Därför gick Ryssland chockterapins väg

Nyheter

För 30 år sedan, den 26 december 1991 upplöstes supermakten Sovjetunionen, 74 år efter den ryska revolutionen. Trots ett långt västinfluerat och liberalt mellanspel beskrivs Vladimir Putins Ryssland i dag som en direkt arvtagare till den sovjetiska enpartistaten. Motsägelsefullheten bottnar i en stark västerländsk myt: att Sovjetunionens upplösning var början på regionens demokratisering. Snarare bekräftar nyare forskning att sammanbrottet (delvis med Baltikum som undantag) blev början till slutet på den demokratisering som hade inletts under Sovjetunionens sista år, och något av en återfödelse för den auktoritära liberalismen i såväl Öst- som Västeuropa.

30 år senare framstår den post-­sovjetiska utvecklingen – marknadsliberalt kaos, exploderande klassklyftor, försämrad folkhälsa, sönderslagen trygghet, en oligarkstyrd ekonomi och en auktoritärt genomdriven nyliberal utveckling – mindre som en rysk Sonderweg – det vill säga en unik utvecklingsgång – och mer som en osofistikerad föraning om vart utvecklingen i västvärlden är på väg. Ryssland kan ses som det första exemplet på vad som händer när ett samhälle fullständigt underkastas kapitalismens mest grundläggande strävan – snabbast möjliga kapitalackumulation, även till priset av samhälleligt sammanbrott. Det är en utveckling som är betydligt lättare att förstå utan liberala glas­ögon, så låt oss ta av dem en stund.

Mellan 1985 och 1991 genomdrev kommunistpartiets generalsekreterare Mikhail Gorbatjov omfattande reformer i Sovjetunionen. Under slagordet glasnost (ungefär ”öppenhet”) infördes full press-, tryck-, organisations- och yttrandefrihet. 1990 infördes fria val, med vissa institutionella fördröjningar. Den sovjetiska debatten blev friare och mer dynamisk än någonsin, möjligen med undantag för revolutionsåret 1917, och nya folkrörelser poppade upp som svampar ur marken. De första demokratirörelserna var spretiga. De saknade tydliga politiska projekt, men hade tydliga prioriteringar.
Drömmen om att bli ”ett normalt land”, det vill säga ett västeuropeiskt välfärdssamhälle, var starkast. Opinionsmätningar visade att stödet för social rättvisa prioriterades högst. Och de folkliga ”fronter” som mobiliserade stora folkmassor dominerades av vänsterkrafter och sociala krav på högre löner, pensioner och levnadsstandard.

Ingen politiker kanaliserade dessa strävanden skickligare eller med större stöd än den ryske kommunistledaren och populisten Boris Jeltsin. Jeltsin hade blivit populär bland befolkningen för sin hårda kritik av privilegier för ledande kommunister. Efter att ha vunnit det första direkta presidentvalet i den enorma ryska delrepubliken 1990, hade han ett starkare demokratiskt mandat än någon annan. Gorbatjov valdes även han till formell president, i hela Sovjetunionen, 1990, men bara i indirekta val.
Men glasnost var bara den ena sidan av Gorbatjovs reformsträvanden. Den andra var avspänning och framgångsrika fredsförhandlingar med västvärlden, och den tredje och viktigaste var perestrojka (ungefär ”ombyggnad”). Det statligt kontrollerade produktionssystemet bröts upp och marknadsinslag med visst privat ägande infördes. Men den ekonomiska stagnationen förvärrades och ekonomin blev allt mer kaotisk. Enskilda personer med goda kontakter skodde sig på handel med subventionerade varor, samtidigt som varubristen tilltog och det folkliga missnöjet exploderade. Gorbatjov gick från folkkär till syndabock. Och nu till skillnad från tidigare fanns goda möjligheter att ventilera och politisera missnöjet. Nationalismen och separatismen växte sig stark – först i unionens utkanter i Kaukasus och Baltikum, och med tiden även i Ryssland. Gorbatjov satte halvhjärtat in i militär som slog ned separatistiska protester, men utan att kunna få stopp på utvecklingen.

I augusti 1991 avsattes Gorbatjov i en militärkupp, samtidigt som undantagstillstånd utlystes och pansarvagnar rullades ut på gatorna. Men tiotusentals protesterande gick ut på gatorna och soldaterna tvekade. Jeltsin blev till en symbol för motståndet och snart gav kuppmakarna upp. När Gorbatjov släpptes ur husarresten var han försvagad, och Jeltsin grep initiativet. Tillsammans med ledarna för Ukraina och Vitryssland lät han upplösa Sovjetunionen. Gorbatjov protesterade men kunde inte göra annat än att avgå, trots att en tydlig majoritet av den sovjetiska befolkningen röstat för unionens bevarande i en folkomröstning våren 1991. Vägen låg öppen för Jeltsin och hans stödtrupper att utforma den ryska framtiden. Men den väg de valde avvek markant från den som Jeltsin vunnit folkligt stöd för.

Hösten 1991 fanns två alternativa ekonomisk-politiska linjer eller grupper att välja mellan. En som vi kan kalla ”industrialisterna” hade stark förankring inom majoriteten av den gamla eliten av industriledare, parti- och statsbyråkrater. Deras ambitioner låg också närmare den folkliga opinionen, som ville se en kontrollerad reformering av ekonomin. Industrialisterna ville se en utveckling inspirerad av Kina, Sydkorea och Japan, med en statsstyrd och successiv öppning av ekonomin. Sovjetunionen skulle bevaras för att industrin inte skulle slås sönder, och den avancerade försvarsindustrin skulle till stora delar ställas om till civilt bruk.

Den andra gruppen kan kallas ”ekonomerna” och bestod av unga ekonomer, spekulanter, exportörer av råvaror med mera. De ville liberalisera så många marknader som möjligt – även mot utlandet – låta de delar av industrin som inte klarade utländsk konkurrens gå under och exportera råvaror västerut i stället för att fortsätta använda dem för att subventionera inhemsk industri och fattigare sovjetiska delrepubliker. Ekonomerna hade också stark uppbackning från västliga ekonomer. Båda sidor ville privatisera – i högre utsträckning än befolkningen – men i olika takt och med olika fokus.

Jeltsin valde oväntat ekonomernas sida, inte minst för att försvaga Sovjetunionen, och dess ledare Gorbatjov. Den så kallade chockterapin, med omfattande liberaliseringar, åtstramningar och privatiseringar, lanserades i oktober 1991. Ställda inför fullbordat faktum stödde en stor majoritet av den ryska kongressen i november 1991 både chockterapin och förslaget att ge Jeltsin extraordinära befogenheter att fatta beslut via dekret. Men när politiken inte gav de snabba resultat Jeltsin utlovat, och priserna sköt i höjden, svängde opinionen snabbt. Industrialisterna fick allt större gehör i kongressen för sina ambitioner att dämpa chockterapin. Men i stället för att kompromissa och närma sig en Kinainspirerad reformstrategi tog Jeltsin strid för chockterapin. Först genom att vinna en något diffus folkomröstning om politikens inriktning och en ny grundlag, och sedan genom att – i strid med konstitutionen men med västligt stöd – upplösa Rysslands första folkvalda parlament genom att beskjuta den med pansarvagnseld, med hundratals döda som följd. Därefter genomfördes ett 100-dagars envälde under vilket Jeltsin drev igenom de mest kontroversiella delarna av chockterapin – som kongressen tidigare blockerat – via dekret, innan en helt ny grundlag trädde i kraft med en unikt stark presidentmakt efter valet 1993.

När denna auktoritära liberala regim var etablerad var det korta sovjetisk-ryska experimentet med demokrati i praktiken över. I extravalet 1993 gick det löst sammansatta demokratiska partiet från ett väljarstöd på 40 procent till 5 procent. De radikala demokraterna som stått fast vid sin övertygelse hade rensats ut av Jeltsin, folkrörelserna hade krossats av den fattigdom som chockterapin hade skapat och de högerliberala ”demokrater” som följt Jeltsin hade rensats ut av väljarna. I stället gick traditionella kommunister och hårdföra nationalister fram i valet.

Den ryska regimen hade lärt sig hur den kunde manipulera såväl opinionen som val när det behövdes – så länge man inte utmanade västs liberala konsensus. Redan i samband med Jeltsins statskupp 1993 begränsade regimen mediesändningar, stängde oppositionella tidningar, och så vidare. Ändå var Jeltsins stöd så lågt som åtta procent inför presidentvalet 1996. Trots det vann han valet några månader senare, genom en kombination av massivt finansiellt och medialt stöd från de nyrika oligarkerna (i utbyte mot löften om att de skulle få ta över stora delar av Rysslands naturtillgångar i den så kallade ”oil for shares”-överenskommelsen), västligt politiskt och ekonomiskt stöd, en stark styrning av statliga medier, en kraftig retorisk vänstergir och – enligt regeringens interna utredning – valfusk. Åtskilliga väljare fruktade Jeltsins motkandidat, den konservative och nationalistiske men pragmatiske kommunisten Gennadij Ziugannov, men utan dessa faktorer hade Jeltsin knappast vunnit valet.

Beståndsdelarna var därmed på plats för den auktoritära regim som Vladimir Putin sedan ärvde, efter att Jeltsin hastigt avgått 1999, efter att ha fått löften om amnesti för sig och hans familj. Inget av detta fick västvärlden att vända sig mot Jeltsin eller Putin – inte ens det brutala krig som Putin inledde mot utbrytarrepubliken Tjetjenien, efter två mycket lägligt genomförda terrordåd i samband med Putins tillträde som president. Först när Putin flera år senare slutade böja sig för västmakterna i världspolitiken, skärptes tonen från väst. Putin har fortsatt strama åt friheten för oppositionen. Men när det skedde hade inte Ryssland varit i närheten av reell demokrati på många år.

Men varför valde väst att stödja både Gorbatjovs demokratisering och Jeltsins krossande av den bräckliga ryska demokratin och ekonomin? Så länge Gorbatjov minskade det militära hotet från Sovjetunionen fanns det goda skäl att stödja demokratiseringen, men när Ryssland väl var oskadliggjort blev – som de flesta forskare har konstaterat – den övergripande prioriteten för västmakterna att förhindra att socialismen återinfördes i Ryssland. Allra mest begripligt blir västs agerande om man utgår från den marxistiske ekonomen Samir Amins analys om fem globala monopol – över massförstörelsevapen, strategiska råvaror, högteknologi, finansiella flöden och globala kommunikationskanaler – som avgörande för internationell konkurrenskraft. Västs agerande försvagade Rysslands konkurrenskraft på samtliga dessa områden.

En särställning bland västerländska forskare har de neoklassiska nationalekonomerna. Flera av dem verkade som rådgivare till nya regeringar i de tidigare socialistländerna när dessa skulle genomföra chockterapin. En med särställning bland dessa ekonomer är den svenske professorn Anders Åslund. Åslund har till skillnad från andra kända Jeltsinrådgivare fortsatt att försvara chockterapin, och till och med många av de oheliga kompromisser som gjordes för att hålla Jeltsin kvar vid makten, såsom ”Oil for shares”-överenskommelsen 1996. Åslund är på så sätt tacksam att läsa, eftersom hans redogörelser gör det lätt att förstå den liberala tankevärlden.

Enligt nyliberal demokratisyn är demokratin snarast ett redskap för att säkra privat äganderätt och fria marknader, vilket gör att Åslund övertolkade det demokratiska stödet för chockterapin och underskattade de negativa konsekvenser som den skulle få för civilsamhället. Motståndare till chockterapin sågs per definition som icke-demokratiska – vilket i sin tur förklarar stödet till Jeltsins våldsamma upplösning av den ryska kongressen 1993.

De nyliberala antagandena förklarar också det hårda motståndet mot en kinesisk-inspirerad ekonomisk politik i Ryssland. I Åslunds tolkning är statsstöd bara ett mer riskabelt sätt att uppnå det som en fri marknad kan göra spontant: optimera ekonomisk utveckling. I böcker som Hälften så dyrt – dubbelt så bra. Förbättra Sverige genom att halvera de offentliga utgifterna har Åslund totalt underkänt även svenska statstjänstemäns förmåga att sköta ekonomin. Föga förvånande hade han ännu lägre förtroende för post-sovjetiska ryska myndigheter.

Åslund sammanfattade dock motsättningarna i det liberala paradigmet rätt väl själv på ett seminarium vid Stockholms Handelshögskola 2007:

”De goda nyheterna är att vi vet hur man bygger en marknadsekonomi. De dåliga nyheterna är att vi inte vet hur man bygger en demokrati.”

När citatet uttalades hade Ryssland, efter över 15 förlorade år, precis nått upp till samma BNP-nivå som det hade 1989, och den demokrati som fanns var sedan länge en chimär.

Oförmågan att skilja den liberala världsbilden från den faktiska verkligheten – och att förstå de sociala och politiska konsekvenserna av detta – känns igen från ledande nyliberala politiker i Sverige även i dag. Logiskt nog, då dessa politiker skolats av just ekonomer som Åslund, som länge var en av näringslivets tankesmedja Timbros favoritförfattare.

Den vänsteroppositonelle sociologen Boris Kagarlitskij, som var dissident under både sovjetledaren Brezjnev och Jeltsin, sammanfattade sambanden mellan den ryska och den västerländska utvecklingen på ett kärnfullt vis redan 1999:

”Om nyliberalismen behåller sin ideologiska hegemoni, trots sina ekonomiska misslyckanden, kommer ett ”nytt barbari” – som redan är synligt i Östeuropa och nu också håller på att växa fram i väst – att dominera. Behovet av radikal förändring är trängande.”