Kultur

Dagbok kastar tvivel över våldtäktsmyten

Gelfand med okänd väninna.

Kultur

Vladimir Gelfands Tysk dagbok 1945-46 är på många sätt märklig. Det är en ovanlig ögonvittnesskildring av Röda arméns befrielse av Polen och östra Tyskland. Eftersom det var förbjudet i Röda armén att föra dagbok – av säkerhetsskäl förmodligen – så har läsarna redan av det skälet anledning att vara tacksam mot den ukrainske löjtnanten Vladimir Gelfand som så flitigt bröt mot detta förbud.
Gelfand som bara var 21 år under de förbittrade striderna om Oderövergången, där han uppenbarligen visade hjältemod, kom till Berlin fast besluten om att få uppleva något nytt, få träffa människor, lära sig tyska – och inte minst få njuta av kvinnligt sällskap. Han var trött på kriget, som varit hans vardag i tre år, och hjärtligt less på översittare och gaphalsar bland officerarna, som hela tiden toppred honom.

På några ställen i boken antyder han att det fanns officerare i Röda armén som även såg ner på honom för hans judiska ursprung.
”…hur många strapatser, hur mycket spott och spe, hur mycket fräckhet har jag inte måst tåla under kriget, för att mitt efternamn är Gelfand; för att jag föddes i en judisk familj och för att jag själv – är jude”, anförtrodde han sig till sin far i ett brev.
Men för Gelfand var sådana fenomen bara sorgliga rester av det gamla samhället. ”Med åren (årtiondena, inte förr) kommer nationella motsättningar att försvinna, kommer misstroendet mellan människorna som frambragts av motsättningarna att försvinna likt en bedövning och livet kommer att bli lättare. Men så länge negrer lynchas under detta århundrade (ty detta avskyvärda och grymma bruk har inte försvunnit från jorden) måste man vara redo att ärligt och värdigt möta och bekämpa människors bittra bedrägeri, att med sina sista krafter strida mot det i mänsklighetens och livets namn. Så har jag beslutat inför framtiden.”
Rätt ofta förlorar sig Gelfand i trivialiteter men man kan inte frånkänna honom en viss litterär begåvning. Skildringen av hur en ung man förlorar sin oskuld, upptäcker att han inte är impotent och under ett år av intensivt arbete och umgänge blir man är utlämnande ärlig.

Hans hett bultande hjärta ideligen stötte på besvikelser bland både de ryska kvinnor som medföljde förbanden (och som delvis oförtjänt fick dåligt rykte som ”regementsmadrasser”) och tyskor han träffade på stan. Tyskorna fann han ofta vulgära och de flickor som inte bara ”grep honom i k-n” utan också i hjärtat, visade sig snart trolösa eller ointresserade.
”Vad gäller Gelfands möten med kvinnor är det särskilt anmärkningsvärt att det uppenbart inte var fråga om något som helst våld” skriver litteraturvetaren Elke Scherstjanoj i ett efterord till boken.
Strängt taget har Gelfand vare sig deltagit i eller bevittnat en enda våldtäkt, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att författare som Anthony Beevor Berlin. Slutstriden (Historiska Media 2002) citerat siffror som 1,4 miljoner våldtäkter i det ockuperade Tyskland.
Han skildrar inga systematiska massvåldtäkter och plundringar – tvärtom berättar han om unga människor som söker gemenskap, värme och visst kärlek och erotik i ett klimat av tilltagande efterkrigsyra.
I Gelfands bok berättas en hörsägen om hur en tysk kvinnlig bataljon i Berlinchen i nuvarande Polen skulle ha utsatts för massvåldtäkt. Men enligt Elke Scherstjanoj har någon sådan bataljon inte existerat.

Vid ett senare tillfälle erbjuder sig en flicka, som påstår sig ha blivit våldtagen av 20 ryssar, att ligga med Gelfand. Varför frivilligt ligga med den 21:a ryssen? undrar läsaren förbryllat.
Problemet för Gelfand i ett promiskuöst Berlin var inte att hitta flickor som ville ligga med honom. Problemet var att sökte äkta känslor och kärlek. När han i juni 1946 hade dragit på sig gonorré växte missmodet och hemlängtan.
För skribenter som är övertygade om att sovjetarméns intåg i Tyskland var en enda lång serie förbrytelser faller naturligtvis ett vittnesmål som Gelfands utanför ramen. Men kanske valde Gelfand att tiga om egna och andras våldtäkter?

Elke Sjerstjanoj tycks mena att Gelfand teg för att det officiella Sovjet teg:
”Gelfands tystnad visar samtidigt att segrarmakten inte ägnade våldtäkter någon större uppmärksamhet på den tiden och att de uppfattades som rätt harmlösa. I annat fall hade säkert den politiskt aktive Gelfand helt säkert tagit upp ämnet till diskussion”, skriver Sjerstjanoj.
Men det officiella Sovjet teg väl inte. Armétidningen Röda stjärnan fördömde kort före stormningen av Berlin Ehrenburgs tyskhat och Stalin fördömde i ett tal 28 mars förekomsten av våldtäkter och excesser. ”När ni betraktar tyska flickors kjortelfållar, kom då ihåg varför ert hemland har skickat er hit”, varnade marskalk Zjukov sina underlydande.
Lev Kopelev berättade från Ostpreussen hur en divisionsbefälhavare, överste Smirnov, egenhändigt sköt en löjtnant som medverkat i en gruppvåldtäkt. Totalt dömdes 4.148 sovjetofficerare för olika brott begångna januari-mars 1945 och enligt militära rapporter ska sådana handlingar ha blivit mer sällsynta efter Tysklands kapitulation.
Så varför skulle Gelfand tiga? Han stod dessutom själv i konflikt med många officerskollegor som han fann moraliskt korrupta (”telefonhjältar” kallar Gelfand ironiskt de kollegor som kapat åt sig de flesta medaljerna). Superi och svartabörshandel tycks ha varit legio. Även Gelfand stjäl och schackrar på svarta börsen – mest handlar det om klockor som inte fungerar.
Nej, som Kjell Albin Abrahamsson påpekar i en recension i Sundsvalls tidning påminde Gelfand och andra sovjetsoldater mer om Sven Dufva, Svejk och 91:an Karlsson än om hjälteklichéerna. Men ingen av dessa antihjältar var någon våldtäktsman och om Sven Dufva hette det ju: ”ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott”.

Med tanke på tyskarnas förbittrade motstånd tror jag att alla dessa Dufva, Svejk och Karlsson långt in maj 1945 var fullt upptagna med att klara livhanken. Sovjetarmén förlorade 77.342 man, av vilka 17.032 man oåterkalleligt, bara mellan Wisla och Oder – dvs. innan de satt sin fot på tyskt territorium.
Men om Gelfand själv inte gjorde tyskarna illa menar Sjerstjanoj att han i alla fall skulle ha föraktat dem och visat ”kylig förnöjsamhet” inför deras vardagsproblem.
Helt fri från tyskhat var verkligen inte Gelfand. Han var otvivelaktigt en smula påverkad av Ehrenburgs glödheta tyskhat när han skrev:
”Tyskland står i lågor och det är av någon anledning glädjande att betrakta detta onda skådespel. Död för död, blod för blod. Jag tycker inte synd om dessa människohatare, dessa odjur”.
”På Berlin, den besegrade spottar jag”, ristade han in i det tyska riksdagshusets sten – ord som sovjetcensuren aldrig tillät tryckas.

Hur bristfällig Gelfands dagbok än är kan den vara en viss motvikt till den armé av historierevisionister som arbetar på att stöpa om mänsklighetens stora seger över Hitlerfascismen till ett brutalt överfall av Stalins horder på den västerländska civilisationen.
Efter kriget levde Gelfand ett långt liv som lärare i Sovjetunionen och efterlämnade drivor med anteckningar som först hans son bringat reda i. Vad svenska Ersatz förlag nu har utgivit i Lars Wiklunds utmärkta översättning är bara en mindre del av Gelfands krigsminnen. Hela perioden 1941-44 har av det tyska Aufbau Verlag liksom av det svenska förlaget bedömts som mindre intressant, men hela materialet finns tillgängligt på ryska på internet.

    Kultur