Utrikes

Chile var inte redo för förändring – ännu

Motståndare till den förslagna nya konstitutionen firar efter att nej-sidan vunnit.

Efter år av arbete röstade det Chilenska folket nej till den nya konstitution som skulle göra upp med nyliberalismen i landet, där till och med vattnet är privatiserat.

Utrikes

På morgonen den 11 oktober 2019 hoppade en gymnasieelev över spärren i Santiagos tunnelbana. Hon följdes av dussintals, sedan hundratals elever som trängdes i den Chilenska huvudstadens tunnelbanestationer. De protesterade till en början mot en handfull teknokraters beslut att höja priserna i lokaltrafiken, men protesten tände en stubin som utlöste en politisk explosion i landet som kallats nyliberalismens vagga.

Den 18 oktober inleddes en revolt som spred sig över landet under de följande månaderna.

Den vann två viktiga segrar: en process för att förändra konstitutionen inleddes, och en ny samhällsförändrande regering tog makten: Chiles unga president Gabriel Boric valdes den 19 december 2021. Omröstningen om den nya konstitutionen planerades att hållas den 4 september 2022. Det hade varit första gången i landets historia som konstitutionen hade skrivits i en demokrati. Den togs fram av en konstituerande församling bestående av delegater som valts i allmänna val, under ett system som säkerställde jämn könsfördelning och reserverar stolar för urinvånare, med deltagande av diverse civilsamhällesorganisationer.

Det blev till slut ett nej, men hur förklarar man den omvälvande framgången fram till dess? Varken utbytta ministrar eller repression från regeringsmakten hade varit tillräckligt för att stoppa mobiliseringen mot de växande klyftor som som skapats av den ekonomiska modell som infördes under Augusto Pinochets militärdiktatur. Demonstranterna pekade särskilt ut privatiseringen av det offentliga (däribland vatten, sjukvård och utbildning), arbetarnas ökande prekarisering och det politiska systemets rigiditet som uppstått till följd av en konstitution som skrivits och upprätthållits av militärregimen.

 

Den 13 november 2019, tre veckor efter protesternas början, lovade miljardären Sebastián Piñera, dåvarande president, att hitta en lösning som skulle innebära ”fred och konstitutionell förändring”. Natten innan hade landet lamslagits när dussintals sociala rörelser utropat en generalstrejk, som utmynnade i våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och polis. Institutionerna skakades, och Piñeras regering såg isolerad och svag ut.

På morgonen den 15 november nådde kongressen en överenskommelse om att en folkomröstning om en ny konstitution skulle hållas. Kommunistpartiet och delar av Frente Amplio (ungefär ”breda fronten”, en koalition av radikala vänstergrupper, socialdemokrater och ”oberoende” medborgare) avvisade förslaget, som de menade bara syftade till att försvaga den sociala rörelsen.

Omröstningen skulle också avgöra hur den nya författningen skulle utarbetas. När pandemin spreds över Chile i mars 2020 sköts omröstningen upp till den 25 oktober. Under tiden hade den sociala oron börjat påverka ekonomin. Bruttonationalprodukten föll med 2,1 procentenheter under det sista kvartalet 2019, 7,4 procent av jobben försvann och den ekonomiska tillväxten var trög. Trots restriktioner, nedstängningar och minskat resande kampanjade tusentals aktivister för ett ”ja” till en ny konstitution framtagen av en folkvald nationell församling med jämn könsfördelning och med representation för ursprungsbefolkningen. Församlingen skulle också garantera att alla medlemmar behandlades lika, oavsett om de var oberoende eller tillhörde ett etablerat parti.

Högern, inklusive Piñeras regering, var kluvna över vad de skulle göra härnäst. Som förespråkare för ett ”nej” kampanjade de också för att en ny konstitution skulle bli kongressens ansvar om det slutade i ett ”ja”. Kongressen är fortfarande en av landets minst populära institutioner. Genom att argumentera förden skulle delta i processen ville högern begränsa de förändringar som kunde genomföras, av Pinochets grundlag som utarbetades av jurister under överseende av fyra av juntas generaler. Den röstades igenom i en folkomröstning 1980, då alla politiska partier var förbjudna. Det fåtal internationella observatörer som överhuvudtaget släpptes in i Chile vid tillfället kallade omröstningen en bluff.

Trots över 200 ändringar har konstitutionen från diktaturens dagar knappt utvecklats sedan dess, vilket befäst landets nyliberala styre. Den senaste större reformen genomfördes av den socialdemokratiske presidenten Ricardo Lagos, som avskaffade möjligheten att bli utsedd till senator på livstid (vilket Pinochet själv var) och gav statschefen möjlighet att utse och avskeda arméns högsta befäl.

På omröstningskvällen var resultatet tydligt: 78 procent stödde en ny konstitution, och 80 procent ville att den skulle tas fram av en oberoende församling, utan kongressens inblandning. Den sociala oro som hade byggts upp under de föregående månaderna började ebba ut, parlamentarikernas och regerings politiska legitimitet höll på att kollapsa och Piñeras personliga opinionssiffror sjönk.

Drygt 1 400 kandidater slogs om de 155 platserna i den konstituerande församlingen. Valet genomfördes den 15 och 16 maj 2021. Av de sju listor som ställde upp – i vilka det fanns både traditionella partier, fristående kandidater och representanter för ursprungsbefolkningen – vann ingen en egen majoritet.

Det blev ett stort nederlag för de konservativa. Högerallisansen tog bara 37 platser, jämfört med Frente Amplio och kommunisterna som tog 28, eller socialdemokraterna, som tidigare styrt landet i nästan 20 år, och fick 25. De oberoende delade resten mellan sig. Kristdemokraterna led det bittraste nederlaget. Trots att de styrt landet sedan 90-talet och är ett av de största partierna sett till medlemmar kunde de bara knipa en enda delegat.

 

På morgonen den 4 juli 2021 möttes konstitutionsförsamlingens delegater för att utse sina företrädare. Efter hårda förhandlingar och flera omröstningar utsågs Elisa Loncon, som är medlem av ursprungsbefolkningen Mapuche och har en doktorsgrad i lingvistik,  till ordförande. Den unga juristen Jamie Bassa blev hennes viceordförande. Mandatperioden sattes till sex månader. I sitt invigningstal, som hon höll på sitt folks språk Mapudungun, talade Loncon om det nya Chile som höll på att födas, representerat av en församling med nästan helt jämn könsfördelning, inklusive 17 representanter för ursprungsbefolkningarna, som för tillfället hade klätt upp sig i sina traditionella dräkter och talandes sina egna språk.

”I åratal har glömskans krafter försökt hålla sig vid makten” sade Loncon. ”I decennier har vi levt i illusionen att vi lever i ett starkt, enat och dynamiskt land. En dag försvann denna synvilla, och från alla delar av landet började vi höra budskapet: Chile håller på att vakna! Detta uppvaknande har fört oss samman här i dag, för att börja föreställa oss konturerna av det nya land som vi håller på att skapa. ”
Snittåldern var 44 år. Bland de 155 delegaterna fanns 59 advokater, 20 lärare, nio ingenjörer, sex före detta parlamentariker, fem journalister, en student, en före detta admiral och en machi (en vårdare som praktiserar ursprungsbefolkningens medicin), bland andra. I två och en halv månad arbetade de med att bestämma hur deras egen församling skulle fungera. Arbetet delades in i delar: etik, ersättning till medlemmar, befolkningens (framför allt ursprungsbefolkningens) deltagande, grundläggande regler och så vidare. Delegaterna attackerades ständigt av högern, som ville undergräva församlingens legitimitet. Samtidigt arbetade vänstergrupper kopplade till den sociala rörelsen hårt för att sätta så ambitiösa mål som möjligt för den nya konstitutionen. Somliga verkade otänkbara i Chile, såsom att avveckla statens envälde, expropriera gruvbolagens rikedomar och införa regionalt självstyre.

Dessa kortlivade förslag blev till bränsle i högerns desinformationskampanjer, som varnade för att landet skulle delas upp i små territorier för att förse ursprungsbefolkningen med mark, att flaggan och nationalsången skulle bytas ut, att människor inte längre skulle ha rätt att ärva hus och att abort skulle legaliseras till och med den nionde månaden.

Storföretagen och deras närstående medier drev också en kampanj till försvar för de privilegier man tillskansat sig, och knöt till sig några före detta aktörer i landets demokratiseringsprocess, däribland flera medlemmar av Kristdemokraterna, som nu framställde sig själva som representanter för ”partiet för lag och ordning”.

 

För Agustín Squella, en jurist, journalist och filosof som valdes in som oberoende, var den nya konstitutionen grundad i ”ett verkligt försök att göra demokrati till ett slags regering” , i det att direktdemokratiska idéer i form av ”omröstningar eller medborgar-lagförslag” och det nya systemet tillfogades det parlamentariska systemet, tillsammans med en hel uppsättning nya rättigheter.

Den nya konstitutionen innehöll en katalog av sociala rättigheter, i första hand rätten till en rättvis och tillräcklig lön, rätten att strejka och föreningsfrihet. Den garanterade en stärkt och gratis offentlig vård och utbildning. Den erkände föräldrars rätt att välja utbildning till sina barn och lärares rätt att styra över utbildningen efter eget huvud.

Församlingens föreslagna text befäste också flera existerande rättigheter, såsom rätten till anständigt boende, upprättandet av historiska fakta rörande diktaturen och tillgång till information av hög kvalitet. Den bekräftade också det som varit proteströrelsens huvudkrav, särskilt utanför storstäderna: rätten till vatten, vilket är en privatiserad handelsvara i Chile. Vad gäller det politiska systemet skulle landet röra sig från ett slags hyper-presidentskap till en mer moderat republik med ett asymmetriskt tvåkammarsystem, som bland annat skulle ersätta den nuvarande senaten med en regional kammare.

Konstitutionen menade också att staten skulle styra över ekonomin, till exempel för att diversifiera produktionen eller stärka den sociala sektorn. Den definierade korruption som ett brott som undergräver demokratin och slog  fast att varje person som dömdes för ett sådant inte längre skulle kunna inneha offentliga uppdrag eller ställa upp i val. Samma regel gällde brott mot mänskliga rättigheter, sexbrott och våld i hemmet. Texten skapade också ett socialförsäkringssystem där utbetalningarna skulle baseras på ”bland annat principerna om universalitet, solidaritet, tillräcklighet och långsiktighet”. Det var den första konstitution i världen som slog fast klimatkrisens existens och krävde att staten vidtar varje nödvändig åtgärd för att motverka och begränsa den.

Den fjärde juli presenterades den föreslagna konstitutionstexten officiellt för president Boric under en ceremoni i det tidigare parlamentet. Den ackompanjerades av demonstrationer till stöd för den nya konstitutionen. Texten inleddes med orden: ”Vi, det chileanska folket, bestående av många nationer, samtycker frivilligt till denna konstitution, som skapats i en inkluderande, egalitär och demokratisk process”.
I sitt sista tal som viceordförande för församlingen, som upplöstes den dag konstitutionen överlämnades, slog Gaspar Domínguez fast: ”Detta är en av de mest fantastiska och transformativa processerna i Chiles demokratiska historia. Det är en process som växte fram oväntat, som ett ljus i osäkerheten och ångesten… Chile har bestämt sig för att reagera på en djup politisk kris med en aldrig tidigare skådad demokratisk process. Här står vi i dag med ryggen mot vägen, med vårt arbete utfört, och visar världen att vi är en mogen republik och en mogen demokrati.”
Ceremonin var startskottet på kampanjen inför omröstningen den fjärde september, där förslaget röstades ned.

Hade ja-sidan vunnit hade en lång process för att införa den nya konstitutionen tagit vid. Det politiska systemet och lagarna hade behövt förändras i grunden, och de nya rättigheterna hade omvandlats från text på ett papper till verklighet. Nu kommer i stället Pinochets konstitution fortsätta att råda.

Men president Boric har sagt att enligt hans mening så betyder nej-sidans seger bara att arbetet med att ta fram en ny konstitution börjar om från början. Omröstningen den 25 oktober 2020 – med det högsta deltagandet i Chiles historia – slog trots allt fast att chilenarna vill ha en ny konstitution. Någon gräns för när det skulle ske sattes aldrig.

Victor de La Fuente är chef för den chilenska utgåvan av Le Monde diplomatique, Libio Pérez är dess redaktör. Översättting: Tor Gasslander

    Utrikes