Jag gillar sport. Jag älskar sportdramatik.
När Zlatan spelar sin sista match i PSG kollar jag i flera timmar på hyllningsvideos, gråter och skriker att NU är hela Eiffeltornet upplyst i guld. Så himla stort alltså.
Kungar och legender.
Krig och fred och lite fotboll.
Jag gör lite konstiga saker när det kommer till sport. Folk gör det.
Och som förälder tycker jag att sport är mycket viktigt.
Jag tillbringar många timmar i dojon med mitt barn. Tittar på träningen. Skyddar, peppar och hejar. Jag pratar, umgås och bråkar med andra föräldrar, städar, kokar kaffe och tar av mina sparpengar för att åka på träningsresor. För det känns så viktigt att ge det som en present för framtiden liksom.
Och det finns situationer där jag kanske går för långt i de där presentankarna. Vänder bort blicken när barnet söker den för att jag vet att om jag tittar så kommer jag att se att det inte vill tävla eller brottas just då.
Viftar bort att tränaren halvt på skoj skriker ”jag vill se blod på mattan” och att föräldern bredvid mig skriker ”stryp honom!”
Utvalda för att inte
trampa på
olympiska
tår.
Jag liksom slukas upp av min idrottsromantik. Jag lever mig in. Det är nästan som att jag också vill se blod på mattan.
Säger ok, börja värm upp osv. KOM IGEN NU.
Som att sport liksom går under radarn, som att jag tycker att andra saker är mer ok i den världen än vad jag tycker i verkliga livet.
Kom igen nu gubbar!
När barnet slutar träna blir jag nästan deprimerad.
Jag kollar på filmen Love and basketboll som innehåller basket OCH kärlek. Gillar inte sportfilmer som slutar dåligt till exempel den där boxningsfilmen med Hillary Swank och Clint Eastwood. Bu för den. Men jag gillar boxning och böcker om boxning och boxare.
Dokumentärerna om boxaren Mikaela Lauren till exempel. Hon är som en film hela hon.
Det gillar jag.
Snart är det OS och det har valts ut ett lag till OS som ska representera världens alla flyktingar. Det är för att uppmärksamma flyktingars situation.
Om det var en film, skulle du älska den, säger mitt barn.
– De har inget hem, inget lag, ingen flagga, ingen nationalsång, säger IOK:s ordförande Thomas Bach som en anledning till varför.
De ska få tävla under OS-flaggan.
Men de har ju flaggor och sånger. Men inte något land att sjunga dem i. Eller så får just de inte sjunga dem? Hur är just de utvalda för att inte trampa på olympiska tår?
Eller är det bara bra för dramaturgin de är med? För att det passar bra i handlingen.
Jag tror inte så mycket på nationer och nationalsånger och flaggor.
Kanske för att jag aldrig har behövt strida eller fly för det?
Kanske för att jag tror på en annan ordning.
Men om alla i OS tågade in under OS-flaggan tänker jag. Eller bara bytte flagga med varandra?
Det skulle bli en bra film.
Vilken gråtfest alltså.