100 miljarder extra ska regeringen pumpa in i Sverige i nästa budget, lovade finans­minister Magdalena Andersson i slutet på förra veckan. Hon kontrasterade det med regeringen Reinfeldts hantering av finanskrisen 2008. Deras historiska budget kostade bara 30 miljarder extra.

Pengarna ska finansieras med lån – räntorna är fortsatt låga – och gå till välfärd, jobb, infrastruktur och klimatomställning.

Nu jävlar ska vi få se på historiskt. Nu jävlar sa vi få se på social­demokrati.

Det är tydligt att de vanliga ramarna för vad som anses politiskt möjligt har vidgats. Exakt hur satsningarna ser ut är dessvärre fortfarande oklart. Väljarna kan vänta sig att imponerande siffror ur budgeten fortsätter sippra ut med jämna mellanrum fram till dess att den läggs fram för riksdagen i mitten på september.

Men det finns redan nu skäl att både glädjas och att bli lite orolig.

Som Flamman tidigare har rapporterat om är det en budget­soppa med ovanligt många ingredienser som kokas ihop under översyn av den socialdemokratiska huvudkocken. Inte bara måste regeringen ta hänsyn till ett stukat miljöparti som verkligen behöver något att visa upp, samarbetspartierna i C och L viftar också med sina egna favoritingredienser.

Och om man gör Jonas Sjöstedt för upprörd finns åtminstone teoretiskt sett risken att han får för sig att stoppa det hela i riksdagen.

Men Sverige befinner sig i en tid av sällsynt enighet. Alla vill, åtminstone offentligt, att staten ska hugga i. Alla skyller visserligen också själva bristerna på någon annan, men att Sverige behöver vara starkare rustat för att möta pandemier och att det krävs någon form av krafttag för att rädda ekonomin är partierna överens om.

Tanken med både regeringens och januarikompisarnas förslag är förstås att de ska vara just investeringar. Infrastruktursatsningar ska inte bara skapa infrastruktur, utan också fler jobb. Investeringar ska stödja vården, men också skapa jobb. Jobb som i sin tur förväntas skapa skatteintäkter.

Det är inte helt fel tänkt. Men om man nu samtidigt sänker skatterna, vilket alltså är troligt, kommer staten att få svårt att finansiera sina nya åtaganden i framtiden.

När chocken har lagt sig kommer högern att åter kräva att pengar flyttas från det gemensamma till det privata. Och om Socialdemokraterna är överens om att det är dags att återgå till strama överskottsmål är risken att vi sitter där med tio tusen mil nylagd blänkande räls som ingen kan ta hand om. Eller att de nyanställda sjuksköterskorna får gå hem igen när regionerna, ”same procedure as every year, James”, åter tvingas skära ned.

Om budgeten faktiskt ska bli historisk, och inte bara en historisk parantes, måste Magdalena Andersson vara beredd att löpa linan ut.