Det borde råda triumfstämning på Vänsterpartiets kongress som inleds i morgon. Partiledningen kan peka på fler medlemmar, viktiga organisationsförändringar, nya former för interninformation och ett stadigt ökande väljarstöd.
Men det finns inga nöjda vänsterpartister. Och har kanske aldrig funnits. När SKP erövrade sitt första, historiska fullmäktigemandat i Uppsala 1922, var kommentaren i protokollet: ”Med mera energisk agitation har det säkert lyckats att få en kamrat till vald.”
Hur bra det än går, tillåter sig vänsterpartister sällan att vara glada. Ambitionerna är alltid tre steg framför framgångarna. Man förstår varför: partiet har ju satt sig för att omvälva samhället, och vad är ett mandat i fullmäktige i det perspektivet? Men problemet är att det är svårt att vinna stora segrar utan att först vinna några små. Utan dem ingen vinnarkultur, ingen övertygelse om att partiet är rätt redskap för förändring.
Med ett sammanvägt opinionsstöd på 7,2 procent (december) ser det ut som om Vänsterpartiet i höst kommer att göra sitt tredje bästa val under efterkrigstiden. Värdet av dagens stöd är dessutom högre än förr, då många av partiets väljare var stödröstande socialdemokrater. Ändå är det lätt frustrerade ombud som samlas till kongress. Många hade hoppats att vinst i välfärden-kritiken skulle gett ännu större utväxling i väljarstöd. Dessutom tycks samhällsdebatten (särskilt den ekonomiska) ha svängt kraftigt åt vänster. Varför belönas då inte Vänsterpartiet mer?
Den mest uppenbara förklaringen är att hela partisystemet följt med vänsterut. Folkpartiet kritiserar riskkapitalister och Anders Borg skäller på banker. Vänsterpartiets hårda linje mot vinstdrivande välfärdsföretag kan uppfattas som en gradskillnad. Det är det paradoxala priset för en framgångsrik linje – att tvingas dela den med allt fler. Det går nog heller inte att räkna med opinionsvinster för att man tidigt började prata om en alternativ ekonomisk politik: parollerna är för allmänna, och det är för många som bidragit till den ändrade dagordningen. Om man vill bli förknippad med förändring måste man driva förändringar som man kan förknippas med.
Partiledningen har tolkat gapet mellan medhåll i sakfrågorna och uteblivet röststöd som att väljarna inte tror att Vänsterpartiet kan genomföra det man säger. Nu bygger man regeringsduglighet. Det är klokt, men frågan är om det inte också finns ett annat problem: att väljarna inte känner sig som – vänsterpartister. Svenska väljare röstar ideologiskt. Helheten måste kännas rätt. Om det finns tveksamheter kring vad det innebär att vara vänsterpartist, kommer många att tveka. Ibland blir lösningen att påstå att man i själva verket röstat på ”Gudrun” (som alla proteströstande sossar 1998). Men i längden måste målet vara att ingen ska behöva känna ett behov av att förklara sig när de röstar på Vänsterpartiet. Att avmystifiera socialismen – de ”stora förändringar” som folk enligt opinionsundersökningar förknippar med partiet – är ett knepigt men nödvändigt projekt. I allt väsentligt handlar det om att göra avståndet mellan sakfrågorna och partiets grundläggande idéer kortare i väljarnas medvetande. ”Att vara emot vinster i välfärden, det är vad det innebär att vara vänsterpartist.” ”Att ta tillbaka kontrollen över tågtrafiken, det är vad vi menar med socialism”. Det ska inte finnas något utrymme för väljarna att grubbla över vad partiet ”egentligen” vill. Enkelt uttryckt: om Vänsterpartiet vill omvandla medhåll i sakfrågor till röster på partiet måste det tala om att det är medhåll i sakfrågorna (och bara det) som gör en till vänsterpartist.
Men att få väljarna att bli bekväma som vänsterpartister är inte bara en intellektuell övning. Det måste också till en känsla av tillhörighet. Fler måste kunna föreställa sig själva bland partiets väljare. Det kan handla om att tala mer riktat till olika väljargrupper, att oftare ta retoriska avstamp i vardag och populärkultur, eller att visa upp mångfalden av ansikten bland sympatisörerna. Och kanske att vara mer normalsvenskt nöjd när det går bra.
