Den kommunala kroppen blir allt äldre. Genomsnittsåldern för så väl anställda inom kommunen som för kommunala ledamöter är en stigande kurva. Bara sedan valet 2014 har de blivit nästan två år äldre i genomsnitt.

– Det är inte helt oviktigt att kunna historien. De äldre har lång erfarenhet och det är absolut jätteviktigt att ha med även dem. Men när de unga inte är med och påverkar de kommunala besluten blir det ju en brist i demokratin, eftersom inte hela samhället är med, säger Marie Oudin.

Hon är kommunstyrelsens ordförande för Moderaterna i Kristine­hamn, en kommun i Värmland där kommunpolitikerna är äldst i hela landet med en genomsnittsålder på 60,4 år. 20 av de 41 ledamöterna är över 65. Marie Oudin berättar att de i Moderaterna i Kristinehamn bara har två unga personer med förtroendeuppdrag.

Det är inte helt oviktigt att kunna historien. De äldre har lång erfarenhet och det är absolut jätteviktigt att ha med även dem. Men när de unga inte är med och påverkar de kommunala besluten blir det ju en brist i demokratin

– Det speglar ju inte samhället. Med ungdomsfrågor överlag är det svårt att ha en verklighetsförankrad politik i relation till vad ungdomarna faktiskt tycker, som med skolfrågor eller kollektivtrafik. Man tappar så mycket när man inte har aktiva ungdomar. Man kan alltid gå ut och prata men då blir det ju min tolkning av vad de unga sagt till mig ändå. Det är en brist där, man undrar hur det kommer påverka hela samhället i längden, säger Marie Oudin.

I Kristinehamns kommun har man bland annat diskuterat om man ska ändra mötesformerna för att locka in unga, eller ha ungdomslotsar för att i än högre utsträckning fånga upp de frågor som är viktigast för de unga i dag. Men Marie Oudins uppfattning är också att dagens ungdomsgeneration är något svårfångad.

– Ungdomar tror jag är mer intresserade av vissa frågor och då vill de inte låsa fast sig i partier, det är min amatörtolkning. Men det är de som ska ta över så det är synd att de inte är med och påverkar, säger hon, och sätter därmed fingret på något som också syns i undersökningar om ungas politiska engagemang. För unga i dag är nämligen engagerade, enligt

Ungdomsbarometern, som kartlagt ungas åsikter och ställningstagningar sedan 1992, till och med i nivå med 68-generationen. 60 procent av personer mellan 15–24 år uppger att de är ganska eller mycket intresserade av samhällsfrågor. Men varken facken eller de politiska partierna vill de vara med i, utan visar ett större intresse för specifika sakfrågor. Bara sex procent av de unga, enligt en undersökning från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällefrågor, MUCF, är medlem i ett politiskt parti.

– Jag tror att unga inte engagerar sig i kommunpolitiken för att man känner att det inte spelar någon roll, det finns en större skepsis mot politiker för att oavsett vad man väljer är det bara nyansskillnader i vad som genomförs. Då vill man hellre påverka på andra sätt som i klimatrörelsen, med civil olydnad, demonstrationer, feministiskt självförsvar eller antirasistiska skolgrupper – politik i praktiken alltså, säger Henrik Malmrot, ordförande i Ung Vänster.

Samtidigt anser han att situationen håller på att förändras i och med den medlemstillväxt förbundet haft i samband med valet i höstas.

– Det utvecklas till det bättre, annars undrar jag ju vad jag gjort de senaste åren. Vi strävar efter att vara bättre och mer relevanta, att ge alla de tusentals nya medlemmar vi fick förra året verktyg att engagera sig mer i förbundet, säger Henrik Malmrot.

Men trots en tillströmning av medlemmar är det ännu inget som syns i den bredare statistiken. Och vid sidan av det mycket blygsamma engagemanget i politiska partier har även de ungas medlemskap i fackförbund blivit allt mer ovanligt. Inom LO:s branscher har andelen fackligt anslutna unga sjunkit med hälften sedan mitten av 90-talet, från 77 till 38 procent.

– Generellt är unga intresserade, men de har en bild av de här slipsgubbarna som sitter och styr, i stället för att det handlar om medlemmarna, om arbetsvillkor och arbetsmiljö. Men de frågorna engagerar ungdomar otroligt, berättar Josefin Johansson, LO:s ungsekreterare.

Generellt är unga intresserade, men de har en bild av de här slipsgubbarna som sitter och styr, i stället för att det handlar om medlemmarna, om arbetsvillkor och arbetsmiljö.

– Utmaningen är att få dem att gå med i facket. I dag finns inte det föreningssverige som fanns förr, fler arbetar obekväma arbetstider och vi konkurrerar med deras fritid, fortsätter hon.

Den prekarisering av arbetsmarknaden där allt fler unga har otrygga, korta anställningar och oftare byter mellan olika jobb har enligt Josefin Johansson gjort det svårare för fackförbunden att fånga upp ungdomar. Därför måste LO bli bättre på att göra det enklare för unga att få hjälp från flera förbund samtidigt, anser hon.

– Jag tror att vi å ena sidan behöver arbeta mot kärnproblemet med otrygga anställningar, men vi behöver också jobba internt inom LO-familjen för att göra det lättare för medlemmar att flytta mellan fackförbund. Säg att en ungdom jobbar på en snabbmatsrestaurang men har problem på sitt andra jobb inom vården, då måste vi bli duktigare på att arbeta över förbundsgränserna, säger hon.

Josefin Johansson tror att den negativa trenden går att vända, men menar att fackföreningsrörelsen har ett stort problem om de inte lyckas få unga att engagera sig.

– Inom en snar framtid kommer folk att gå i pension och om vi ska vara relevanta så behöver vi spegla hela arbetskåren. Det är jätteviktigt att vi prioriterar de här frågorna så att vi inte får ett glapp. Om vi inte har unga på alla våra positioner; som arbetsplatsombud, skolinformatörer eller försäkringsrådgivare så är det som ung inte relevant att gå med eftersom man behöver någon att identifiera sig med. Då skjuter vi oss själva i foten, säger Josefin Johansson.

Den sammantagna bilden av den unga generationen i dag tycks ur ett traditionellt politiskt perspektiv se något dyster ut, och det är en bild som bekräftas av Pär Zetterberg, docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet. Han berättar att unga de senaste två decennierna inte betett sig som förgående generationer när det kommer till politisk praktik. Men varför det blivit så och om det ens är särskilt negativt råder det delade uppfattningar om.

– Vissa forskare har sett det som ett stort demokratiskt problem och började slå i varningsklockor för att unga är apolitiska och passiva. Men man kan ju se att de är politiskt engagerade, även fast de inte är engagerade inom den representativa demokratins etablerade kanaler. Alltså att de organiserar sig, men inte i linje med hur vår demokrati är uppbyggd. Man går mer in och ut ur politiken och engagerar sig för enskilda frågor, säger han.

Vissa forskare har sett det som ett stort demokratiskt problem och började slå i varningsklockor för att unga är apolitiska och passiva. Men man kan ju se att de är politiskt engagerade, även fast de inte är engagerade inom den representativa demokratins etablerade kanaler.

Bakgrunden till denna förändrade politiska organisering menar Pär Zetterberg delvis beror på samhällets ökade individualisering och ökat fokus på frågor kring självförverkligande, som har lett till att det politiska engagemanget i högre utsträckning i dag står i relation till ens identitet, utöver viljan att förändra politiken.

– När vi har ökat fokus på jaget och individualiseringen, då passar inte de kollektiva formerna in som de gjorde förut när vi hade mer av en kooperativ samhällsuppbyggnad som omslöt hela arbetsplatser och man identifierade sig mer med den klassen man föddes in och ofta levde kvar i, säger han.

Förändringarna i hur de unga beter sig och hur de tänker, samtidigt som institutionerna inom den representativa demokratin enligt Pär Zetterberg inte tillräckligt anpassats efter den nya tiden innebär ett visst glapp mellan den unga generationen och demokratin de verkar i. Att engagera sig partipolitiskt kräver i första hand tid och kunskap, och just tiden tycks för de unga vara dyrbar. I Ungdomsbarometern uppgav 49 procent av de tillfrågade att de upplevde sig ha ont om tid i sin vardag. Men detta till trots samlades under förra veckan 1,4 miljoner unga världen över i ”Global strike for future”. Den typen av engagemang pekar på något som de politiska partierna borde bli bättre på att bejaka hos den yngre generationen, menar Pär Zetterberg.

– Man gör för lite. Man behöver unga representanter inom partierna som de som engagerar sig utomparlamentariskt kan identifiera sig med.. Det är viktigt med en koppling mellan representanter och civilsamhälle och politiska rörelser, även om det inte behöver vara samma individer, säger han.

Förutom att denna yngre generation ställer krav på partierna att bättre fånga upp och förvalta deras engagemang väcker den också frågor kring hur vårt samhälle är beskaffat, att det i denna nya tid eventuellt finns anledning att fundera på hur vi gör politik på ett mer övergripande plan.

– Unga som vill engagera sig i vissa frågor ska kunna kanalisera det genom politiska partier utan att engagemanget stöps i en viss typ av form, så att det inte bara handlar om att sitta i olika nämnder och så. Sen kvarstår frågan om hur mycket de unga måste anpassa sig i sin tur, och det vet jag inte. Det är ju delvis en fråga om hur vi definierar demokrati också, vissa skulle hävda att vi behöver mer av deltagande demokrati snarare än den representativa demokrati vi har i dag. Det klart det finns andra sätt att organisera demokrati på, säger Pär Zetterberg.

Anja Bergdahl [email protected]