”Jag är en cyklande vegetarian” är ett vanligt skämt på gatorna i Polen idag. Det är som att den realsocialistiska humorn har kommit tillbaka, mer än 25 år efter murens fall. Då var det en överlevnadsstrategi. För varje urbota dumt och reaktionärt beslut spreds nya skämt för att hantera den bisarra verkligheten. Nu är polackerna där igen.
Skämtet om vegetarianer syftar på att utrikesminister Witold Waszczykowskis anklagat medierna för att vilja göra alla polacker till cyklande vegetarianer, anhängare av förnybar energi och motståndare till religion. Det låter lite skojigt men när hans regering nu inför medielagar som ger staten rätt att sparka och utse chefer och journalister på public service, och därmed ta sig rätten att bestämma innehåll och politisk färg på det som sägs i radio och TV, så fastnar skrattet i halsen.
Utvecklingen i Ungern har varit av samma slag i flera år nu. Inskränkningar av yttrandefrihet, politiska utnämningar och därmed utrensningar i den offentliga sfären av icke-ungerska inslag – såsom vänsterfolk, feminister, homosexuella och judar.
Men trots att denna skrämmande snabba extremism fått statsmakten så har kritiken mot Polen och Ungern från EU:s ledare varit försiktig. Varför?
EU var min ungdomsfråga i politiken. Min första valrörelse var folkomröstningen om EU 1994. Då sa vi nej och vi sa verkligen nej till allt, stort som smått, ingenting var för oviktigt för att inte kunna hotas av EU. Och nu mer än 20 år senare går det inte att säga annat att än att vi fick rätt.
Den ekonomiska unionen har både skapat kriser och varit oförmögen att lösa dem. En penningpolitik för Tyskland kommer inte fungera för Grekland sa vi då utan att veta hur skrämmande rätt vi skulle få. Den fria rörligheten handlade i grunden om varor och inte om människor hävdade vi då utan att ens kunna förutse ett Fort Europa och en kontinent som tävlar i strängare regler och stängsel mot migranter.
Demokratifrågan var också grundläggande – vad händer med människors förtroende för makten när den flyttas till Bryssel? Svaret på den frågan ser vi i Östeuropa idag. Partiet som hatar vegetarianer har byggt hela sin retorik på att Polen är ett halvkolonialt land där tyskar och ryssar styr framtiden för polackerna. EU pekas ut som ett elitprojekt där vanliga polacker inte har något att säga till om.
Det är en perfekt grogrund för en högerextrem berättelse om nationens återuppståndelse. Och EU-vännernas argumentation om gemensamma liberala värderingar som strax kommer råda över hela Europa har också kommit på skam. EU är sina medlemsländer och för varje land med ett högerextremt parti vid makten kommer EU först tystna alltmer och sedan bli tvunget att torgföra dessa åsikter som sina egna.
Jag skulle vilja att EU även blev min vuxenfråga i politiken. Att en uppdaterad offensiv EU-politik togs fram som blev en stark politisk grund att stå på och en fråga att debattera och föra fram.
Vänsterpartiet är ett mycket litet och mycket duktigt parti. Det är inga ställningstaganden det är fel på men jag saknar en offensiv. Klimatfrågan, flyktingkrisen och den växande högerextremismen måste hanteras genom europeiskt samarbete och internationella lösningar men humorn på Polens gator, flyktinglägren i Ungern och ID-kontroller vid Öresundsbron visar en gång för alla att EU inte bara är ineffektivt utan helt kontraproduktivt och skapar mer konflikter än det löser.
Är det då inte dags för en utträdeskampanj, en exit-kampanj, en ”Ett annat Europa är möjligt”-kampanj? Om vi låtsas att vi hade folkomröstningen om EU i maj, hur hade vår argumentation sett ut? Det måste vi börja diskutera.
