Det 26:e klimattoppmötet avslutades lördagen den 13 november, och besvikelsen och ilskan över den slutgiltiga, urvattnade överenskommelsen är enorm bland klimat­aktivister och miljöorganisationer. På fredagen, innan förhandlingarna avslutats, gick klimataktivister och civil­samhällets representanter ut i strejk i protest mot att världens ledare övergett formuleringen om att ”fasa ut” all kolkraft och i stället nöjt sig med att ”fasa ned” viss kolkraft. Även om alla länder mot förmodan skulle hålla sig till de löften de frivilligt gått med på i Glasgow skulle jordens uppvärmning stabiliseras långt över 1,5 graders uppvärmning. Alla är överens om att ett sådant scenario är katastrofalt.

Ju fler klimattoppmöten som passerar och ju fler röda linjer som överskrids, desto fler klimataktivister kommer att ställa sig frågan: när byter vi taktik? Eller som forskaren och klimataktivisten Andreas Malm uttryckte det i sin uppmärksammade bok som publicerades förra året: när eskalerar vi? Den stora majoriteten av de klimatrörelser och protestaktioner vi sett hittills har försökt nå politisk förändring på traditionella lagliga vägar. De har demonstrerat, samlat in underskrifter, uppmanat folk att rösta på politiker som bryr sig om klimatet. Men det finns anledning att tro att klimataktivismen kommer att förändras och radikaliseras under kommande år. Många grupper inom klimatrörelsen använder sig redan av civil olydnad för att få fram sitt budskap och försöka tvinga politiker till handling – Extinction rebellion och Fridays for future är endast två av de senaste exemplen. Malm själv argumenterar för att klimatrörelsen måste gå ännu ett steg längre: klimataktivister bör ta till systematiskt sabotage av fossil infra­struktur.

Utomparlamentariska försök att tvinga fram konkret handling på miljö­området, vare sig det handlar om fredliga vägblockader eller våldsamt ekosabotage, avfärdas ofta snabbt, nu senast av filosofen Folke Tersman i den nyutkomna antologin Klimat och moral. Tersman ger sig in i debatten om huruvida vi behöver mer eller mindre demokrati för att lösa klimatkrisen. Mer demokrati! argumenterar Tersman. Till stora delar har han rätt. Auktoritära stater världen över inger knappast mer hopp än demokratier när det kommer till att tackla klimatkatastrofen. Vi behöver mer ansvarsutkrävande av våra politiker, mer transparens kring beslutsfattande, mer systemkritik, inte mindre. I sin iver att visa på demokratins effektivitet tar Tersman sikte på alla metoder som bryter mot demokratiskt stiftade lagar utan tillräcklig urskillning – vare sig det rör sig om fredlig civil olydnad, våldsamt sabotage eller auktoritära ledares demokratiska övertramp. Argumentet är att demokratiska system överlag är mer effektiva när det kommer till att bekämpa planetens uppvärmning. Metoder som civil olydnad och sabotage undergräver vår demokrati och därför även vår förmåga att bekämpa klimathotet.

Men civil olydnad i kombination med selektivt sabotage har ofta varit ett effektivt politiskt instrument. Som Andreas Malm visar i boken How to blow up a pipeline har alla 1800- och 1900-talets stora frihets- och jämlikhetsrörelser – de som expanderat rösträtten till alla medborgare, rika som fattiga, vita som svarta, män som kvinnor – kombinerat storskalig fredlig civil olydnad med mer radikala och våldsamma metoder. Dessa rörelser, sina våldsamma inslag till trots, har i förlängningen bidragit till att bredda och fördjupa snarare än att underminera våra demokratier.

Civil olydnad som politiskt verktyg ligger i själva verket i linje med demokratins värden. De som använder sig av civil olydnad visar respekt för demokratiskt beslutade lagar genom att utföra sina aktioner öppet och med förvarning, och genom att villigt acceptera de lagliga konsekvenserna för sina handlingar. Den amerikanske filosofen John Rawls har rätt när han beskriver civil olydnad som en metod som utmanar specifika lagar inom ramen för en generell respekt inför lagen. Den tyske diton Jürgen Habermas har lika rätt när han kallar civil olydnad för ett lackmustest för demokratin. Ju starkare och mer välutvecklad en demokrati är, desto mer civil olydnad kan tolereras och till och med välkomnas.

Selektivt sabotage av egendom av den typ Malm förespråkar tar den civila olydnaden ett steg längre. Sådant sabotage är våldsamt och faller därför inte inom ramen för vad som kan räknas som en demokratisk metod. Det bör inte förnekas. Men den som ser sabotage av kolkraftverk och pipelines som ett större hot mot demokratin än klimatkrisen själv – med allt vad den innebär av väderkatastrofer, svält, konflikter om naturresurser och klimatflyktingar – visar på en enorm politisk naivitet.

Som bevis på att utomparlamentariska metoder inte är effektiva pekar Tersman på att de som bryter mot lagen i planetens namn, och särskilt de som använder våld, sällan väcker stor sympati bland vanliga väljare. Historie­lösheten i den här typen av argument är svindlande. Det är bekvämt att glömma att många av de historiska figurer vi i dag hyllar som politiska hjältar en gång var hatade och blev utmålade som galningar, idioter och extremister. De miljöaktivister som blockerar vägar och flygbanor eller saboterar kolkraftverk är inte ute efter sympati. De är ute efter förändring. Det kan de lyckas med utan att själva få brett stöd, varken för sin person eller sina handlingar. Hatade och bespottade aktivister, sådana som Malm, tvingar ofta framgångsrikt upp miljöfrågor på samhällets dagordning. En mer radikal flank i miljörörelsen får andra, mer fredliga aktivister att framstå som rimliga och resonliga samarbetspartners. Extinction rebellion uppfattas som radikala i dag, men det är svårare att se dem som extremister om de ställs bredvid sabotörer i Malms anda. Att de mer radikala delarna av klimatrörelsen inte stöds av en samhällelig majoritet är inte ett bevis på att deras metoder inte fungerar.

Civil olydnad och sabotage kan självklart vara effektiva. Men de är, trots allt, politiska verktyg som bryter mot demokratiskt stiftade lagar. Att visa att de sannolikt är effektiva är inte tillräckligt för att visa att de är rättfärdigade. När, om någonsin, är dessa metoder det?

I vissa fall råder det inga tvivel om att våld eller andra typer av lagbrott är rättfärdigade. De mest övertygande fallen är de då självförsvar eller nödvärn används. Nödvärnsrätten är inte bara en självklar moralisk princip utan även en erkänd grund för ansvarsfrihet enligt svensk lag. Vi behöver alltså inte sträcka oss långt utanför våra egna demokratiskt beslutade lagar för att finna ett av de allra mest övertygande försvaren för utomparlamentariska metoder i klimatrörelsen.

Enligt den svenska Brottsbalken kan nödvärnsrätt hävdas under olika omständigheter, bland annat ”mot ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom”. För att kunna hävda nödvärn krävs normalt sett att gärningen i fråga står i proportion till angreppet, samt att gärningen var absolut nödvändig för att undvika det påbörjade eller överhängande angreppet.

De som avfärdar utomparlamentariska metoder för att motverka planetens uppvärmning måste ge svar på ett par enkla frågor. Innebär inte den stundande klimatkrisen ett överhängande angrepp på person eller egendom? Vet vi inte tillräckligt om vilka som bär mest ansvar för detta angrepp? Räcker det inte att veta, som vi nu vet, att bara 100 företag är källan till mer än 70 procent av världens totala växthusgaser sedan 1988? Räcker det inte att veta, som vi nu gör, att det inte finns några realistiska scenarier där vi håller uppvärmningen under 1,5 grader och samtidigt fortsätter att bygga nya oljefält och kolkraftverk, för att peka ut nya fossilprojekt som legitima måltavlor?

Står det våld som brukas när en oljeledning sprängs, eller när ett kolkraftverk vandaliseras, i proportion till storleken på de skador på person och egendom vi kan förvänta oss i klimatkrisens spår? Ska vi fråga fossil­industrins chefer, eller de som sörjer dödsoffren från de översvämningar och bränder som många länder redan drabbats av? Är utomparlamentariska metoder nödvändiga, eller finns andra möjliga handlingsalternativ? Ska vi fråga optimisterna eller de klimat­aktivister, forskare, politiker och miljö­organisationer som i flera decennier fört en kamp inom lagens gränser för att påverka världens ledare – de ledare som år 2021 inte ens lyckats enas om att vi måste fasa ut kolkraften?

Nödvärnsrätten kommer att framstå som en allt mer självklar moralisk försvarsgrund för välriktade aktioner i klimatets försvar, och allt eftersom vi blir bättre på att föra in brott mot miljölagstiftning och internationella avtal i våra lagar kommer detta även att bli en mer självklar juridisk försvarsgrund för de som kämpar för planetens överlevnad. Nödvärnsrätten har redan använts framgångsrikt av klimataktivister i flera domstolar runt om i världen.

Man behöver varken vara fanatiker eller extremist för att rättfärdiga klimatrörelsens användning av vissa utomparlamentariska metoder. Man behöver bara se fossilindustrins fortsatta investeringar i fossila bränslen för vad det är: ett påbörjat och överhängande brottsligt angrepp på person och egendom.