje projekt ska bära sig självt, ty marknaden är den enda måttstock som en moderat känner till. Minister Liljestrand förbiser helt att kultur inte bara är underhållning och intäkter, utan en bärande pelare för en livskraftig demokrati och ett rikt samhällsliv.
Sedan tidigare har Dansmuseet i Stockholm tvingats stänga sin utställningslokal på grund av höjda hyror och bristande statliga medel. Tidö-regeringens tre år vid makten har inneburit ett veritabelt stålbad för många kulturverksamheter. Om Moderaternas kulturrevolution tillåts fortgå så kommer det inte stanna här. Fler teatrar, scener och museer kommer vräkas eller tvingas stänga igen.
För i Parisa Liljestrands värld hade Louvren lika gärna kunnat vara ett Joe & the Juice. Istället för att lära dig mer om Leonardo da Vincis Mona-Lisa kan du få köpa en Green Glow hälsosmoothie för 89,90 kronor. Varför inte hyra ut Akropolis till Daniel Ek − en fantastisk plats för Spotifys nya huvudkontor? Kanske kan det Sixtinska kapellet i Rom bli ett nytt Tesla showroom? Det borgerliga föraktet för kultur och kulturarbetare vet inga gränser.
Marknadshyrorna för kulturen är ett typiskt svenskt problem. Ingen annanstans i Europa ser de ut så här. Louvren ägs till exempel av den franska staten och museet drivs som en offentlig institution under kulturdepartementet och hyr inte sina lokaler på marknadsprinciper som i Sverige. Så nästa gång du är i Paris och undrar hur fransoserna kan ha så fina saker; det är för att de värdesätter att äga och förvalta viktiga tillgångar tillsammans.
Om vi vill vara ett land med ett levande kulturliv och tillgängliga museer måste vi sluta behandla kultur som en vara på börsen. Vi behöver statligt ägande, rimliga hyror och långsiktiga statliga anslag som ger museer, teatrar och konstinstitutioner förutsägbarhet.
Om Parisa Liljestrands kulturrevolution får fortsätta kommer vi snart stå utanför våra vackra gamla museer med en Green Glow hälsosmoothie i handen och fråga oss själva: Vart tog all konst och historia vägen?
Den ukrainska socialisten Taras Bilous säger att Ukraina var som närmast att vinna kriget hösten 2023, men att suget efter en hållbar vapenvila är stort. Foto: Polina Davydenko.
Den ukrainska socialisten Taras Bilous är drönaroperatör vid fronten. Efter fyra års krig berättar han om granatsplitter i levern och varför en dålig vapenvila kan stärka extremhögern. Samtidigt anklagar han ”fredsvänstern” för att ha kastat ukrainarna under bussen – men berömmer den nordiska vänsterns stöd.
Det är fyra år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Under det senaste året har kommentatorer på båda sidor ofta förutspått ett avgörande genombrott, antingen på grund av ryska ekonomiska problem eller sviktande västligt stöd till Ukraina. Men samtidigt som utmattningen ökar på båda sidor, bland annat efter de senaste massiva ryska attackerna mot Ukrainas energisystem, tycks ett fredsavtal fortfarande långt borta.
Taras Bilous, en socialist som i dag tjänstgör i ukrainsk uniform, har länge uppmanat till internationell solidaritet med Ukrainas motstånd. Han har kritiserat vänsterpositioner som förespråkar att väst ska stoppa militärt stöd till Kiev och menar att det bara skulle belöna rysk aggression. Han förklarar varför ukrainare i allt högre grad vill ha vapenvila – men inte kan acceptera en fred som inte garanterar landets framtida försvar.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Bild: Alexandra Ravskaja, ”Explosion vid oljeraffinaderiet”, 2023 (beskuren).
Redan 1864 splittrades Europas vänster av ett ryskt anfallskrig mot ett demokratiskt grannland – nämligen Polen. För Karl Marx var frågan enkel: arbetarrörelsen måste försvara rätten att försvara sig, i synnerhet demokratier. Även om det innebär samarbete med liberaler.
I slutet av september samlades 2 000 socialister i en konsertsal mitt i centrala London. Vänstergrupper från ett dussintal länder i Europa fanns på plats för att gå samman i en internationell allians.
Till en början gick det smidigt. Utan nämnvärd debatt klubbades nio av de tio föreslagna punkterna: krav på kortare arbetstid, bättre arbetsvillkor, rättvisa skatter och fackliga rättigheter.
Men på kongressens tredje dag kom man till utrikespolitiken. Plötsligt klyvde sig vänstern i två lag.
Det ena talade om att försvara demokratin mot angrepp från auktoritära stater. Framför allt pekade de ut Ryssland, som inte bara allierat sig med de mest reaktionära krafterna i Europa, utan även startat upprepade anfallskrig för att expandera sitt territorium. Ryssland skulle inte nöja sig, argumenterade de, utan använda varje erövrat land som språngbräda till nästa. Arbetarrörelsen måste därför pressa sina regeringar att stå emot ryska påverkansförsök.
Den motsatta sidan talade om att värna freden. I en multipolär värld måste vi erkänna att varje stormakt har sin intressesfär, löd ett återkommande argument. Det är Väst som hetsar till krig genom att inte låta Ryssland kontrollera en buffertzon. Paroller om demokrati i Östeuropa avvisades som propaganda, avsedd att dölja hur västmakterna vill flytta fram sina positioner och lägga beslag på naturresurser. Slutsatsen blev att socialister måste förklara sig neutrala, kräva omedelbar fred och stoppa vapenleveranser.
Känns schismen igen? I dag skär Ukrainafrågan tvärs igenom Europas vänster. Härom året bildade nordiska och östeuropeiska vänsterpartier ett nytt samarbetsorgan, efter att slitningarna blivit för starka med socialistpartier som vägrat stödja ekonomiskt bistånd och vapenleveranser till Ukraina.
Debatten som jag just återberättat ägde dock inte rum i fjol, utan hösten 1864.
Organisationen som då bildades i London hette Internationella arbetarassociationen, i dag mer känd som Första internationalen. Den kommande splittringen mellan anarkister och kommunister anades redan från början. Vanligen förklaras den med att anarkisterna var antiauktoritära och ville avskaffa staten, i motsats till Karl Marx och hans anhängare. Men hösten 1864 bråkade man inte om abstrakta framtidsvisioner. I stället var kongressens knäckfråga ”arbetarklassens utrikespolitik”, och gällde konkreta världshändelser.
Bild: Alexandra Ravskaja, ”Flyglarm”, 2023 (beskuren).
Året innan hade polackerna rest sig i ett väpnat uppror mot Rysslands ockupation, för ett självständigt och demokratiskt Polen. De två västmakterna Storbritannien och Frankrike uttryckte sympati, men gav inget praktiskt stöd. Ryska imperiet kunde därför kväsa upproret i Polen och samtidigt fortsätta expandera söderut i Kaukasien och Centralasien. Samtidigt rasade det amerikanska inbördeskriget, där Sydstaterna stred för att behålla slaveriet – med vapen levererade från Storbritannien och Frankrike, som själva var i full färd med att kolonisera andra kontinenter.
Kort sagt var 1860-talets världsordning vad vi nu kallar ”multipolär”. Det fanns flera stormakter, bland vilka Storbritannien inte bara var klart starkast utan också den enda där socialister kunde hyra en stor konsertsal för att grunda en samhällsomstörtande international. Motsvarande hade knappast varit möjligt i Wien, Berlin eller Paris, och allra minst i Sankt Petersburg.
Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen.
Efter en lång debatt hölls en omröstning, där majoriteten tog ställning för ett självständigt Polen och för att ”omintetgöra Rysslands inträngande påverkan i Europa”.
Bakom formuleringarna stod en politisk flykting som sedan 15 år levt och verkat i London: Karl Marx.
Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen. Han varnade arbetarrörelsen för att underskatta Ryssland – en kontrarevolutionär kraft i Europa, alltid redo att krossa demokratiska strävanden. Marx menade att den ryske tsarens agenter genom infiltration och desinformation i hemlighet försökte påverka politiken i Västeuropa. I allt detta såg Marx en obruten tradition av ”orientalisk despotism” ända sedan 1263, då storfurstendömet Moskva grundades, först som en vasall till Mongolriket, därefter en självständig stat som kopierade de forna herrarnas politiska kultur, inriktad på expansion. Från att ha varit ett av många ryska småriken, började Moskva erövra sina grannar och krossade republiken Novgorod. Sedan dess har det ”muskovitiska Ryssland” fortsatt att drivas av en omättlig expansionshunger, som inte nöjer sig med mindre än världsherravälde – om vi får tro Karl Marx.
Att Marx var häftigt Rysslandskritisk är välkänt sedan tidigare. Men parallellerna mellan hans 1800-tal och vår samtid framträder med en ny skärpa i Timm Grassmanns bok Marx gegen Moskau som ännu bara finns utgiven på tyska. Boken förtjänar att översättas, för även dagens vänster kan lära sig något av Marx inställning till den multipolära världen och ett expansivt Ryssland – inte minst av de delar av hans livsverk som retuscherades bort av Sovjetunionen.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Paulina Sokolow: Demi Moore gör mig livrädd att åldras
Den nya kulten av medelålderskvinnan kommer med ett högt pris. Foto: Richard Shotwell/AP/TT.
Det är vackert att åldras har man ju hört. Men tiden är inte på min sida, varken biologiskt eller känslomässigt.
Bilderna på Demi Moore, 62 år, som spreds under veckan visar en kropp som både skulle kunna vara en nittioårings och en elvaårings. Beroende på inställning ser jag antingen ett förstadium till fertilitet eller det sista stadiet av tecken på liv, innan autonoma nervsystemet lägger av. På de rörliga bilderna stapplar hon runt som om hon letar efter något att luta sig emot och när hon ler mot kameran liknar hon mer piratflaggan med Pulp fiction-frisyr.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Som kommunalråd i Göteborgs rödgröna styre har Daniel Bernmar varit med och byggt ut idrotts- och simhallarna. Här inspekterar han fotbollsplanen i Biskopsgården. Foto: Jacob Lundberg.
Han blåste liv i en sömnig partiförening och tog Vänsterpartiet till rekordsiffror i Göteborg. Nu hoppas Daniel Bernmar ta tåget till huvudstaden under fyra år framöver. Flamman följer med på dörrknackning i Biskopsgården – och pratar om läderskor, arbetstid och vetenskaplig socialism.
Jarmo, 75, bor högt upp i ett av Biskopsgårdens höghus, och har jobbat i en av Göteborgs stora industrier. Sedan några år är han pensionerad, men är missnöjd med hur det blev.
– Här har man arbetat hederligt, varit på jobbet klockan sju varje morgon. Och detta är vad man får?
Det är lördagsmorgon och han står obrydd i farstun i t-shirt och långa bomullskalsonger. I bakgrunden flimrar det blå ljuset från en tv-apparat, på väggen hägrar ett broderat naturlandskap.
Mitt emot honom står Daniel Bernmar, vänsterpartistiskt kommunalråd i Göteborg, och nickar instämmande. Det tidigare bruna håret är silvergrått och välkammat, han bär en svart sportjacka och ljusbruna läderskor som mörknat av slasket utanför.
Jarmo berättar att han inte litar på politikerna, att han känner sig otrygg när han ser knarkförsäljning nere på torget. Han vill se fler kriminella utvisas, men tycker samtidigt att utvisningarna av barn är ”helt åt helvete”. Han nämner 8-åriga Gabriella, som bara några dagar tidigare utvisades till El Salvador.
Jarmo har åsikter om det mesta – livemusiken i Brunnsparken om somrarna? Den måste bort! – och snart är det dags att runda av. Huset har tio våningar till som ska kammas av, och resten av gänget har redan hunnit ned till femman.
– Tack för att du delade med dig, säger Daniel till Jarmo.
Mannen skjuter in:
– En sista sak. Man får aldrig sluta kämpa.
Kämpa för vad? Det utvecklar han inte. Men hans gråblå ögon etsar sig fast i mig.
Det är slutet på februari, och jag har tagit rygg på åtta vänsterpartister som samlats på Vårväderstorget för att knacka dörr. Målet, är Daniel Bernmar noga med att framhålla under sitt inledande tal, är inte att övertyga invånarna i Biskopsgården om att rösta på Vänsterpartiet, utan att lyssna på vad de har att säga.
Jarmo är långt ifrån unik. Många av dem som öppnar dörren har utländsk bakgrund, flera har jobbat på Volvo och nästan alla har en låg lön eller pension. Vissa är fåordiga, andra frispråkiga. Men de färdigserverade åsiktspaketen som dominerar både partipolitiken och sociala medier känns avlägsna.
– Trygghet och plånboksfrågor är vanliga ämnen när jag är ute. Folk har det tufft att få vardagen att gå ihop och känner oro kring samhällsutvecklingen. Man är orolig för sin vård och sina barns skola, summerar Daniel Bernmar.
Redo. Medlemmarna lyssnar på Daniel Bernmars tal på Vårvärderstorget i Biskopsgården. Foto: Jacob Lundberg.
– Men många berättar också om att de trivs i sina områden. Vi göteborgare är hemkära, vi älskar våra stadsdelar.
Han har själv beskrivit sig som en ”typisk göteborgare” som ”flyttat två postnummer runt Östra sjukhuset”. Och nog har släkten lämnat ett avtryck på staden. Morfadern Anders ”Rövarn” Bernmar var klubbdirektör för IFK Göteborg, och tog laget till två segrar i Uefacupen.
Ändå har uttalet av hans efternamn – en förfaders sammanslagning av namnen Bernt och Martin – fortfarande inte riktigt satt sig.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.