Inom den världsomspännande nyfascismen tycks terroristerna lära av varandra. Annat kan man säga om medierapporteringen. ”Blir det inte tydligt hur skevt allting är när de som utmålas som det största hotet också är dem som hotet är störst emot?” Så sa en vän till mig när vi passerade en plats där en 20-årig kille blivit ihjälskjuten häromveckan.
Det ekade kvar i mig morgonen förra fredagen när dödsantalet över offren i Christchurch fortsatte att stiga. Oavsett inom vilka gränser är våldet oerhört. Oavsett vems kropp detta våld är riktat mot är våldet oförsvarligt. Oavsett förövare är våldet alltid oförlåtligt. Men är det så? De där första skälvande minutrarna när rapporterna börjar ticka in och det ännu en gång tog den där extra stunden att slå fast att det var terrorism det var fråga om. Frågan är nödvändig, svaret brister. För snart åtta år sedan, en kväll i juli var allt tyst utom radion medan dödsantalet steg över antal offer i den norska skärgården. Samtidigt som terrorexperter, journalister och gemene person spred ryktet om att det var våldsbejakande islamister som begått dådet.
Terroristen i Christchurch påstår sig ha blivit inspirerad av Utöya. De högerextrema lär sig av historien. Annat kan sägas om medierna. Förra året kom en forskningsrapport från University of Alabama som svart på vitt visade att amerikanska medier rapporterar 357 procent mer om ett terrordåd när gärningsmannen är muslim. Samtidigt är det högerextrema som de senaste 15 åren i USA stått för flest terrordåd.
Medan historien upprepar sig tycks vi inte har lärt oss någonting. Samtidigt raljerar högern, flera med kopplingar till minst ett av våra riksdagspartier, över attentatet på nätet. Millimeter efter millimeter förskjuts språket, fascisterna erövrar frågan och därför svaret. De som utmålas som det största hotet är de som hotet är störst emot. En gräns som dras mellan kroppar. Vart går den gränsen? Frågan är nödvändig, svaret brister. Men en sak vet vi; det kan inte vara upp till dem som skriver ett barns namn på ett automatvapen, och med samma vapen, dödar ett annat. Vi måste återta frågan. Och sedan måste vi återta svaret