Kultur

Civilisationens tunna fernissa spricker

Jörgen Ovesen är bildlärare och var under många år filmkritiker på Västerbottens-Kuriren. Han har också varit verksam i Folkets Bio-rörelsen och undervisat i filmhistoria. Foto: Ola Kjelbye.

Av sin samtids intellektuella ansågs regissören Stanley Kubrick länge vara en själlös och kall misantrop. Rasmus Landström har läst en svensk Kubrick-biografi som uppvärderar regissören som tänkare.

Kultur

Pojken med de stora ögonen

Jörgen Ovesen.
Fri tanke.

Under den period då Stanley Kubrick spelade in skräckfilmen The Shining brukade han ringa upp berättelsens ursprungsförfattare Stephen King mitt i natten. Ofta inledde han samtalen med att kasta ut en fråga. King minns särskilt en gång då Kubrick utan att hälsa undrade om han trodde på gud? King bekräftade att han gjorde det varpå det blev tyst. ”Jag visste det!” utbrast Kubrick efter några sekunder, och slängde på luren.
King har vid det här laget berättat historien så många gånger att det finns olika versioner av den. Men kontentan är alltid samma sak: Kubrick var en empatistörd ateist. King hymlade heller aldrig med att han avskydde filmatiseringen av sin bok som han såg som snygg men kall: ”Den är fylld av anslående bilder men den har inget hjärta”, sade han. I en intervju påpekade King att berättelsens ”huvudperson”, Overlook Hotel, brinner upp i slutet av boken medan det fryser till is i slutet av filmen. ”Det är talande”.

Jag kommer att tänka på alla Kings utfall mot Kubrick när jag läser Jörgen Ovesens Pojken med de stora ögonen. Stanley Kubrick och hans filmer. Det är en nyutkommen biografi över regissören, och en röd tråd är bilden av Kubrick som den kalla och omänskliga regissören – en bild som Ovesen (delvis) polemiserar emot. Kubrick är i dag en av de mest hyllade regissörerna genom tiderna men nästan varenda film han gjorde möttes av hård kritik. När A Clockwork Orange kom 1971 kallade kritikern Andrew Sarris den för ”en poänglös futuristisk fantasi”, innan dess hade Susan Sontag beskrivit 2001: A Space Odyssey från 1968 som en ”fascistisk” film. Dessutom hade Kubrick i Pauline Kael – en av de vassaste filmkritiker genom tiderna – en svuren fiende. Hon tröttnade aldrig på att påpeka hur själlösa hans filmer var. När jag läser Ovesens bok ser jag hur bilden av den människohatande Kubrick återkommer, hela tiden.

kubrick
Stanley Kubrick, 1949.

Pojken med de stora ögonen är den första boken om Kubrick på svenska. Det är ganska märkligt med tanke på hur mycket kubrickiana det finns på engelska. Ovesens bok fyller dock detta tomrum med bravur – Pojken med de stora ögonen är välskriven och underhållande och även om den lutar sig väl mycket mot den anglosaxiska litteraturen för den hela tiden en kritisk dialog med den. Här är en bok för alla cineaster att kasta sig över.
Kubrick gjorde bara tretton filmer innan han gick bort i förtid 1999. Han rörde sig från genre till genre och den ena filmen är inte den andra lik. Ofta fick han hård kritik av recensenterna men i efterhand har hans betydelse bara ökat. I dag betraktas till exempel 2001 som en av de största science fiction-filmerna genom tiderna, The Shining som den främsta skräckfilmen och A Clockwork Orange som en av de mäktigaste dystopierna. Och Sontags, Kings och Sarris uttalanden framstår som smått pinsamma.
Själv upptäckte jag Kubrick i tonåren, under slutet av 90-talet. För en fjortonåring med en lätt pessimistisk livssyn framstod hans filmer som mörkt glittrande mästerverk. Ett slags mardrömslika labyrinter, inte olika den som Danny Torrence villar bort sig i mot slutet av The Shining. När jag läser Ovesens bok fattar jag plötsligt vad det var som jag tilltalades så av: Kubricks syn på civilisationen som en tunn fernissa. Jag får fortfarande gåshud av att tänka på scenen i 2001 där en aphane slänger upp en blodig benknota i luften, varpå den med ett elegant klipp förvandlas till en rymdfarkost. Scenen må vara sönderparodierad, men den visar ändå på Kubricks starka kritik mot det underliggande våld som vår maskincivilisation vilar på. Här gör Ovesen en stor instats genom att visa hur Kubrick konsekvent underskattats som tänkare, troligen på grund av att han gjorde underhållningsfilm. I stället har han reducerats till en misantrop som hatade det moderna samhället.

En sak som jag också gillar är hur Ovesen bemöter föreställningen om Kubrick som en misogyn regissör. Det sägs ofta att Kubrick beskriver en hypermaskulin värld där kvinnorna mest fungerar som stereotyper. Det stämmer visserligen, men kritiken missar att alla Kubricks karaktärer är stereotyper. Man ska inte betrakta hans filmer som psykologiskt realistiska berättelser med människor av kött och blod, utan som idédramer där den våldsamma och patriarkala maktordningen skärskådas. Här återkommer problemet med att man underskattar honom som tänkare, och själv kommer jag att tänka på Lars von Trier som utsatts för samma typ av estetiskt okänsliga kritik.
Pojken med de stora ögonen är en bok fylld av originella iakttagelser och skarpa analyser. Ovesen är inte forskare, utan högstadielärare, men hade boken försetts med ett teoretiskt avsnitt hade den säkert kunnat omvandlas till en doktorsavhandling. Skulle jag komma med någon invändning är det att Ovesen ägnar lite för lite utrymme åt den kontext som filmerna skapades i. Till exempel är det intressant att Kubrick gjorde sina bästa filmer under det som filmhistorikern Peter Biskind har kallat ”motkulturens Hollywood” (1968–1981). Detta berodde på att han kände sig utmanad av unga begåvningar som Martin Scorsese, Francis Ford Coppola och Peter Bogdanovich, som kombinerade avantgardefilm med underhållning av finaste kvalitet. Ovesen nämner detta i all hast men själv hade jag gärna sett en längre utläggning. Detta är dock en mindre invändning, på det stora hela är Pojken med de stora ögonen ett pionjärverk om en regissör som svarvade monumentala isskulpturer i ett ljummet Hollywood.

  • Stanley Kubrick

Kultur