Välfärdsstaten har länge saknat en teori. Likt en humla har den svävat, ovetande om alla som under­känner dess flyg­förmåga. Inte heller har den haft några hän­givna beundrare som med läckra marxistiska formler för­klarar vad den gör. Ett talande exempel är att vi saknar ett ord för samhällsförändringarna under efter­krigs­tiden, då politiken förvandlade kapitalismen till oigen­kännlighet. Då skola, vård och omsorg rycktes ur kapital­ägarnas händer, skydds­näten byggdes ut och en ambitiös plan­hus­hållning lades fram. På engelska kallar man det för ”de-commodification”. Men på svenska? ”Av-marknadifiering” flyger inte direkt.

Nyligen kom en bok som gör ett tappert försök att åtgärda detta. Nordisk socialism är dess hand­fasta titel – lustigt nog tagen från Donald Trumps utspel om Bernie Sanders. Intressant nog är den inte skriven av en sosse, utan en tongivande person i danska Enheds­listen. Pelle Dragsted, som han heter, menar att vänster­partierna varit för upptagna med studie­resor till Stalins, Maos och Titos republiker för att se socialismens framväxt på hemma­plan. Ja, han kallar faktiskt välfärds­staten för socialistisk, och det är ingen liten sak. Likt en back­timjan i bergs­skrevan har den vuxit sig robust och skör på samma gång, och även om den slokar står den kvar.

I de nordiska länderna står den offentliga sektorn för en fjärdedel av BNP. I Danmark jobbar var tjugonde anställd i demokratiska företag – där anställda har inflytande över före­taget – och ute i Europa har kooperativa banker en marknads­andel på 20 procent. Att vara socialist, menar Dragsted, är att skydda dessa frid­lysta habitat – inte drömma om den storslagna omvälvningen.

Dragsteds poäng – att ekonomier aldrig är renodlat kapitalistiska eller socialistiska – är sympatisk. Med den flyttar han horisonten närmare och gör konturerna tydligare. Samtidigt är det ett ovan­ifrån­perspektiv. Dragsted lägger tonvikten vid det institutionella: det är kooperativ hit och andelsföreningar dit. Lite elakt skulle man kunna säga att det är socialism ur ett konsument­perspektiv. Ett annat sätt att närma sig den nordiska modellen hittar man i Walter Korpis bortglömda bok Arbetarklassen i välfärdsstaten från 1978. Korpi menade att arbetarrörelsen höll på att avskaffa kapitalismen, eftersom konkurrensen mellan arbetskraften minskade. Nu kan man skrocka åt Korpis prognoser, men hans synsätt är det inget fel på. Det är socialism ur ett upplevelseperspektiv, där fokus ligger på alienationen. Jag hade önskat att Dragsteds bok haft mer av det.

Nordisk socialism innehåller många fina avsnitt. Till exempel för Dragsted ett sofistikerat resonemang om löntagarfonder och som läsare vill jag bara ropa: Äntligen! Diskussionen om kollektiv kapitalbildning och ”övervinster” måste verkligen börja föras nu, när rentieren kommer tillbaka i tech-gestalt.

Däremot lyckas han inte övertyga i avsnitten om politisk taktik. Dragsted argumenterar visserligen väl för de små segrarnas socialism och det är troligen ett smart drag. En gång i tiden var det vänstersossarnas trumfkort, men idag saknar de danska socialdemokraterna visioner om ett breddat ägande i sitt partiprogram. Och i Sverige tog Socialdemokraterna bort antikapitalismen ur sitt senaste partiprogram. Så varsågod Vänsterpartiet, den nordiska socialismen är er att plocka upp från vägkanten. Men kommer det att få vänstern att framstå som mer realistisk?

För hur många tror idag att en utvidgning av välfärdsstaten är möjlig? Vem tror att vi kommer öppna nya sektioner i den offentliga sektorn inom kort? När förstatligades minsta lilla skitföretag senast? Min poäng är inte att såga Dragsteds taktiska tänkande, utan att även socialismens myrsteg framstår som sjumilakliv. När Korpi skrev att den demokratiska klasskampen går framåt var det i en helt annan kontext, då befolkningen tyckte att arbetslösheten och utlokaliseringarna var politikernas fel. Att välfärdsstaten skulle växa sågs närmast som en naturlag. Visst kan ett sådant synsätt återkomma, men då krävs det ett gigantiskt organisations- och folkbildningsarbete. Dragsted är medveten om detta men påpekar att någon annan får skriva om det. Frågan är dock om den nordiska socialismen kan framstå som ”realistisk” – vilket Dragsted är fruktansvärt mån om – utan att en gigantisk folkrörelse tornar upp i förgrunden? Eller för att travestera Palme: kan man skriva om att ”samhället är människans verk” – och utelämna människorna?