Vi är för få, och vi är för många.
Samma dag talas det i medierna om nedläggningen av BB i Sollefteå och om långa väntetider på akutmottagningarna i Stockholm.
ABF i Ångermanland erbjuder studiecirklar i bilförlossning.
I Stockholm får sköra, multisjuka gamla vänta i timmar, i dygn, på en brits på akuten.
Nedläggningen av BB i Sollefteå beror på avfolkningen.
Kaoset på Stockholms akutmottagningar beror på befolkningsökningen.
Det är så det förklaras.
Vi är för få och vi är för många.
De djupare frågorna om det regionalpolitiska haveriet, om vårdpersonalens villkor och möjligheten att höja landstingsskatten ställs sällan.
Och inom mig stiger en förtvivlan. Vi håller på att skapa ett samhälle utan förbarmande med livets början och slut.
Som Jerzy Einhorn sa: ”Felet är att besluten fattas av dem som aldrig har sett en svårt sjuk människa”.
I början av 00-talet lades Bollnäs BB ner, trots massiva protester. Stora demonstrationer hölls i Bollnäs. Vi var många som deltog i en stor demonstration i Stockholm, där folk från olika delar av landet försökte försvara hotade BB och hotade sjukhus.
När BB i Bollnäs lades ned gick det exakt så som personalen hade förutsett: med BB försvann akutgynekologin, med akutgynekologin försvann all akutkirurgi.
Av det nybyggda, välfungerande sjukhus som 1996 blev valt till Sveriges bästa vad gäller akut hjärtsjukvård, återstår i dag ett avlövat närsjukhus i privat drift.
Och många i södra Hälsingland säger:
Jag ska aldrig mer rösta, för de skiter ju i oss i alla fall.
Det är inte enbart BB i Sollefteå som står på spel, det är förtroendet för samhället.
Den moderna sjukvårdens framväxt är något av det bästa som hänt mänskligheten. Vem av oss skulle vilja tillbaka till en tid då en blindtarmsinflammation var en dödsdom?
Att göra sjukvården tillgänglig och rättvis är en av politikens viktigaste uppgifter.
Varför har just detta blivit så svårt i vårt – trots allt – så pass välmående land?
Vi inom vänstern skyller ofta på vinstdrivande bolag – och det är naturligtvis en stor del av problemet. Men det finns frågor vi behöver borra djupare i; den extrema urbaniseringen, rädslan för att höja skatten trots att opinionen för mer pengar till vården är stark.
Och jag går och handlar i vår Konsum-butik, en vanlig Coop i en liten ort i södra Norrland, och här dignar det av varor. Jag kan köpa kiwifrukter från andra sidan jorden och närproducerad korv, kokböcker och handdukar och otaliga dyra magasin om badrum, kök, bröllop…
Och allt detta utbud av varor finns i ett land där vi ska födas längs vägarna och dö bakom en skärm på akuten.
Många läkare påpekar faran i att vården i dag styrs av efterfrågan, i stället för av behov.
De allra sköraste skriker inte så högt.