När jag läser om Stig Dagermans Dagsedlar för jag vet inte vilken gång i ordningen slår det mig plötsligt att författaren hade trivts i vår samtid. Hans rappa penna skulle passa perfekt för dagspolitiska kommentarer på Facebook. Jag kommer på mig själv med att tänka: vad hade Dagerman sagt om Hanif Balis senaste utspel? Om tiggeriförbud? Eller vinster i välfärden? Det är kanske det hårdnande samhällsklimatet som gör att jag upplever Dagerman som så samtida. Eller så är det för att den avgrundshöger han ofta drev med har kommit tillbaka.
För er som inte vet: en dagsedel är en blandning mellan ett kåseri och politisk agitation. En rimmad dikt som kommenterar en dagspolitisk händelse, ofta med en lite underfundig ingång i frågan. Till exempel kan en notis i tidningen om att Bank of England byggt en tvättinrättning för smutsiga sedlar föranleda en dikt om kroppshygien och klasskillnader. I dag skrivs det i princip inga dagsedlar längre (med undantag för den roliga Victor Estby – kolla upp honom!) men dess spetsiga form och politiska humor lever vidare här och var.
Dagermans dagsverser har givits ut många gånger sedan författaren tog livet av sig 1954. Den första volymen kom ut på dödsåret och av Dagermans totala antal på 1 350 stycken – skrivna mellan 1944 och 1954 – publicerades 150 dagsverser. Det är den boken jag har sedan tidigare och när jag i dagarna läser Norstedts nyutgåva, med 40 nya dikter, ger den ett mera ojämnt intryck. De tillagda dikterna kommer framför allt från de tidiga åren vilket gör att de sena mästerverken blir färre i proportion. Här finns en hel del dikter som mest känns som historiska dokument, till exempel kommentarer till Haijbyaffären eller Lewi Petrus senaste utspel. Samtidigt vore det orimligt att begära något annat av en samling dagsverser. Dagerman må ha kallats ”den evigt samtida”, men en del dikter är mera samtida och mindre eviga än andra.
Trickset bakom detta är att Dagerman ofta kritiserar kapitalismen, men inte på en marxistisk grund utan en existentialistisk
Detta gör inte fröjden att läsa hans bästa alster mindre. I dikten ”Höst” reflekterar han över döden på ett så bråddjupt sätt att den kommer leva för alltid. I ”Krisen är hävd” raljerar han över byggherrar som försöker avskaffa bostadsbristen genom höjda hyror (vips har man lediga lägenheter). Känns det bekant, i den oreglerade andrahandsuthyrningens tid? Som den syriske poeten Adonis skriver i förordet är Dagerman som bäst då han tvinnar gungande broar mellan det eviga och det flyktiga, det politiska och det allmänmänskliga. Trickset bakom detta är att Dagerman ofta kritiserar kapitalismen, men inte på en marxistisk grund utan en existentialistisk. Kallhamrade byråkrater och anti-humanistiska räknenissar har en evig fiende i författaren.
Detta gör att Dagerman alltid blir aktuell när samhällsklimatet hårdnar. Att hans dikter kommer i nytryck i dag är därför helt logiskt. Man ska dock akta sig för att läsa dem med alltför nostalgisk blick. För dagsedlarnas styrka ligger inte så mycket i den litterära formen som i det underliggande patoset och den klara blicken. Och det behöver man inte leta länge efter bland politiska memes och underfundiga statusuppdateringar.
