En flykting påstår att hon knivhuggit en städföretagare. Anledningen är att han försökt förhäxa henne och nu vill hon ha skydd hos polisen. En ensamstående mamma har hittat 300 000 euro under en parkbänk. Efter ett tag framkommer det att hon ompaketerat pengarna av oklar men suspekt anledning. Ett missbrukande par har fråntagits vårdnaden av sitt barn. Men i förhören påstår de att socialsekreteraren som tagit beslutet länge trakasserat dem. Så ser några av berättelserna ut i Magnus Dahlströms nya bok Förhör. Den handlar om en civil utredare på polismyndigheten som får i uppdrag att reda ut ouppklarade ärenden – vilket vid en första anblick ser enkelt ut. Givetvis är flyktingen psykiskt sjuk och givetvis ljuger det missbrukande paret för att få tillbaka sitt barn. Men den som har läst Dahlström förut vet att ingenting är vad det synes vara.
Magnus Dahlström har flera prisbelönta romaner och pjäser bakom sig. Ofta kretsar hans berättelser kring utsatta landsortsbors möten med myndigheter. Texterna är avskalade in till stommen och fyllda av korta replikskiften med mängder av undertext. Som läsare får vi nästan ingen bakgrundsinformation om karaktärerna, annat än det vi kan utläsa i replikerna. Det har gjort att han ofta associerats med så kallad ”Carverprosa” eller ”dirty realism”. Själv har jag alltid tyckt att det är missvisande genreplacering. Snarare betraktar jag Dahlström som en slags gotiker som skapar landstingsgrå labyrinter i sina prosastycken. När man läser Förhör har man hela tiden en känsla av att det saknas en central komponent som gör berättelserna begripliga, som låter läsaren foga in dem i ett mönster. Inte så att man tror att städföretagaren faktiskt är en häxa, men det ligger ändå en mystisk dimma runt fallet. Även han tycks dölja något.
Ibland upplever jag att Dahlström är så upptagen med att skapa suggestion att han tappar bort tematiken. Så är dock inte fallet med Förhör. Faktum är att det är hans mest politiska roman sedan Hem från 1996, även den en förhörsbok där klasskänslorna kokade som het lava i undertexten. Som läsare förstår vi att polismyndigheten i Förhör är slimmad ner till skelett, av ideliga besparingar. Majoriteten av utredningarna fastnar i ett limbo, och under berättelsens gång blir utredarens frustration allt tydligare. På så sätt är boken en slags anti-deckare där utredningsarbetet blir närmast oväsentligt. I stället tvingas vi att avlyssna, se karaktärernas ensamhet och utsatthet snarare än själva rättsfallen. Det är skickligt framskrivet. Men framförallt är det kolsvart så som det bara kan vara när den dahlströmska absurdismen kraschar in i den sociala verkligheten.