Under det indiska maratonvalets sista dag, söndagen den 19 maj, då subkontinentens kandidater och politiska klass var tänkta att hålla fred, lyckades den sittande premiärministern Narendra Modi som sökte en andra mandatperiod få allas uppmärksamhet genom att ta höjd. Hans tystnad blev öronbedövande när han ödmjukt vallfärdade till det viktiga hinduiska templet Kedarnath vid foten till Himalaya, där han mediterade i mediestrålkastarnas sken.
De underdåniga tv-kanalerna målade upp en idealbild av en vis man på ett berg, vandrande längs stigar med en på en gång godhjärtad och genomträngande blick. Eller som en eremit i en grotta, med slutna ögon men en vaken själ, bedjandes för fosterlandet och folket som sög in varenda ord. Några modiga fritänkare gjorde förgäves narr av det hela på sociala medier; den förkrossande majoriteten av landets invånare slukade spektaklet med hull och hår. Och det med den indiska valmyndighetens goda minne, ett oberoende organ som har övervakat varenda val sedan 1951 med en kompetens som lett till viss indisk högfärdighet, men vars rykte har solkats av anklagelser om att den gett fördelar till premiärministerns parti.
En propagandavideo som gjorts av Modis parti BJP till hans ära visar med all önskvärd tydlighet den tysta kupp som har pågått i landet till förmån för ett slags hinduisk nationalpopulism sedan han kom till makten för fem år sedan. Denna tendens kommer sannolikt att förstärkas av valvinsten för två veckor sedan. Iförd en helig gloria förenar sig premiärministern med folket, utan onödiga mellanhänder, och alltså utan överflödig demokratisk praxis.
Han förkroppsligar revanschen mot de urspårade, kosmopolitiska och urbana eliterna. Dessa eliter som är såväl bestickliga som korrupta eftersom de har distanserat sig från hemlandet och sina nedärvda värderingar, från den sekulära religionen och folks vardagsproblem. Dessa eliter som har gett allt till hotfulla minoriteter i stället för att hänge sig åt att försvara Indiens bultande hjärta: deras Heimat – i alla dess andliga, temporala, sociala och kulturella dimensioner.
Modi är den första indiska premiärminister som någonsin har avlagt statsbesök i Israel (2017). Under besöket avslöjade han sig med att jämföra de två ländernas öden, två på en gång ”gamla civilisationer och unga nationer”. Två nationer skapade efter andra världskriget, i strid mot Londons överhöghet. Men också – och detta är en punkt som ger föda åt allsköns fantasier – i kamp mot en muslimsk beståndsdel som tvingades konstituera sig som en rivaliserande nation (Pakistan och Palestina). Och som sedan, enligt den officiella berättelsen, skulle komma att nära en inhemsk terrorism som utmanar såväl Indiens som Israels enighet och öde. Båda länderna har därför förlagt sitt hopp till en stark man som är kapabel att försvara den nationella, för att inte säga etniska, identiteten.
Under sin landsfaderliga stil döljer sig i denna politiker en hinduisk suprematist
Den etnisk-religiösa nationalpopulismen livnär sig alltid på föreställningen om en förestående invasion, som förstärker de förment inneboende värderingarna hos en folkgrupp som befinner sig på defensiven. Viktor Orbán framställer sig som devot kristen gentemot invandrarna; Trump kämpar på en gång mot illegala migranter och aborträtten; Erdoğan behöver motsättningen med Gülen-rörelsen för att kunna införa sin reaktionära islam. Vad gäller Modi kan han välja mellan två möjliga fiender: de kristna och muslimerna.
Indien förhåller sig under hans styre inte passivt mot någon av grupperna. Ett hundratal medlemmar av det kristna prästerskapet samt sekulära har gripits på falska anklagelser om tvångskonverteringar, ett flertal kyrkor har stängts eller vandaliserats, deras medlemmar har stötts ut ur samhället (till exempel genom att uteslutas från evenemang organiserade i deras byar, berövas på brunnsvatten eller foder åt sina djur, förbjudas begrava sina döda som de i stället tvingas kremera eller jordfästa i djungeln.)
Muslimerna är i sin tur hotade till livet. 2017 höggs en 15-årig pojke till döds på ett tåg av medpassagerare, varav en man som han hade gett sin plats till. Myten om unga hinduiska flickor som förförs av muslimska män, vilket åtföljs av konvertering till islam (”kärlekens jihad”), har gett upphov till flera hysteriska kriser i landet. Något som förstärks av det faktum att Modis regim, i sin vilja att övervaka och bestraffa, numera kan räkna med polisens och rättsväsendets samarbete, institutioner som har infiltrerats, politiserats och instrumentaliserats.
Hinduiska miliser förföljer boskapsförsäljare, särskilt när de är muslimer – som beskylls för att vara blodtörstiga, om inte potentiella terrorister – eftersom de äter kött, till skillnad från en stor del hinduer som skryter med att vara vegetarianer. Försvaret av den heliga kon mobiliserar flertalet av de indiska delstaterna, med undantag för de mest skeptiska såsom Kerala och Västbengalen. Slakterierna är måltavlor. ”Nötköttsförbudet” firar triumfer. Och Narendra Modis justitieminister Shankar Prasad förklarar skenheligt att ”denna regering vill inte kontrollera människors matvanor, men det är obestridligt att en stor del av befolkningen vördar kon”.
Modi har nonchalant gett Indien tillåtelse att gå från fördom till pogrom. Under sin landsfaderliga stil döljer sig i denna politiker en hinduisk suprematist. Han har aldrig ångrat att han underblåste hatiska stämningar när han styrde delstaten Gujarat till den grad att han tillät, om inte rent av provocerade fram, en massaker på muslimer 2002. Resultatet var nästan 2 000 döda och otaliga våldtäkter, vilket innebar att ett tragiskt rekord sattes: det är det värsta etnisk-religiösa våldet som har skakat Indien sedan självständigheten 1947. För Narendra Modi var Gujarat ett laboratorium fyllt av storm och vrede, men också av fulspel: delstatspolisen som har anklagats för att ha haft band till mobben som begick pogromen misstänks ha förhindrat utredningen av händelserna.
I en nyutkommen bok djupanalyserar Christophe Jaffrelot denna rörelse som är listig nog att aldrig direkt utmana landets konstitution: ”Under ytan har Modis Indien de facto uppfunnit den etniska demokratin, ett politiskt system där staten är relativt tillbakadragen och lämnar utrymme åt grupper som med ordningsmaktens implicita eller explicita medgivande ger sig på ’avvikande’, vilka definieras som hot mot den etniska nationen, försvarare av sekularismen eller minoritetsmedlemmar. Denna kulturella polis som påminner om den sociala kontroll som är utmärkande för patriarkatet och kastsystemet har även försett sig med uppgiften att främja den hinduiska kulturen, som definieras som indisk – och där spelar staten en nyckelroll.”
Parallellt med infiltrationen av statsapparaten av Modi och hans kolleger i BJP, har de lagt särskild tonvikt på opinionsbildning: pressen och utbildningsväsendet. Det senare ska göra det möjligt att omforma det kollektiva undermedvetandet i hinduisk riktning. Redan 2014 inleddes indieniseringen av utbildningssystemet under den nationalistiske historikern Y. Sudershan Raos ledning. Han är övertygad om att historiestudiet främst bör bekräfta de mytologiska berättelserna, till exempel genom att finna de platser där de viktigaste eposen ska ha utspelat sig.
Kulturministern Mahesh Sharma har ålagt en kommitté att skriva om Indiens historia, med särskild plats given åt arkeologer, en grupp som ofta inkallas för att bekräfta allmänt vedertagna politiska uppfattningar i regimer med starka spänningar över det gemensamma minnet. Sharma som är trogen den bigotta linje som motsätter sig den hermeneutiska vetenskapen skröt i en intervju med nyhetsbyrån Reuters med att han ”vördar Râmâyana (epos skrivet på sanskrit mellan 300-talet f.Kr. och 300-talet e.Kr., övers. anm.), som jag ser som ett historiskt dokument […]. Om koranen och bibeln är delar av historien, varför skulle inte våra religiösa hinduiska texter utgöra en integrerad del av Indiens historia?”
Det etnisk-religiösa och nationalpopulistiska skruvstädet dras allt hårdare åt om Indien. Modi framställde sig inledningsvis som ett slags mysfarbror vilket gav upphov till bilden av honom som en garant för Indiens enighet på ytan – även om hans varnande pekfinger höjs vid minsta motstånd, även om han ibland bröstar upp sig (han är väldigt stolt över sin bröstkorg) av ilska eller entusiasm. Dock breder rädslan ut sig, i de alltmer kontrolleraden universiteten, i ideella organisationer som behandlas som utländska agenter, hos de alltför oberoende journalisterna som ses som inhemska fiender, samt hos anhängarna av den indiska ”sekularismen” som skrevs in i konstitutionen 1950 och som de hinduiska nationalisterna vill spränga som om den vore det sista låset på bankvalvet.
Landet har inte utsatts för en liknande attack på demokratin sedan Indira Gandhi lät upphäva konstitutionen
Landet har inte utsatts för en liknande attack på demokratin sedan Indira Gandhi lät upphäva konstitutionen under 21 månader mellan 1975 och 1977, innan hennes försök till diktatur besegrades vid valurnorna. Nu har valurnorna dock stärkt Narendra Modis antidemokratiska och (i politiskt hänseende) antiliberala, auktoritära politik i ett land som är mer splittrat (i synnerhet den lingvistiska, mentala, klimatmässiga och alimentära skiljelinjen mellan nord och syd) än det kaleidoskopiska Europa som Indien ofta jämförs med.
Modis stora styrka består i hans förmåga att låta upplösa sig i motsättningarna för att inte behöva överbrygga dem. I likhet med alla demagoger finns det hos honom en medveten tvetydighet som han bara överger på egen bekostnad. Att med hög röst beklaga sig över mordet på Mahatma Gandhi 1948 är uteslutet. Det är dock även prisandet av hans mördare, en hinduisk nationalist som agerade driven av hat mot islam under delningen av Pakistan, men även av mer diffusa orsaker som har sina rötter i social deklassering.
Endast den populistiska retoriken gör det möjligt för den hinduisk-nationalistiska premiärministern att länka samman alla ändar av ett Indien som är splittrat i kaster. Genom att anklaga Gandhi-klanen, som sträcker sig från Jawaharlal Nehru (Indiens förste premiärminister, övers. anm.) till hans barnbarnsbarn Rahul (Kongresspartiets nuvarande ledare, övers. anm.), för att med Kongresspartiet ha styrt landet frånkopplade från folket och jorden – Indira Gandhi talade utöver sin överklassengelska även perfekt franska som hon hade lärt sig i Schweiz – utmålar sig Modi som en man av folket. Han uttrycker sig på enkel engelska och påminner ständigt den som vill lyssna om hur han började sin bana som servitör i sin fars tebutik.
Samtidigt som han på detta sätt ikläder sig folkets skrud är Narendra Modi högst aktiv på Twitter och i andra sociala medier, där han vinner stöd hos den digitala ungdomen. Samtidigt förvissar han sig med sin ekonomiska politik om stödet från den besuttna klassen som med glädje har upptäckt att det bakom den populistiska fasaden är business as usual. Premiärministern lyckas imponerande nog regelbundet förstärka stödet hos de delar av väljarkåren där maktutövningen oftast brukar leda till avoghet.
Han är avslappnad och naturlig (falskt lättsam eller uppriktigt sylvass) i såväl möten som i parlamentets första kammare Folkets hus (Lok Sabha), och undviker systematiskt presskonferenser utan några som helst problem. Genom en veritabel personkult har han infört ett nytt klädmode som gjort succé till och med så långt bort som i Sydkorea (i synnerhet de ärmlösa västarna). Kort sagt utvecklas han i ett fullständigt kontrollerat storhetsvansinne.
Det är sant att Narendra Modis ekonomiska CV inte är det mest imponerande. Han lovade att skapa 20 miljoner jobb om året, men arbetslösheten är alltjämt den högsta på 20 år. Fattigdomen minskar inte mer än korruptionen. Retoriken tjänar ingenting till om den inte åtföljs av verkliga konsekvenser, som Christophe Jaffrelot konstaterar i slutet av boken Modis Indien (L’Inde de Modi): ”Annars kommer folket förr eller senare, om valen fortfarande är tillräckligt fria för det, att skicka tillbaka sin hjälte till oppositionens bänk.”
Men kan vi vara säkra på det? Så länge muslimerna hålls i schack, de kristna är satta på plats och korna hålls skyddade så räcker det för de hinduiska nationalisterna – med eller utan ekonomisk förbättring. ”Man glömmer vårt århundrades erfarenheter om man tror att människor kommer att offra sina begär för sina intressen”, skrev Raymond Aron. Och Modi har liksom Trump och de andra besprutat politiken med lidelsens gift.
Vad gör en misslyckad ekonomisk politik när väljarkåren är övertygad om att det räcker med att tro i stället för att veta? Att politik handlar om att känna snarare än att tänka? Att återerövra i stället för att förbättra? Narendra Modi har en ljus framtid för sig så länge han fortsätter att tvångskonvertera sitt folk. En majoritet av indierna är, liksom deras fränder i Ungern, Turkiet och så vidare, numera övertygade om att hatet mot den andre är legitimt och att respekten för ens nästa är ett svaghetstecken.
Översättning: Jonas Elvander
