Den andra vågens vänsterpopulism

Utrikes

Det råder knappast normala omständigheter i de länder som går till val under detta pandemiår. Men i Ecuador är situationen förmodligen mer kaotisk än på många andra platser. Ända sedan den sittande presidenten Lenín Moreno, som var den tidigare vänsterpresidenten Rafael Correas vicepresident, kom ut som en nyliberal i fårakläder för snart fyra år sedan har den ecuadorianska politiken ställts på ända. Efter ett ekonomiskt stålbad, en sällsynt våldsam protestvåg som reaktion på samma stålbad, samt ett av de värsta pandemiutbrotten på kontinenten är inget sig likt i Ecuador.

Moreno själv är numera så hatad att han inte ens ställer upp för omval. Medborgarnas förtroende för regeringen får Emmanuel Macron att framstå som omtyckt: 4,5 procent säger sig ha förtroende för presidenten. Regeringspartiet Alianza PAIS kandidat Ximena Peña har ett väljarstöd på omkring 1,5 procent i opinionsmätningarna.

– Det finns inte en enda kandidat som försvarar Moreno. Till och med kandidaten för hans eget parti kritiserar regeringen. En av hans tidigare ministrar ställer också upp i valet och har kritiserat regeringen i väldigt hårda ordalag. Regeringspartiet Alianza PAIS riskerar att gå under i detta val. Allt som har hänt under Morenos regeringsperiod – det låga oljepriset, den splittrade vänstern, covid-19 –, allt ses som hans fel, säger Régis Dandoy, professor i statsvetenskap vid San Francisco-universitetet i Quito, till Flamman.

Morenos exceptionellt låga stöd har flera orsaker. Den första uppstod strax efter att han vunnit valet 2017 som den karismatiske Rafael Correas efterträdare. Det tog bara några månader innan det stod klart för alla att Moreno inte var intresserad av att fortsätta på den inslagna vänsterpopulistiska vägen, som hans företrädare hade beträtt redan 2007.

Paolina Vercoutère Quinche var guvernör under Morenos regering innan hon avgick i protest.
– Vi gick till val på ett vänsterprogram. Men när Lenín Moreno kom till makten började han direkt samtala med högern och kompromissa med banksektorn. Jag var guvernör i hans regering i fem månader innan jag avgick. Med president Rafael Correa hade vi bedrivit en politik för ekonomisk suveränitet. Men Moreno ifrågasatte allt det, säger hon.
– Rafael Correa ville aldrig att Moreno skulle efterträda honom. Det är en öppen hemlighet i partiet. Jag tror att han tog det beslutet för att med en annan kandidat hade partiet förmodligen förlorat valet, vilket såhär i efterhand kanske inte hade varit en så dålig sak. Han var kandidaten med högst förtroendesiffror. Folk hade nästan fått nog av Correa då och ville ha någon med en lite mjukare framtoning. För det var Moreno perfekt. Jag tror att han aldrig riktigt har stått till vänster.

Det blev tydligt när Moreno höll en rad möten med Internationella valutafonden (IMF), en institution som Correa aldrig hade talat med. De låga globala råvarupriserna, inte minst på olja, hade drabbat Ecuadors ekonomi lika hårt som övriga Latinamerika. Regeringen valde därför att 2019 ställa in betalningen av delar av statsskulden och ta emot ett lån på 6,5 miljarder dollar i utbyte mot det sedvanliga åtstramningspaketet. I nedskärningarna av statens utgifter ingick något som är särskilt kontroversiellt i Ecuador, nämligen slopandet av bränslesubventionerna.

– Av dessa besparingar var det enskilt viktigaste beslutet att slopa subventionerna av bränsle. Det var det som utlöste protesterna. Varje gång en politiker i Ecuador har gjort det har han tvingats lämna makten av ursprungsbefolkningen och de sociala rörelserna. Regeringens brutala svar på protesterna gjorde att vi i oppositionen slutade betrakta oss som ’correister’ eller ’icke-correister’ och enades i kampen mot regeringen, säger Paolina Vercoutère Quinche.

Protesterna som bröt ut i oktober 2019 var de våldsammaste på årtionden. Konfrontationer ägde dagligen rum i huvudstaden Quito mellan polis och demonstranter. I första ledet gick människor ur ursprungsbefolkningen, varav många hade tagit sig till staden från de kringliggande bergen. Regeringen backade till slut och återinförde subventionerna.

Till detta kommer coronapandemin, som drabbade Ecuador särskilt hårt förra våren. Totalt har nästan 15 000 människor dött i ett land med en befolkning på 13 miljoner. Enligt vissa forskare har Ecuador det högsta dödstalet i förhållande till antal smittade i hela Latinamerika.

Den kanske viktigaste förklaringen till missnöjet med Moreno är dock en annan. Presidenten ersatte nämligen redan från början sin företrädares socialt inriktade populism med en rättslig korruptionsbekämpningskampanj, som även riktades mot de egna leden.

– Moreno är inte populist. Hans politiska projekt var att bedriva en häxjakt mot korruptionsanklagade politiker. Snarare än att styra landet socialt har han bedrivit en rättslig politik mot korruptionen, säger Régis Dandoy.

En av dem som direkt hamnade i kikarsiktet för Morenos kampanj var hans egen tidigare president, Rafael Correa. Efter att ha avgått 2017 flyttade denne till Belgien och lovade att lämna politiken. Men när han åtalades tillsammans med en grupp tidigare ministrar för att ha tagit emot mutor i utbyte mot upphandlingskontrakt ändrade han sig. Correa hade tänkt ställa upp igen i årets val och hade i det syftet 2018 grundat det nya partiet Revolución ciudadana. Men i april förra året dömdes han i en domstol i Quito till åtta års fängelse. Han förbjöds också från att inneha politiska ämbeten i 25 år.

Den nya planen blev då att ställa upp som vicepresidentkandidat åt sin tidigare kulturminister, den 35-årige Andrés Arauz, som utsågs till partiets officiella kandidat. Men i Ecuador måste man registrera sin kandidatur på plats, och Correa vet att han kommer att gripas på flygplatsen för korruptionsanklagelser om han återvänder.

Vi talar dock inte med Yaku Pérez. Jag ser honom som en postpolitisk new age-figur. Han säger sig vara varken vänster eller höger och han skyr konflikter, fastän politik är konflikt.

Men trots förbudet att delta i valet spelar Correa en central roll i valrörelsen och ecuadoriansk politik överlag. I likhet med den legendariske argentinske presidenten Juan Perón vilar hans skugga tungt över Ecuador, även fast han är i exil.
– Correa är fortfarande den viktigaste politiska figuren i Ecuador, fastän han befinner sig på andra sidan jordklotet. Han bestämmer partiets politik och utser kandidaterna. Han har inte alls gått i pension i Belgien, säger Régis Dandoy, och fortsätter:
– Andrés Arauz befinner sig ideologiskt i samma tradition som Correa. Han ses som Correas marionett av många och precis som Moreno ser många Arauz som Correas produkt. Han var okänd tidigare men han har brett stöd. Correa leder en enorm kampanj för honom från sin exil i Belgien.

Hittills tycks den kampanjen ha gett resultat. I opinionsmätningarna leder Arauz med omkring 34 procent av rösterna. För att vinna direkt i första valomgången krävs minst 50 procent, eller minst 40 procent samt en ledning på tio procentenheter över nästa kandidat. Annars hålls en andra valomgång i april. Den främsta utmanaren är den konservative bankmannen Guillermo Lasso som har omkring 24 procent.

Paolina Vercoutère Quinche tillhör den delen av Correas rörelse som lämnade Alianza PAIS efter Morenos högersväng och gick med i det nya partiet Revolución ciudadana. I dag är hon ansvarig för frågor rörande ursprungsbefolkningen i Arauz kampanj. Enligt henne representerar Arauz en ny generation latinamerikanska vänsterpopulister.
– Han är ung och har länge varit aktiv i vår rörelse. Han är välutbildad och han står längre till vänster än många andra i vår rörelse, till och med än Correa. Han talar om feminism och ursprungsbefolkningens frågor. Han var okänd innan, men det innebär att han inte är befläckad av de korruptionsanklagelser som riktas mot Correas regering. Arauz är ett uttryck för den latinamerikanska vänsterpopulismens andra våg. En våg som har radikaliserat sig i frågor som feminism och ursprungsbefolkningens rättigheter, säger hon.

Enligt Vercoutère Quinche har Andrés Arauz en mer lyhörd framtoning än Correas dominanta person och delvis auktoritära ledarstil. Detta innebär också att han är mer progressiv i sin syn på rasism, kolonialism och feminism. Men hon tillägger att det också kan vara ett problem i ett land där konservativa ideal är starka och fixeringen vid en stark ledare är djup.
– Det är svårt att frigöra sig från Correas skugga. I Latinamerika har vi väldigt svårt att inte personalisera politiken. Det finns ett starkt messianskt drag i vår kultur. Arauz sade i sitt första tal att ’vi är en feministisk och grön rörelse’. Han attackerades våldsamt för det och sedan dess har han modererat sin retorik något för att inte alienera de mer konservativa väljarna.

Hon framhåller att valet av Arauz är ett tecken på att hennes rörelse har tagit till sig delar av den kritik som riktades mot den tidigare ledaren, inte minst från ursprungsbefolkningen.
– Man måste kunna vara självkritisk. Och det är Andrés Arauz. Allt handlar inte om staten. Vi har förstått att vi måste lämna utrymme för folklig organisering. Förut försökte regeringen kontrollera allt. Men ett parti kan inte sitta vid makten i hundra år. Som en quecha-kvinna sade till mig: ’makten måste cirkulera, som blodet i kroppen’.
De politiska målen förblir dock desamma som förut.
– Vi lyckades inte konstruera en plurinationell stat som vi ville under Correa. Vi hann bara börja. Andra mer trängande behov kom före. Vi lyckades inte konstruera en sjukvård som inte diskriminerar. Eller ett utbildningssystem som bevarar och befrämjar våra språk som riskerar att dö ut. Vårt mål nu är att avsluta det vi påbörjade, säger Vercoutère Quinche.

Vägen tillbaka till regeringsmakten är dock inte så rak för den ecuadorianska vänstern som det kan framstå. Med i täten i opinionsmätningarna finns nämligen en tredje kandidat: Yaku Pérez. Han representerar partiet Pachakutik, som är ursprungsbefolkningsfederationen CONAIE:s politiska gren. De har i dagsläget omkring 14 procents väljarstöd. Enligt Paolina Vercoutère Quinche möjliggjordes Pérez kandidatur av protesterna i oktober 2019.
– I Ecuador leds de sociala rörelserna av ursprungsbefolkningarna. Det som hände i oktober 2019 var att dessa klev fram i täten för den politiska oppositionen. Det gjorde att Pachakutik kunde ställa upp med en egen kandidat i valet. Protesterna avslöjade också rasismen som präglar Ecuador. Det var inte bara en kamp på gatan utan också på sociala medier, som delade samhället mellan dem som identifierade sig som vita, eller mestiser, och indianerna. För det var indianerna som ledde protesterna, även om andra rörelser också deltog [i Ecuador betraktas beteckningen indian som mindre nedsättande än ordet för ursprungs­befolkning, indígena, reds. anm.].

Yaku Pérez har en bakgrund som människorättsadvokat och har till exempel deltagit i kampen för att bevara vatten som en mänsklig rättighet. Han framställer sig inte bara som en representant för ursprungsbefolkningarna, utan också som en grön kandidat, med särskilt fokus på miljön. Även om Revolución ciudadana har en mer statligt förankrad uppfattning än Pachakutik som är mer inriktat på naturen och ”moder jord”, kan det för utomstående tyckas märkligt att två så stora vänsterpartier inte allierar sig inför valet. Men enligt Vercoutère Quinche finns det stora frågetecken kring Pérez ideologiska hemvist.
– Vi är två vänsterpartier men förhållandet mellan Revolución ciudadana och ursprungsbefolkningen har alltid varit komplicerat. Vi har olika uppfattningar om statens roll. Gruvnäringen är till exempel en infekterad fråga. Men nu finns en dialog. Vi talar dock inte med Yaku Pérez. Jag ser honom som en postpolitisk new age-figur. Han säger sig vara varken vänster eller höger och han skyr konflikter, fastän politik är konflikt. Han upprepar högerns talepunkter och vill till exempel avskaffa skatter på kapitaltransaktioner, vilket gynnar eliten. Han har försvarat vatten som en mänsklig rättighet och nu föreslår han att vi ska exportera vatten!

Den yttersta bekräftelsen på Yaku Pérez politiska opålitlighet kom redan förra hösten, när Bolivias president Evo Morales avsattes av militären och högern i en statskupp. Pérez vägrade då att kalla det för en kupp.
– När Luís Arce vann valet i höstas och Morales återvände till Bolivia bjöds Pérez inte in. Arauz bjöds in för att välkomna Morales och jag följde med hans delegation, till och med representanten för Pachakutiks vänsterflygel bjöds in, men inte Pérez. Han har sagt att det är bättre för deras rörelse att alliera sig med en bankir än med en ”correist”.

Skillnaden i Arauz och Pérez politik märks också ekonomiskt, även om de båda står för en ”suverän” linje.
– Arauz är suveränist och förkastar IMF helt. Pérez är mindre internationellt inriktad och mer fokuserad på nationell hållbar utveckling. Han kritiserar också IMF men det är inte ett bärande tema som hos Arauz, säger Régis Dandoy.

Pérez är i själva verket den enda kandidaten som hittills inte har träffat IMF:s representanter i landet. Det betyder dock inte mycket mer än att han inte vet vad han ska säga till dem, menar Paolina Vercoutère Quinche.
– Det är vi som är suveränister. Vi står för ekonomiskt oberoende från USA och IMF. Vi vägrar gå med på åtstramningar för att få lån. Det är samma politik som vi bedrev förut. Och till skillnad från Yaku Pérez har vi en ideologi.

Problemet för Revolución ciudadana är att Yaku Pérez postpolitik kan tilltala många väljare. I mätningar säger sig 89,5 vara missnöjda med riktningen som Ecuador går i och tre av fem uppger att de inte skulle rösta i valet om det inte var obligatoriskt. Ett rekordstort antal väljare har heller ännu inte bestämt vem de ska rösta på. Om Arauz ställs mot högerns kandidat Guillermo Lasso i en andra omgång tror Paolina Vercoutère Quinche att Pachakutiks väljare kommer att splittras i ett ”anti-correistiskt” högerläger som stödjer Lasso och ett vänsterläger som röstar på Arauz.
– Då kan vi vinna. Det vi är rädda för är att vi ska ställas i en andra omgång mot Yaku Pérez. Då kommer hela den ecuadorianska högern, som till viss del redan kampanjar för Pachakutik, att stödja honom. Enligt sociologiska undersökningar är det arbetarklassen som röstar på oss, medan Pérez lockar medelklassväljare som också kan stödja högern. Och det kan hända, för det finns så extremt många osäkra väljare i detta val. Många av dem är unga och de är mottagliga för Pérez antipolitiska budskap, säger hon.

Om Pérez skulle vinna är det med andra ord osäkert i vilken riktning Ecuador kommer att gå. Om däremot Arauz vinner och får majoritet i parlamentet skulle det, efter peronisternas återkomst i Argentina och vänsterpartiet MAS valseger i Bolivia i höstas, innebära en välkommen förstärkning av den latinamerikanska vänsterpopulismens falnande låga.