På 70-talet var svenskar på charter i Franco-Spanien vanligt återkommande måltavlor bland musiker på vänster­kanten. Medan ”Spaniens måne lyser – på fattiga barn som fryser” (Cornelis Vreeswijk – ”Po rom pom po’n”) svinade turisterna obekymrat vidare på stranden utan att bry sig om att alla pesetas de strödde omkring sig på grisfesterna var ”som honung i förtryckarnas mun” (Björn Afzelius – ”Juanita”). Till och med Stickan Andersson kände sig tvingad att smyga in några förtydligande rader om att den Fernando hans Abbor sjöng om när de svängde på fascistkärringskjolarna givetvis hade slagits för landets frihet en gång i tiden. (Men det fanns väl för den delen även gott om falangister som hette Fernando).

I Gabi Beltráns självbiografiska seriealbum Återvändsgränder (Historias del barrio), som är tecknat av kollegan Bartolomé Seguí, har några år passerat sedan Franco drog sin sista reaktionära suck, men Spaniens barn är fortfarande fattiga och Beltrán är ett av dem som drar runt i Palma de Mallorcas trånga gränder och umgås, röker, dricker, knarkar, stjäl, rånar och ber för att poliserna som jagar dem ska bli knäppta av ETA. Precis som under Franco är Mallorca fortfarande fullt av turistanpassade nöjen i form av billig sprit och prostitution och Gabi och hans vänner tjänar sina småslantar genom att guida amerikanska soldater till de bästa bordellerna. Ibland går de även dit för eget nöjes skull men undviker då etablissemangen där deras mammor arbetar.

Det Mallorca som Gabi växer upp i är en plats som är ”obotligt sjuk” och hans egen familj ”hade inget immunförsvar”. Att papporna försvinner tidigt är en självklarhet: ”Jag krävde mat, kärlek och trygghet. Det blev för mycket på en gång. Det kan driva vem som helst till vansinne.” Hans ensamstående mamma misshandlar honom för att hon inte vet bättre: ”Att slå var ett sätt att utrota viruset.” Hos sin mormor ser han små spår av stolthet, som direkt försvinner när det kommer förbi ett par över­klassdamer med allmosor åt gudfruktiga fattiga. Då faller även hon på knä. Men en uppväxt präglad ”av brist på kalcium och omvårdnad” gör att det blir svårt att gå rakryggad genom livet, förklarar Beltrán.

Den unge Gabi drömmer om att lämna Mallorca och odlar tidigt en alternativ sida som leder till att han allt mer slits mellan lojaliteterna. Samtidigt som han, med den svårmodiga tonåringens självbild, hatar och ser ned på människorna omkring sig är han alltid beredd att försvara hemmet och mammans våldsamma sammanbrott inför utomstående. Och när kompisarna behöver hjälp står han fortfarande där vid deras sida med dragen stilett, även om han numera gör det iförd en Joy Division-tröja.

Man har läst, hört och sett berättelsen förr om en ungdoms längtan till världen utanför och hur böckerna blir dynan som håller protagonisten flytande i väntan på den räddande vändpunkten. Denna gång utgörs den av mötet med en ung, svensk kvinna som är på Mallorca för att bli engelsklärare. Hon är kultiverad och generös och dörren till hennes extrarum i lägenheten gläntar vidare till löftet om ett annat liv. Men Återvändsgränder är ingen berättelse om hur motgångar blir till lärdomar och där den som är godhjärtad och driftig till slut finner vägen som leder till andlig utveckling och ekonomisk framgång. Det beror såklart på att den utspelar sig i verkligheten, men också för att Beltrán är helt ointresserad av den sortens förenklingar även om han numera, trots sin bakgrund, är en av Spaniens mest uppburna serietecknare. I stället låter han läsaren ta del av en medryckande, brutal och osentimental skildring, utan att vare sig frossa i misären eller se den som uppbygglig.

Mallorca var en av de första platserna i Spanien som föll till fascisterna, blott en månad in i inbördeskriget 1936. När turisterna började anlända, och Sylvia Vrethammar 1973 skaldade ”Eviva España!” så att det ekade till Francos fånghålor, var diktatorns tid förvisso snart förbi (och historierevisionismen kunde ta sin början), men även i det post-fascistiska Spanien fanns det få möjligheter. ”Eller få värdiga möjligheter”, som Beltrán förklarar vännernas och föräldrarnas livsval. Den som inte fann en väg ut fick nöja sig med ”något att göra medan man väntar”, som grannen señor Paco säger. Señor Paco valde att dricka sprit medan han väntade in döden. Beltrán fann en väg ut ur gränderna och hans berättelse är tveklöst en an av årets främsta läsupplevelser.

Erik Haking