Den så kallade ”Putilov-affären”, där en SD-anställd under fingerat namn pekade ut ryska flyktingar som Putin-agenter i bland annat svensk vänsterpress, ledde som bekant inte till en period av käll- och självkritik inom den svenska mediekårens Rysslands-bevakning. Vill man förstå grunden till det kan man lära sig en del av Stig Fredriksons Boris Jeltsin-biografi som kom ifjol. Boken är till stora delar ett försök till upprättelse av en man som avskys i hemlandet men – vid sidan av de raljanta fyllehistorierna – hårdnackat försvaras i väst.
Fredrikson var utrikeskommentator och redaktionschef på Aktuellt under tiden för Sovjetunionens upplösning och erkänner villigt hur han drogs med i hyllningskören när det begav sig. Det uppseendeväckande med hans bok är dock att den hållningen verkar vara intakt än idag, efter att det är ett allmänt accepterat faktum – även bland liberaler – att Sovjetunionens ”övergång” till kapitalism innebar absolut misär för dess invånare, där medellivslängden störtdök på bara några år. Jeltsins egen vice-president Aleksandr Rutskoy benämner det som ”ekonomiskt folkmord”, men Fredrikson tillskriver Jeltsins ”stora mod och enorma beslutsamhet” de egenskaper som leder det ryska folket genom prövningarna och liknar presidenten själv vid ”en obändig och ohejdbar sibirisk urkraft”. Fredrikson försöker till och med tuta i läsaren att Jeltsin var i ”bra fysisk form”.
Finns där något som hindrar den ohejdbara urkraften – till exempel ett bångstyrigt folkvalt parlament – har Jeltsin Fredriksons välsignelse att ta hand om det. Dom ”fria valen” ledde nämligen till att folket röstade fram ett kommunistiskt parlament och var på väg att även välja en kommunistisk president, innan Jeltsin tillsammans med den nyss uppsprungna oligarkklassen och amerikanska rådgivare grep in. ”Det handlade ytterst om att förhindra ett kommunistiskt maktövertagande”, skriver Fredrikson och tillägger att ”också bland viktiga ledare i väst möttes Jeltsins ingripande av påfallande stor förståelse”.
Det är en bok som fungerar som utmärkt underlag för hur töjbart demokratibegreppet är när det kommer till Ryssland. Liksom affären ”Egor Putilov” visade baseras det nämligen på idén om ryssarna som ett i grunden efterblivet folk som behöver – och strävar efter – att hållas efter med hjälp av en fast hand.