Nyheter 27 november, 2021

Civil olydnad är självförsvar för klimatet

Flera tänkare varnar klimat­aktivister för att använda radikala metoder och menar att den demokratiska rättsstaten är det bästa verktyget för att lösa krisen. Men många av de demokratiska hjältar som vi i dag hyllar ägnade sig åt ”extrema” metoder som civil olydnad. Filippa Ronquist argumenterar för att klimatsabotage bör ses som självförsvar.

Det 26:e klimattoppmötet avslutades lördagen den 13 november, och besvikelsen och ilskan över den slutgiltiga, urvattnade överenskommelsen är enorm bland klimat­aktivister och miljöorganisationer. På fredagen, innan förhandlingarna avslutats, gick klimataktivister och civil­samhällets representanter ut i strejk i protest mot att världens ledare övergett formuleringen om att ”fasa ut” all kolkraft och i stället nöjt sig med att ”fasa ned” viss kolkraft. Även om alla länder mot förmodan skulle hålla sig till de löften de frivilligt gått med på i Glasgow skulle jordens uppvärmning stabiliseras långt över 1,5 graders uppvärmning. Alla är överens om att ett sådant scenario är katastrofalt.

Ju fler klimattoppmöten som passerar och ju fler röda linjer som överskrids, desto fler klimataktivister kommer att ställa sig frågan: när byter vi taktik? Eller som forskaren och klimataktivisten Andreas Malm uttryckte det i sin uppmärksammade bok som publicerades förra året: när eskalerar vi? Den stora majoriteten av de klimatrörelser och protestaktioner vi sett hittills har försökt nå politisk förändring på traditionella lagliga vägar. De har demonstrerat, samlat in underskrifter, uppmanat folk att rösta på politiker som bryr sig om klimatet. Men det finns anledning att tro att klimataktivismen kommer att förändras och radikaliseras under kommande år. Många grupper inom klimatrörelsen använder sig redan av civil olydnad för att få fram sitt budskap och försöka tvinga politiker till handling – Extinction rebellion och Fridays for future är endast två av de senaste exemplen. Malm själv argumenterar för att klimatrörelsen måste gå ännu ett steg längre: klimataktivister bör ta till systematiskt sabotage av fossil infra­struktur.

Utomparlamentariska försök att tvinga fram konkret handling på miljö­området, vare sig det handlar om fredliga vägblockader eller våldsamt ekosabotage, avfärdas ofta snabbt, nu senast av filosofen Folke Tersman i den nyutkomna antologin Klimat och moral. Tersman ger sig in i debatten om huruvida vi behöver mer eller mindre demokrati för att lösa klimatkrisen. Mer demokrati! argumenterar Tersman. Till stora delar har han rätt. Auktoritära stater världen över inger knappast mer hopp än demokratier när det kommer till att tackla klimatkatastrofen. Vi behöver mer ansvarsutkrävande av våra politiker, mer transparens kring beslutsfattande, mer systemkritik, inte mindre. I sin iver att visa på demokratins effektivitet tar Tersman sikte på alla metoder som bryter mot demokratiskt stiftade lagar utan tillräcklig urskillning – vare sig det rör sig om fredlig civil olydnad, våldsamt sabotage eller auktoritära ledares demokratiska övertramp. Argumentet är att demokratiska system överlag är mer effektiva när det kommer till att bekämpa planetens uppvärmning. Metoder som civil olydnad och sabotage undergräver vår demokrati och därför även vår förmåga att bekämpa klimathotet.

Men civil olydnad i kombination med selektivt sabotage har ofta varit ett effektivt politiskt instrument. Som Andreas Malm visar i boken How to blow up a pipeline har alla 1800- och 1900-talets stora frihets- och jämlikhetsrörelser – de som expanderat rösträtten till alla medborgare, rika som fattiga, vita som svarta, män som kvinnor – kombinerat storskalig fredlig civil olydnad med mer radikala och våldsamma metoder. Dessa rörelser, sina våldsamma inslag till trots, har i förlängningen bidragit till att bredda och fördjupa snarare än att underminera våra demokratier.

Civil olydnad som politiskt verktyg ligger i själva verket i linje med demokratins värden. De som använder sig av civil olydnad visar respekt för demokratiskt beslutade lagar genom att utföra sina aktioner öppet och med förvarning, och genom att villigt acceptera de lagliga konsekvenserna för sina handlingar. Den amerikanske filosofen John Rawls har rätt när han beskriver civil olydnad som en metod som utmanar specifika lagar inom ramen för en generell respekt inför lagen. Den tyske diton Jürgen Habermas har lika rätt när han kallar civil olydnad för ett lackmustest för demokratin. Ju starkare och mer välutvecklad en demokrati är, desto mer civil olydnad kan tolereras och till och med välkomnas.

Selektivt sabotage av egendom av den typ Malm förespråkar tar den civila olydnaden ett steg längre. Sådant sabotage är våldsamt och faller därför inte inom ramen för vad som kan räknas som en demokratisk metod. Det bör inte förnekas. Men den som ser sabotage av kolkraftverk och pipelines som ett större hot mot demokratin än klimatkrisen själv – med allt vad den innebär av väderkatastrofer, svält, konflikter om naturresurser och klimatflyktingar – visar på en enorm politisk naivitet.

Som bevis på att utomparlamentariska metoder inte är effektiva pekar Tersman på att de som bryter mot lagen i planetens namn, och särskilt de som använder våld, sällan väcker stor sympati bland vanliga väljare. Historie­lösheten i den här typen av argument är svindlande. Det är bekvämt att glömma att många av de historiska figurer vi i dag hyllar som politiska hjältar en gång var hatade och blev utmålade som galningar, idioter och extremister. De miljöaktivister som blockerar vägar och flygbanor eller saboterar kolkraftverk är inte ute efter sympati. De är ute efter förändring. Det kan de lyckas med utan att själva få brett stöd, varken för sin person eller sina handlingar. Hatade och bespottade aktivister, sådana som Malm, tvingar ofta framgångsrikt upp miljöfrågor på samhällets dagordning. En mer radikal flank i miljörörelsen får andra, mer fredliga aktivister att framstå som rimliga och resonliga samarbetspartners. Extinction rebellion uppfattas som radikala i dag, men det är svårare att se dem som extremister om de ställs bredvid sabotörer i Malms anda. Att de mer radikala delarna av klimatrörelsen inte stöds av en samhällelig majoritet är inte ett bevis på att deras metoder inte fungerar.

Civil olydnad och sabotage kan självklart vara effektiva. Men de är, trots allt, politiska verktyg som bryter mot demokratiskt stiftade lagar. Att visa att de sannolikt är effektiva är inte tillräckligt för att visa att de är rättfärdigade. När, om någonsin, är dessa metoder det?

I vissa fall råder det inga tvivel om att våld eller andra typer av lagbrott är rättfärdigade. De mest övertygande fallen är de då självförsvar eller nödvärn används. Nödvärnsrätten är inte bara en självklar moralisk princip utan även en erkänd grund för ansvarsfrihet enligt svensk lag. Vi behöver alltså inte sträcka oss långt utanför våra egna demokratiskt beslutade lagar för att finna ett av de allra mest övertygande försvaren för utomparlamentariska metoder i klimatrörelsen.

Enligt den svenska Brottsbalken kan nödvärnsrätt hävdas under olika omständigheter, bland annat ”mot ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom”. För att kunna hävda nödvärn krävs normalt sett att gärningen i fråga står i proportion till angreppet, samt att gärningen var absolut nödvändig för att undvika det påbörjade eller överhängande angreppet.

De som avfärdar utomparlamentariska metoder för att motverka planetens uppvärmning måste ge svar på ett par enkla frågor. Innebär inte den stundande klimatkrisen ett överhängande angrepp på person eller egendom? Vet vi inte tillräckligt om vilka som bär mest ansvar för detta angrepp? Räcker det inte att veta, som vi nu vet, att bara 100 företag är källan till mer än 70 procent av världens totala växthusgaser sedan 1988? Räcker det inte att veta, som vi nu gör, att det inte finns några realistiska scenarier där vi håller uppvärmningen under 1,5 grader och samtidigt fortsätter att bygga nya oljefält och kolkraftverk, för att peka ut nya fossilprojekt som legitima måltavlor?

Står det våld som brukas när en oljeledning sprängs, eller när ett kolkraftverk vandaliseras, i proportion till storleken på de skador på person och egendom vi kan förvänta oss i klimatkrisens spår? Ska vi fråga fossil­industrins chefer, eller de som sörjer dödsoffren från de översvämningar och bränder som många länder redan drabbats av? Är utomparlamentariska metoder nödvändiga, eller finns andra möjliga handlingsalternativ? Ska vi fråga optimisterna eller de klimat­aktivister, forskare, politiker och miljö­organisationer som i flera decennier fört en kamp inom lagens gränser för att påverka världens ledare – de ledare som år 2021 inte ens lyckats enas om att vi måste fasa ut kolkraften?

Nödvärnsrätten kommer att framstå som en allt mer självklar moralisk försvarsgrund för välriktade aktioner i klimatets försvar, och allt eftersom vi blir bättre på att föra in brott mot miljölagstiftning och internationella avtal i våra lagar kommer detta även att bli en mer självklar juridisk försvarsgrund för de som kämpar för planetens överlevnad. Nödvärnsrätten har redan använts framgångsrikt av klimataktivister i flera domstolar runt om i världen.

Man behöver varken vara fanatiker eller extremist för att rättfärdiga klimatrörelsens användning av vissa utomparlamentariska metoder. Man behöver bara se fossilindustrins fortsatta investeringar i fossila bränslen för vad det är: ett påbörjat och överhängande brottsligt angrepp på person och egendom.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes/Nyheter 16 april, 2024

L svänger i skolfrågan: ”Ny politik om två år”

Lotta Edholm, Johan Pehrson och Fredrik Malm vid presskonferensen. Foto: Samuel Steén / TT.

Liberalerna vill ta fram en ny skolpolitik inför valet 2026. Men enligt Åsa Plesner kan partiet börja driva en annan politik redan nu om viljan finns.

Under tisdag eftermiddag höll Liberalerna en presskonferens där de presenterade sin nya vision för den svenska skolan, som ska omsättas i en ny skolpolitik inför valet 2026. 

I centrum står återregleringen av skolan, där bland annat friskolereformen ska rullas tillbaka, tillsammans med målstyrningen och kommunaliseringen. Även en ”postmodern och konstruktivistisk kunskapssyn” nämns i partiets debattartikel i Svenska Dagbladet, publicerad samtidigt som presskonferensen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kultur 16 april, 2024

Konstnär stänger Israels paviljong på Venedigbiennalen

Israels paviljong 2024. Foto: Flamman
Israels paviljong på tisdagen den 16 april. Foto: Flamman.

”Inte förrän en överenskommelse om eldupphör och frisläppande av gisslan har uppnåtts”. Med det kravet sade konstnären Ruth Patir, som skulle representera Israel på konstbiennalen i Venedig, in sin medverkan.

De sista förberedelserna är just nu igång inför öppnandet av den 60:e upplagan av Venedigbiennalen. På grund av kriget i Gaza har frågan om Israel ska delta varit het och gett upphov till många protester, inte minst initiativat Art not Genocide Alliance, ANGA (Konst, inte folkmord) som krävt att landet ska uteslutas från biennalen samt plattformen Bidoun projects, som under pressvisningsdagarna 18 och 19 april anordnar poesiläsningar för att uppmärksamma Palestina.

På tisdagsmorgonen kunde förbipasserande utanför Israels paviljong läsa en uppklistrad lapp på glasväggen: ”Konstnären och curatorerna för israeliska paviljongen kommer att öppna utställningen när överenskommelse om eldupphör och frigivning av gisslan har uppnåtts.” Konstnären som satt upp detta ultimatum är den som förra september valdes ut att representera Israel, Ruth Patir.

I ett uttalande till New York Times säger Patir: ”Jag avskyr det, men jag tror att det är viktigt.” Curatorerna Tamar Margalit och Mira Lapidot, uppges inte ha informerat den israeliska regeringen, uppger samma tidning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 16 april, 2024

Unga klimataktivister demonstrerar framför riksdagen. Foto: Christine Olsson/TT.

Det finns ett fotografi på mannen med den svarta resväskan som går över den kullerstensgata som breder ut sig mellan Sveriges riksdags huvudbyggnader. Med målet i sikte – Riksdagshusets korridorer – väljer han att kliva rakt över ett gäng ungas banderoll som säger: ”Climate justice = social justice”.

Mannen med resväskan är sverigedemokraten Tobias Andersson, och fotografiet ramar in den konflikt som ungdomar runtom i världen lever i: den mellan förnekelse av klimatkrisens allvar och unga människors framtid.

Aktivisterna på fotografiet ler, men Andersson ser dem inte i ögonen. Trots den självsäkerhet han försöker utstråla känner han sig uppenbarligen obekväm.

Det är inte första gången som Andersson trakasserar aktivister i stället för att prata med dem på ett ärligt sätt. Ett exempel är att han 2022 av Dagens ETC avslöjades uppmuntra en trollarmé att ”konfrontera” klimataktivister.

Om Andersson är obekväm med att föra samtal är det inget mot när ungdomar från rörelsen Ta tillbaka framtiden tog sig in på fossilbolaget OKQ8:s kontor under hösten 2023. De följde efter en tankspridd man i kostym genom entrén och stannade till vid ett konferensbord. En av tiotalet välklädda mötesdeltagare runt bordet, i en annars förvånansvärt tom kontorslokal, frågade: ”Hur kom ni in egentligen?” En av de unga gav det uppenbara svaret: ”Genom dörren.”

Det är inte första gången som Andersson trakasserar aktivister i stället för att prata med dem på ett ärligt sätt.

Jag själv deltog med nöje vid båda de händelser som beskrivs ovan. Mannen på OKQ8 verkade förvånad över vår praxis att använda dörrar för att ta oss in i byggnader. Inte så märkligt med tanke på att han och kollegorna verkar lika förvirrade vad gäller andra uppenbara orsakssamband – som den mellan utsläpp och klimatkris. Vi hade uppenbarligen valt rätt plats att framföra vårt budskap på, eftersom vi fick prata med de personer som kan göra mest åt klimatkrisen, men samtidigt är mest ointresserade av att ta tag i saken.

Ungdomar däremot är tillräckligt handlingskraftiga för att stå upp för sina egna och andras rättigheter, och dessutom tillräckligt rakryggade för att föra dialog med sina motståndare. Vi berättar vad som är välkänt sedan decennier tillbaka: om orsakssamband mellan fossilutsläpp och uppvärmning som bland andra oljejätten Exxon har hemlighållit sedan 70-talet.

Det är dags för fler att ta efter unga människors förmåga att aktivt skapa möten där sanningen kan läggas fram. Sådana ärliga möten är en viktig del av det förändringsarbete som runt sju av tio svenskar vill se. Det är effektivt att säga ifrån, och att det är obekvämt när det sker är själva beviset – annars hade politikerna inte trampat på våra banderoller.

Utrikes 15 april, 2024

”Risken för storkrig är mindre nu”

Det israeliska luftförsvaret skjuter ned iranska drönare och missiler. Foto: Tomer Neuberg/AP.

Enligt Rouzbeh Parsi, programchef på Utrikespolitiska institutet, har risken för storkrig i Mellanöstern minskat.

I lördags natt skickade Iran nästan 200 drönare och långdistansrobotar mot Israel, varav nästan alla sköts ned av israeliskt och allierat luftvärn. Attacken var en vedergällning för Israels bombning av det iranska konsulatet i Damaskus veckan innan.

Enligt Rouzbeh Parsi (bilden), programchef på Utrikespolitiska institutet, är risken för storkrig dock låg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes 15 april, 2024

SAC bildar nytt städsyndikat: ”Fyller ett tomrum”

Solidariska städare samlas för ett grundande möte i SAC:s lokaler i Stockholm. Foto: Anastasiia Omelian.

Efter framgångarna med organisering av byggarbetare tar fackförbundet sikte på städbranschen.

I onsdags samlades uppemot 35 personer från 10 olika länder i fackförbundet SAC:s lokaler, för att formellt grunda den nya fackföreningen Solidariska städare. De flesta av deltagarna var kvinnliga migranter.

– Det är historiskt när nya fackföreningar bildas, och det här är en grupp som är särskilt utsatt, säger SAC-organisatören Pelle Sunvisson till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Peter Eriksson
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Kultur 15 april, 2024

Krograggandet har blivit en motståndshandling

Foto: Kim D. Johnson/AP.

En ny bok dödförklarar slampan, som kvävts under den framväxande puritanismen. För oss som älskar att ha kul är det fruktansvärt deprimerande. Men det går fortfarande att göra motstånd.

Svenska Akademiens ordlista definierar ”slampa” som lösaktig kvinna. Populärkulturellt förklaras dock begreppet bättre genom att exemplifiera med gestalten Samantha Jones i kultserien Sex and the City. Det är också henne som journalisten Emil Åkerö (bilden) utgår ifrån i sin nya fackbok Slampans död – En djupdykning i den sexuella lågkonjunkturen, när han frågar sig varför ungdomar i dag hellre verkar vilja vara tv-seriens tråkiga och giftassugna Charlotte York.

Anledningen är inte bara att vi lever i en värdekonservativ tid, utan också att allt fler av våra relationer både utspelas och utvecklas på nätet. Digisexualitet (att använda teknik i sex och relationer) har visserligen fått ett uppsving, men samtidigt kan det avskräcka ungdomar att höra att ”allt på internet finns kvar för alltid” och att eventuella nakenbilder de skickar till en partner riskerar att spridas till hela gymnasieskolan. Men liksom författaren är inne på varnar man hellre för detta i stället för att påpeka att det faktiskt är olagligt att sprida bilder på andra. En form av slutshaming, alltså.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ida Stiller
Frilansjournalist.
Utrikes 14 april, 2024

Tyska intellektuella sparkas i det tysta

Den politiska repressionen fungerar likadant i Iran och Tyskland enligt Tirdad Zolghadr. Foto: Privat.

Tirdad Zolghadr fick sluta efter att han stöttat sina studenters Palestinaprotester. Han anser att Tysklands lärosäten och kulturliv genomgår ett stålbad av utrensningar.

Tirdad Zolghadr sitter vid sitt skrivbord i Berlin. Fram till den 31 mars var han professor på konsthögskolan UDK i Berlin. Men efter att han i en dagstidning anklagats för antisemitism fick han veta att hans tid på skolan var över. Och han är inte ensam om att som kulturarbetare ha fått betala ett högt pris för sin öppna position för Palestina eller för att ha stöttat studenters aktioner.

– Ett högprofilerat fall gällde Nicolas Jaar, en amerikansk musiker som anlitats för en ljudworkshop i München. En av hans studenter anklagade honom för att vara Hamas-anhängare på grund av en harmlös post på sociala medier. I hans fall lyckades hans advokat tvinga tidningen Süddeutsche Zeitung att dra tillbaka sin artikel.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 14 april, 2024

”Sveriges demokrati behöver tusen kulturhus”

Hägerstensåsens kulturhus anordnar disco för de minsta. Foto: Privat.

På Hägerstensåsens kulturhus samsas pingis, funkisdisko med poesiläsning. Personerna bakom initiativet ser en mötesplats under hot – men också en modell som kan spridas.

En studiecirkel om vänskapens politik, släpp loss till babyrejv och folkmusik. Med regeringens drastiska nedskärningar på civilsamhället, inflation och misstro från främst sverigedemokrater, låter beskrivningen av Hägerstensåsens medborgarhus som något ur det förflutna. Men det folkhemsfunktionalistiska tegelbygget, beläget i en sydlig närförort till Stockholm, är bara inne på sitt tredje år efter nystart.

– Men det stämmer inte riktigt att säga så. Huset grundades av grannar 1957 och har inhyst många föreningar genom åren: schackklubben Rockaden, folkdanslag, bridgeföreningar och en klubb som organiserar bordtennis för seniorer, säger Sebastian Dahlqvist.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Inrikes 13 april, 2024

Upproret mot normalitetens imperium

Diagnoser som adhd blir allt vanligare. Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT.

Psykiatriledd inflation i diagnoser, eller moderiktig ursäkt för latmaskar? En ny bok visar att vad som uppfattas som neurologiska avvikelser förändras över historien – och kan vara föremål för kamp.

För att göra en lång historia kort: jag landade i ett neuropsykiatriskt mellanförskap.

– Ja du, Rasmus, det råder inga tvivel om att du befinner dig på adhd-spektrat, förklarade läkaren efter avklarad basutredning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.
Inrikes 13 april, 2024

Stora skillnader mellan EU-parlamentarikernas miljöinsatser

Skillnaderna mellan de svenska ledamöterna i EU-parlamentet är stora i miljöfrågor. Foto: Johan Nilsson/TT.

Naturskyddsföreningen har granskat hur Sveriges 21 ledamöter i Europaparlamentet röstar i miljöfrågor. MP och V ligger i topp – men skillnaderna mellan de svenska ledamöterna är stora.

En ny granskning av Naturskyddsföreningen kartlägger hur Sveriges EU-parlamentariker röstat i 88 viktiga miljöomröstningar mellan 2019 och 2024. Inräknat är också kandidaternas allmänna engagemang, deras ändringsförslag, betänkanden och uttalanden i media.

Miljöpartiet toppar listan tillsammans med Vänsterpartiet och har lysande omdömen. Deras kandidater har påvisat ett starkt engagemang på alla fronter samt arbetat mot en mer hållbar miljö. På delad förstaplats och med bäst miljöbetyg hamnar Jakop Dalunde (MP) och Pär Holmgren (MP) för sitt mångsidiga engagemang i och utanför parlamentet.

På tredje plats hamnar vänsterpartisten Malin Björk (V). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]