”98 procent av penningmängden i Sverige är skapad av affärsbankerna. Riksbankens utgivning av sedlar och mynt står för bara 2 procent av penningmängden.” Med det egentligen ganska självklara påpekandet inleds en ny rapport från det fackliga idéinstitutet Katalys med titeln ”Förstatliga pengarna – så stoppar vi bankerna från att skapa finanskriser”.
Rapportförfattarna beskriver pedagogisk hur pengar och bankverksamhet egentligen fungerar i en modern ekonomi. De pekar på hur oreglerad kreditgivning och privat pengaskapande genererar enorma vinster till bankerna samtidigt som det blåser upp tillgångspriser och orsakar finansiella kriser.
Som titeln antyder föreslår man också en lösning: bara den statliga Riksbanken ska ha rätt att skapa nya pengar; affärsbankerna ska bara tillåtas låna ut pengar som andra kunder har satt in. Det vill säga man vill att penningsystemet ska fungera ungefär så som de flesta antagligen tror att det gör i dag, eftersom det är vad läroböcker och ”sunt förnuft” oftast säger.
Att den svenska arbetarrörelsen, eller åtminstone en del av den, till slut gett sig in i den växande internationella debatten om det finansiella systemet och penningväsendet är välkommet. Runt om i västvärlden ifrågasätts den modell som under 40 års tid skapat återkommande finanskriser, växande klyftor och bidragit till att urholka förtroendet för demokratin. Rörelser och idéströmningar som ifrågasätter status quo växer sig allt starkare inte minst i Storbritannien och USA, trots – eller kanske på grund av – att det var just dessa länder som gick i spetsen för avregleringen av finansmarknaderna från 60-talet och framåt.
I Sverige har det dock hittills varit ganska tyst, antagligen för att de senaste årens högkonjunktur skapat bilden av vårt system ändå fungerar ganska bra. Bankskatt, skärpta kapitaltäckningskrav, amorteringskrav och andra finjusteringar har visserligen debatterats flitigt. Vänsterpartiet har presenterat en ny modell för att förhandla bankernas bolåneräntor och vill införa en bankdelningslag. Men få har pratat om att reformera banksystemet i grunden på det sätt som Katalys nu föreslår.
Även progressiva ekonomer kommer att ha invändningar mot förslaget. En del av dem diskuteras i rapporten, andra kommer förhoppningsvis stötas och blötas i seminarier, studiecirklar och andra forum framöver. Men man behöver inte vara övertygad om alla lösningarna för att välkomna att frågan väcks. Istället bör rapporten läsas av alla – det handlar nämligen om en av vår tids stora ödesfrågor, av flera skäl:
1. Bankernas vårdslösa jakt på vinst leder till återkommande kriser och socialt lidande.
2. Finansmarknadens makt begränsar möjligheten att föra en självständig ekonomisk politik, undergräver förtroendet för demokratin och banar väg för högerpopulister.
3. När bankerna fritt tillåts skapa krediter premierar de spekulativa projekt framför produktiva och socialt nyttiga investeringar.
4. Storbankerna blivit både ”too big to fail” och ”too big to jail”, som den senaste tidens skandaler kring internationell penningtvätt visar. Vårdslöshet, korruption och till och med kriminalitet blir följden när risker socialiseras och vinster privatiseras.
5. Ett rationellt organiserat kreditsystem gör det lättare att finansiera de enorma investeringar som samhället behöver göra i infrastruktur, bostäder och en omställning bort från fossilberoendet.
Den sista punkten är allra viktigast. Det är inte en slump att debatten om det monetära systemet tagit fart samtidigt som kampanjen för en ”Green New Deal” vinner momentum på flera håll. Massiva investeringar i välfärd och klimatomställning kräver nya ekonomiska och teoretiska ramverk. Alltför länge har ideologiska dogmer om ”ordning och reda i statsfinanserna” skapat bilden av att vi inte har råd, när det är oviljan att investera som verkligen kommer att stå oss dyrt.
Om vi kan mobilisera stora resurser för att bygga skyskrapor och lyxlägenheter som ingen vill köpa så kan vi så klart rusta upp järnvägen, energieffektivisera bostäder och bygga ut förnyelsebar energi i stor skala. Fackföreningar, klimataktivister, bostadsaktivister, feminister och den breda vänstern har ett gemensamt intresse i att utbilda sig och tillsammans bygga ett system som tjänar samhällets och människors behov på riktigt.
Nu är inte tid för småduttande och ”realistiska” reformer – det är hög tid att ta lite jävla ansvar och slänga nyliberalismen och den oreglerade finanskapitalismen på historiens skräphög.
