Opinion

Krönika

Därför polisanmälde jag min våldtäktsman

Det finns många skäl för kvinnor att göra en polisanmälan efter att de utsatts för övergrepp. Dessvärre finns det också gott om skäl att inte göra det, skriver Micaela Kedhammar.

Opinion

För några veckor sedan blev jag uppringd av en polis. Hon ville boka en tid för förhör angående två våldtäkter som jag polisanmälde i våras. Min initiala reaktion var någon slags chockartad skam. Chock för att jag inte hört något om anmälningarna sedan jag gjorde dem, och därför tänkt att de inte skulle leda till något mer än just en registrerad polisanmälan. Skam för att jag insåg att de här händelserna, som jag anmält långt efter att de hände, faktiskt hade blivit något som polisen arbetade med. Var det verkligen våldtäkter om jag varken blev slagen eller explicit hotad? Är min sexuella och kroppsliga integritet verkligen skyddsvärd på en samhällsnivå, och värd att lägga rättsväsendets redan ansträngda resurser på?

När jag har den här typen av tvivel brukar jag försöka zooma ut från mig själv. Om min bästa vän, eller vilken ytlig bekant som helst för den delen, hade varit med om de två händelser jag polisanmält, vad hade jag sagt till henne då? Jo, jag hade såklart sagt att en våldtäkt är en våldtäkt. Att ha sex med någon som inte vill är en våldtäkt, oavsett hur lagstiftningen vid tillfället är formulerad.
Jag gick i alla fall på det där förhöret, med skattefinansierat målsägandebiträde och allt. Om det leder till något får framtiden utvisa, men den fundering som följde med mig därifrån var frågan: ”Varför anmälde du inte direkt?”. När jag kom hem samma dag såg jag på tv-nyheterna att hashtagen #whyididntreport tagit över sociala medier. Under den delade kvinnor med sig om varför de avstått från att polisanmäla sina förövare, som ett svar på Donald Trumps ifrågasättande av Blasey Fords vittnesmål om övergrepp hon utsatts för av tillträdande domaren Brett Kavanugh.

Då insåg jag att frågan egentligen är felställd. När kvinnor polisanmäler eller på annat sätt uppmärksammar sexuella övergrepp som skedde för länge sen, så får de ofta frågan varför de inte polisanmälde det på en gång. Frågan är varför man vid det givna tillfället säger något alls, om man inte gjorde det när det hände. Alltså: ”Varför kommer du helt plötsligt dragandes med de här anklagelserna?”. Och ifrågasättandet av tidpunkten är, såklart, en naturlig del i den extremt misogyna logik som säger att en kvinnas främsta skäl att peka ut påstådda förövare är något slags småsint hämndbegär för struntsaker.

Det finns extremt många skäl till att kvinnor inte polisanmäler sina våldtäktsmän, men jag kan dela med mig av mina. Den våldtäkt jag utsattes för 2014 tog det mig tre år att ens kalla för en våldtäkt. Ni skulle bara veta hur lätt det var att övertyga mig, som var psykiskt nedbruten och djupt nere i alkoholmissbruk, att det varit en kul ömsesidig grej. Jag visste nog redan då att det inte är ”ett fylleligg” när den ena är medvetslös, men jag var inte mottaglig för det då. Jag polisanmälde alltså inte eftersom jag inte ansåg att det inte fanns något brott att anmäla. Den våldtäkt jag utsattes för 2016 polisanmälde jag inte eftersom min våldtäktsman blev så ledsen när jag påpekade för honom att han begått ett övergrepp. Jag tänkte att det var taskigt mot honom med ytterligare konfrontationer.

Varför kvinnor faktiskt anmäler är svårare att lista ut. Att ”sätta dit” en oskyldig man på grund av någon slags konflikt är i alla fall ett skäl jag aldrig har stött på. Jag gjorde det, till slut, för att vara moraliskt stöd åt en kompis som skulle polisanmäla en våldtäkt. Andra jag känner har gjort det av pliktkänslor: för att förövaren kanske ska stoppas från att utsätta fler, eller för att det är viktigt att alla våldtäkter anmäls för brottsstatistikens skull. Väldigt få gör det med förhoppning om någon slags upprättelse eller rättvisa. I stället för personliga motiv, så kanske det vore mer konstruktivt att fokusera på de samhälleliga faktorer som gör att våldtäkter inte polisanmäls.

    Opinion