”Hur tror ni att det är att vara adopterad?” frågar Osmond Karim ett par adoptivföräldrar i sin aktuella dokumentär De ensamma som nu just nu visas på SVT Play. ”Alltså, jag tror att man kan känna sig annorlunda ibland. Kanske utanför ibland”, svarar adoptivmamman. I en intervju i Helsingborgs dagblad (17/3) berättar Karim att utgångspunkten för filmen var att ”låta adopterade – en grupp människor som aldrig själva fått beskriva sin verklighet – göra det på egna villkor utan att de avbryts”. Ändå så är avbrotten kanske det mest utmärkande dramaturgiska greppet i De ensamma. Och de som avbryter de adopterade är i vanlig ordning adoptivföräldrar.
Avbrotten är kanske det mest utmärkande dramaturgiska greppet i De ensamma. Och de som avbryter de adopterade är i vanlig ordning adoptivföräldrar.
Likt Karims tidigare film Raskortet bygger De ensamma på en rad djupintervjuer med ett flertal röster som klippts ihop för att likt pusselbitar skapa en mer övergripande bild av vad det kan innebära att vara adopterad. Dock ligger huvudfokus på colombiaadopterade Carolina Skyldberg och hennes adoptivföräldrars, ibland smärtsamt, disparata berättelse om såväl Carolinas adoption och röttersök, som beskrivningar av Carolina som person. Det är upprörande, symtomatiskt och tyvärr föga överraskande att en dokumentär som menar sig vilja lyfta adopterades berättelser ändå förlägger nästan 10 minuter av de sammanlagda 60, till adoptivföräldrars perspektiv. 10 minuter där de ges utrymme att beskriva Carolinas erfarenheter av skillnadsgörande som ”små roliga historier”, avskriva adoptionen dess särskilda betydelse, kyligt tala om sitt ointresse av att följa med på återresa till Colombia för att i samma andetag reducera Carolina till en ”känslomänniska”. Vi hade hellre sett mer av de medverkande adopterade, som med sin ovärderliga kunskap och skarpsynthet lätt hade kunnat bära dokumentären på egen hand.
Ändå är det ironiskt nog filmskaparen själv som står bakom det kanske grövsta övertrampet i dokumentären när han kliver ur sin betraktande roll och ledande säger till Carolina, som fram tills nu försökt uttrycka hur svårt det varit att få förståelse för vad hon gått igenom, att ”det känns ju som om dina föräldrar har varit väldigt lyhörda hela vägen igenom, sen starten. De har varit öppna om adoptionen och de gav dig ändå all information de hade när du väl var arton.” Med detta exemplifierar Karim just det han själv i en intervju beskriver som ”konstigt”, nämligen att adopterade inte får kritisera sina föräldrar.
”Jag önskade att vi får lite mer plats i hela adoptionsprocessen, där vi adopterade faktiskt får prata och faktiskt vara kritiska utan att vi blir tystade”, säger Tatiana Håkansson i dokumentären. Det är vi många adopterade som önskar. Men det är tydligt att vi måste föra det samtalet själva, och inte genom någon annans kameralins. Vi är ju trots allt … de ensamma.