Inrikes 15 oktober, 2020

Den danska modellen för kriminalpolitik

Dubbla straff för gäng­brottslingar, slopad ungdoms­rabatt och mer avlyssning. Dansk kriminal­politik är en ständig inspirations­källa för svenska politiker. Dessvärre verkar ingen veta om de tuffare tagen verkligen fungerar.

Om regeringen hade vågat göra som i Danmark, då hade vi inte haft de här problemen med gäng­kriminalitet. Det slår Moderaterna Ulf Kristersson och Johan Forsell fast i en debattartikel i Aftonbladet i slutet på augusti.
S-ministrarna Mikael Damberg och Morgan Johansson är snabba att svara. ”Visst finns det mycket att lära från Danmark” skriver de i samma tidning bara ett par dagar senare.

Den danska kriminalpolitiken har delat svensk offentlighet i två. På ena sidan finns de som ser föredömligt hårda tag mot buset. På den andra finns de som i stället ser insatser med rasistiska övertoner, som inte gör annat än att skapa ett hårdare samhälle.

Som historien går var det 2009 som det började. Danmark plågades av konflikter mellan kriminella mc-gäng. Skottlossning på gatorna, mord och sprängningar blev vardag.
Folket var rädda och politiken tog oron på allvar.

Det första så kallade ”bande­pakket”, gängpaketet, presenteras av den konservativa regeringen 2009. Paketet innehåller lagskärpningar som borde vara bekanta i Sverige mer än tio år senare. Det handlar bland annat om dubbla straff för brott som kan anses ha en gängkoppling, och kraftigt höjda straff för brott som begås mot polis och så kallad blåljuspersonal.

Det är starten på en ny dansk kriminalpolitik, som betonar hårda tag mot gängbrottslighet. Det första bandepakket kompletteras med ytterligare två, det senaste infört så sent som 2017.

Bakom paketen står både en bred politisk enhet. Konservativa Venstre, Socialdemokraterna och Dansk Folkeparti är alla överens liksom de flesta av de mindre partierna. Bara Vänster­partiet Enhedslisten är egentligen kritiska.
Det danska folket verkar också nöjda med sin nya politik.

– Det har vi opinionsundersökningar som visar, säger Dudre Dahlerup, dansk-svensk sociolog till Flamman.

Nu vill flera svenska politiker och debattörer göra som Danmark. Moderater, socialdemokrater och sverige­demokrater inspireras alla av den danska politiken.

Men är det egentligen något att inspireras av?

I en serie artiklar ska vi utforska hur danska idéer importeras till Sverige. Av olika personer, partier och politiska strömningar.

Vi börjar mitt i alltihop.

Vid Köpenhamns tingsrätt tillämpas dubbla straff för gängkriminella. Foto: Johan Nilsson/TT

Vid Köpenhamns tingsrätt tillämpas dubbla straff för gängkriminella. Foto: Johan Nilsson/TT

I augusti döms fem unga svenska män i Köpenhamns tingsrätt. De anses vara inblandade i ett dubbelmord i Herlev strax nordväst om den danska huvud­staden – en del i gängkonflikten mellan de svenska kriminella gängen Shottaz och Dödspatrullen. Straffen är hårda. Livstids fängelse för de tre äldre männen, varav den yngsta var 21 år gammal när morden begicks. 20 års fängelse för två 17-åringar.

– I Sverige hade de fått fyra år, säger en av de yngre männens advokat lite uppgivet i tingsrätten.

Fallet är grannländernas kriminalpolitik sammanfattad i en dom. Även om domstolens beslut omedelbart överklagas visar den på flera viktiga skillnader: de med svenska mått långa fängelsestraffen påverkas både av att Danmark saknar den straffrabatt för ungdomar som Sverige har och att brott som kan anses begås inom en gängmiljö i Danmark kan bestraffas dubbelt.

Vilken som är den rimliga sidan av Öresund beror förstås på vem du frågar.

Enligt Drude Dahlerup är det i Sverige framförallt högern som hänvisar till Danmarks påstått populära, framgångsrika och tuffa kriminalpolitik, medan det i Danmark snarare ser ut så att högern använder Sverige som ett avskräckande exempel. Sådär går det om ni låter feminism, postmodernism och islamisering gå för långt.

Men även svenska S har sneglat på Danmark, om än inte lika mycket som M, SD eller KD. Det höjda straff för vapenbrott – som innebär att alla som påträffas med ett vapen häktas automatiskt – brukar till exempel framhållas som en av regeringens viktigaste åtgärder mot organiserad brottslighet av justitieminister Morgan Johansson. Också det är en reform lyft ur de danska bandepakken.

En av de som varit aktivast i att förespråka den danska modellens brottsbekämpning i Sverige är dock Johan Forsell, rättspolitisk talesperson hos Moderaterna. Under hans översyn har partiet de senaste åren lagt fram ett antal förslag som inspirerats av danska föregångare. Det handlar om dubbla straff för gängkriminalitet, förbud för dömda att vistas inom vissa områden, och tillfälliga visitationszoner: det vill säga att polisen inom vissa områden får visitera människor utan brottsmisstanke.

För honom är det viktigaste faktorn i vad han ser som en effektiv dansk kriminalpolitik enighet.

– De bestämde sig verkligen för att göra någonting. Man kan tycka att det var rätt eller fel sak, men man bestämde sig åtminstone för att göra någonting, säger han till Flamman.

Riktigt så blev det inte i Sverige. När partiövergripande samtal om gäng­kriminaliteten hölls i Sverige 2019 hoppade Moderaterna av. De hänvisade beslutet bland annat till att Socialdemokraterna inte ville införa de förslag Ulf Kristersson och Johan Forsell importerat från Danmark.

– Det är intressant med Danmark, säger Forsell, där bestämde sig Socialdemokraterna för att inte ta en politisk konflikt i rättsfrågor. Till skillnad då från den svenska regeringen, även om de så klart inte vill ha brottslighet heller.

Han menar att en tuff kriminal­politik är vad folket efterfrågar.

– Jag är övertygad om det. Det är den stora frågan just nu, och folk är trötta på att det skjuts och sprängs varje dag.

Risken är ju att man inför en lag­stiftning som är väldigt långt­gående, och att man ändå inte får stopp på gängskjutningarna…

– Den stora risken är att det blir som i Sverige. Här har gängkriminaliteten exploderat. Här finns det lika många gängkriminella i Stockholm som i hela Danmark. Det är ju ingen som talar om att man ska inspireras av Sverige i alla fall. Var och en får väl dra sina egna slutsatser av det.

Moderaten Johan Forsell anser att ett kraft­fullt agerande mot gäng­brottsligheten har fungerat i Danmark – och skulle kunna göra det i Sverige. Foto: Janerik Henriksson/TT.

Moderaten Johan Forsell anser att ett kraft­fullt agerande mot gäng­brottsligheten har fungerat i Danmark – och skulle kunna göra det i Sverige. Foto: Janerik Henriksson/TT.

Enligt den europeiska statistikmyndigheten Eurostat ligger Sverige mycket riktigt en bit högre än Danmark i brottsstatistiken. Sett till anmälda brott per hundra tusen invånare är Sverige hårdare drabbat av misshandel, mord, och våldtäkter än grannlandet.

Att jämföra förekomsten av gängbrottslighet är svårt. Å ena sidan hade Danmark 2019 åtta bekräftade dödsfall till följd av gängskjutningar, medan Sverige hade 45, enligt uppgifter från respektive polismyndighet. Å andra sidan är Sveriges befolkning dubbelt så stor som Danmarks.

Enligt den danska rikspolisen har de nya lagarna i bandepakken varit effektiva och gett polisen nya verktyg för att bekämpa gängbrottsligheten.

Men de danska gängen har inte krossats utan lever vidare. Hade det varit värre utan bandepakken? Inget vet säkert.

– Det har dessvärre inte genomförts några utvärderingar av de införda bandepakken i Danmark. Därför är det svårt att värdera effekterna. Så det blir mer en fråga om hållning och värderingar, säger Charlotte Ruge på Det kriminalpreventive råd, DKR, som ungefär motsvarar Brotts­före­byggande rådet, Brå, i Sverige.

Charlotte Ruge menar att myndig­heten ofta får frågor om skillnaderna – och likheterna – mellan dansk och svensk kriminalpolitik, och säger också att länderna ”jämt” hämtar inspiration från varandra.

– Min bedömning är att man egentligen inte har någon aning om vad man ska göra. Att gängkriminaliteten växer och man prövar det ena och det andra, men att man har väldigt lite koll på vad som funkar. Är det sociala problem som ligger bakom eller ska vi fixa det med lag och ordning? säger Drude Dahlerup.

Och om det går bra antar man att det berodde på att man gjorde någonting rätt?

– Ja, men det kan också gå sämre. Och då tror man att det har med politiken att göra.

De danska gängpaketen

Bandepakke 1

Presenterades 2009 av en regering bestående av högerpartiet Venstre och Konservative folkeparti.

Domstolarna ska döma ut dubbla straff i fall med skottlossning eller grova våldsbrott som anses vara en del i gängkonflikter. Föreslaget av M i Sverige.
Skärpta straff för att bära olagliga vapen på offentlig plats. Infört av den socialdemokratiska regeringen i Sverige.
Utvidgade möjligheter att utvisa gängmedlemmar. Föreslagit av Sverige­demokraterna i Sverige.
Utvidgade möjligheter för telefon­avlyssning. Föreslaget av bland andra M i Sverige.
Utvidgade möjligheter att häkta personer som ännu inte är dömda för brott. Före­slaget av KD i Sverige.
Möjlig­het för polisen att införa så kallade zon­förbud. Före­slaget av M i Sverige.
Införandet av sär­skilda av­delningar för gäng­med­lemmar i fängelser och häkten.

Bande­pakke 2

Presenterades 2013 av en social­demokratiskt ledd regering där även höger­partiet Venstre och socialistiska SF ingick.

Utvidgning av be­greppet gäng­konflikt, så att fler brott kan innebära dubbla straff.
Ytterligare höjning av minimi­­straffet för vapen­brott.
Begränsning av fri­släppning och vill­korliga domar för gängmedlemmar under pågående gängkonflikter.
Utvidgat zonförbud.
Ökat stöd till kommunal bekämpning av klubbhus eller lokaler kopplade till kriminella gäng.
Stärkt exit-program.

Bandepakke 3

2017 presenterade höger­regeringen under Lars Løkke Rasmussens Venstre det tredje paketet med kriminalpolitiska reformer.

Ytterligare utvidgningen av brott som kan räknas som gängkonflikt och där­med ge högre straff. Nu ingår även brott som ”kan utlösa en gängkonflikt”.
Kommuner ges rätt att stänga lokaler eller klubbhus som används av gängkriminella.
Brott där skjutvapen eller spräng­ämnen har använts på offentlig plats får ytterligare 50 procent högre straff.
Utvidgning av exit-program till att också omfatta personer med ”perifier” anknytning till gängbrottslighet.
Gängmedlemmar som ingår i exit­­verk­­samhet undan­tas från gäng­be­stämmelsen om dubbla straff.

Utan paket

M, KD och SD har, inspirerade av Danmark, också föreslagit slopad straffrabatt för unga och möjligheten att använda sig av anonyma vittnen i rättegångar.

Reportage/Utrikes 20 januari, 2026

Mineralerna som satte Grönland på frontlinjen

Foto: Hans Månsson.

Efter räden mot Venezuela riktar nu Donald Trump blicken norrut. Men i gruvorten Sisimiut vägrar invånarna underkasta sig den amerikanska presidenten. ”Om Grönland skulle tillhöra USA så är det för att vi har tagits med våld”, säger mineralministern Naaja Nathanielsen till Flamman.

De färgglada husen klamrar sig fast vid klipporna, luften är fuktig och havet mörkt. I bakgrunden reser sig fjällen, nakna och orörliga. Sisimiut hälsar mig med sin kärva stillhet.

Här i Qeqqata kommun finns den enda gruvan i hela Grönland som är i full drift. Där bryts anortosit, som används i framställningen av ett slags glasfiber, bland annat för vingar till vindkraftverk. Gruvan ägs av ett bolag med kanadensiskt kapital i botten och ligger avsides utan vägförbindelse, vid en fjord som når nästan ända fram till inlandsisen.

Här finns också Kangerlussuaq, där USA byggde en flygplats och militärbas 1941, men som man lämnade efter kalla krigets slut. Den är ändå fortfarande viktig både för Nato och för Danmark, som för ett år sedan beslutade att bygga en militärbas där.

Dessa två faktorer – säkerhetsläget och mineralerna – är huvudingredienser i Trumps hot mot Grönland det senaste året.

Jag kliver in i kommunhuset, en avlång byggnad i diskret blågrå färgskala. Kommunen Qeqqata har knappt tio tusen invånare, varav drygt hälften bor i Sisimiut. Den del av kommunen som inte är permanent istäckt är ungefär så stor som Småland.

I kommunhusets konferensrum möter jag borgmästare Malik Berthelsen (bilden) – en 47-åring med erfarenhet både från det grönländska parlamentet och från ett liv som företagare i olika branscher, allt från möbelhandlare till pizzabagare.

Malik Berthelsen talar en flödande grönländska, helt lönlöst att försöka dechiffrera. Men tolken bygger språklig bro, och förmedlar borgmästarens positiva syn på såväl det militära inslaget i Kangerlussuaq som på gruvan.

– Kangerlussuaq har, delvis tack vare militären, fortsatt ett liv även efter att utrikesflyget flyttats till Nuuk. Gruvan bidrar med både sysselsättning och skatteintäkter till kommunen och är inte ett dugg kontroversiell. Den ligger så avsides, och det som bryts orsakar inte någon debatt om miljöförstöring.

– Men det är tur att vi inte har de sällsynta jordartsmetallerna här. De verkar bara ställa till problem, särskilt om där finns uran också.

När det gäller hotet från USA gjorde sig Malik Berthelsen omtalad ut över världen på senvintern i fjol. Usha Vance, hustru till den amerikanska vicepresidenten JD Vance, hade tänkt bevista den årliga hundslädestävlingen i Sisimiut och i samband med det få möta borgmästaren.

Central. EU-kommissionen har pekat ut Grönland som en potentiellt strategisk leverantör av kritiska mineraler, såsom ett gruvprojekt i närheten Qaqortoq. Foto: Hans Månsson.

Till detta tackade han vänligt men bestämt nej. Det passade inte alls i tiden, då valkampanjen var i sitt slutskede, förklarade han. Då avstyrdes fru Vances besök i Sisimiut helt och hållet.

Bara ett par veckor tidigare hade Malik Berthelsen gått i en stor demonstration mot USA:s hot om övertagande. ”Som en protest mot hur presidenten uppför sig mot vårt folk”, sade han till tidningen Sermitsiaq.

– Vi har inget emot amerikanska soldater på våra gator, säger Malik Berthelsen. Det är vi vana vid sedan den tid de hade militärer i Kangerlussuaq. Men ett övertagande av Grönland accepterar vi inte.


Tanken på att överta Grönland har dykt upp vid flera tillfällen tidigare, men det var ändå med stor överraskning som Danmark under Trumps förra presidentperiod tog emot hans förslag att köpa Grönland, som han jämförde med en ”fastighetsaffär”. Statsminister Mette Fredriksen svarade med att kalla förslaget ”absurt”.

Men när Trump återkom till presidentposten för ett år sedan trappade han upp retoriken. Grönland ska ”på ett eller annat sätt” bli en del av USA, sade han. Det är framför allt två skäl som angetts: nationell säkerhet och mineraler.

USA:s intresse är inte nytt. Skillnaden är att Trump säger det högt.

Inte minst trånar man efter de sällsynta jordartsmetallerna, för att komma bort från beroendet av Kina. Men under hösten har Trump tonat ner mineralfrågan och i stället betonat geopolitisk säkerhet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 20 januari, 2026

När arkitekturen reduceras till fasader

Visionsbild av nya Nobelcentret vid Slussen i Stockholm. Foto: Anders Wiklund/TT.

Debatten om det nya Nobelcentret har fastnat i frågan om byggnaden är vacker eller ful. Men den verkliga skandalen handlar om hur projektet tillkom – i en process som brister i demokrati, transparens och kompetens.

I torsdags offentliggjordes hur det nya Nobelcentret ska se ut, ritat av David Chipperfield Architects. Mitt flöde är översvämmat av renderingar, som ofta säger ganska lite om ett färdigt projekt, och AI-varianter med allt från guldspiror till jämförelser med Clas Ohlson-kartonger.

Och även om det gläder mig att stadens utveckling diskuteras, känns debatten begränsad.

Det verkar som att den reaktionära estetiseringen av arkitekturen har vunnit, och att det enda man tycks kunna säga om ett projekt är om det är vackert eller fult. När man i stället borde diskutera en planeringsprocess som var fel från allra första början.

2014 arrangerades en tvåstegs arkitekttävling där David Chipperfield Architects utsågs till vinnare, innan platsens förutsättningar och stadsplaneringen var ordentligt utredda. Efter att planen för Blasieholmen stoppats 2018 följde en utdragen process med överklaganden och politiska vändningar. 2020 flyttades projektet till Slussen, men Chipperfield blev kvar som arkitekt trots att platsen helt ändrats.

På bara några dagar har fler än 6 200 skrivit under ett upprop om att byggnaden ska ritas om. Även om man kunde önska samma engagemang för arkitekturen när man samtidigt går vidare med planerna på att riva Valhallabadet i Göteborg eller Lärarnas hus i Stockholm, håller jag med om kärnan: det krävs en mer demokratisk och transparent process.

Den första frågan borde vara: vem är byggnaden till för?

Projektet har inte förankrats i stadsbyggnadsprocessen på ett korrekt sätt, varken första eller andra gången. Stockholms stad borde ha låtit föreningar, boende och sakkunniga kunnat påverka. Det faktum att Nobelhuset finansieras privat minskar dessutom möjligheterna till offentlig debatt om projektet. Den första frågan borde vara: vem är byggnaden till för?

Med en sådan process hade man kanske undvikit att hamna i Mark- och miljödomstolen, efter att den första arkitekttävlingen redan var avgjord. Samtidigt är det värt att utreda hur stort inflytande fastighetsägaren Lundberg hade i att skrota planerna på Blasieholmen, när enskildas utsikt fick påverka utformningen av en offentlig byggnad.

När den nya majoriteten valde att hitta en ny plats borde en ny, öppen och anonym arkitekttävling ha utsetts, med ett tydligt program och en placering som speglade en gemensam vision för områdets utveckling.

Arkitekttävlingar är till för att diskutera idéer, snarare än att bedöma ett företags skicklighet. Dessa idéer är kopplade till specifika platser med specifika förutsättningar och förankras i en bedömningsprocess där det jämförs med andra förslag. En byggnad på en så komplex och central plats borde dessutom ha diskuterats i relation till andra idéer som finns om vad staden ska vara.

Läs mer

Samtidigt blir utrymmet för denna uppgift allt mindre när arkitektur reduceras till en konstart genom att Arkdes slås samman med Moderna Museet och när byggregler som tidigare gav kvalitet åt arkitekturen avskaffas. Arkitektuppropets och Tidöregeringens visioner av ”traditionella” dockhus går i full fart.

Dessa aktörer har tagit den arkitektoniska debatten till en punkt där bara ytliga bedömningar återstår. Men om man är seriös med att rädda arkitekturen måste man börja med att ifrågasätta processerna bakom. Allt annat är fastighetsförmedling.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 19 januari, 2026

Lokalpolitiker ska ta Vänsterpartiet till regeringen

Arbetsgruppen består av vice partiordförande Ida Gabrielsson och fem lokalpolitiker. Foto: Lars Schröder/TT.

Vänsterpartiets budskap är tydligt: partiet ska vara med och styra Sverige. Nu ska en särskild grupp förbereda partiet på regeringsförhandlingar. Medlemmarna är erfarna lokalpolitiker – och flera lyfter fram sina samarbeten med Centerpartiet.

I måndags presenterade Vänsterpartiet den arbetsgrupp som ska förbereda partiet på tuffa förhandlingar vid en rödgrön seger i riksdagsvalet. Några saker är redan spikade: Magdalena Andersson ska bli statsminister – men bara om hon släpper in Vänsterpartiet i regeringen. Övriga detaljer ska finslipas fram under våren och sommaren.

Gruppen består av partiets ekonomisk-politiska talesperson Ida Gabrielsson, samt fem lokalpolitiker från Växjö i söder till nordliga Norrbotten. Den gemensamma nämnaren är praktiska erfarenheter av att styra i samarbete med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och stundtals Centerpartiet. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 17 januari, 2026

Alice Aveshagen: Rama Duwajis dyra skor är motsatsen till hyckleri

Rama Duwaji har blivit det hetaste samtalsämne bland modeexperter sedan maken Zohran Mamadani introducerade henne för offentligheten. Foto: Heather Khalifa/AP.

Något lånat, något gammalt, något politiskt. Flammans modeexpert Alice Aveshagen förklarar varför alla pratar om New Yorks första dam.

Under installationen av New Yorks nya socialistiske borgmästare Zohran Mamdani bar hans hustru Rama Duwaji boots från märket Miista. Prislapp: 5 800 kronor. Den konservativa sensationstidningen New York Post formulerade det som ett avslöjande – ännu ett exempel på vänsterns hyckleri.

Men den här sortens upprördhet bygger på en felaktig premiss: att dyrt automatiskt är antisolidariskt och billigt är folkligt. Miista är ett Londonbaserat märke, grundat och ägt av Laura Villasenin, med tillverkning som uppges vara handgjord. Att sådana skor kostar mer är vad som händer när hantverkare får betalt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 17 januari, 2026

Silas Aliki: ”Världen håller på att bli olevbar”

Silas Aliki är till yrket advokat men hade länge velat skriva. Foto: Paulina Sokolow.

För att överleva en tillvaro av misshandel och vanskötsel, skapar en åttaåring i "Reglerna" en fantasivärld där egen logik råder. Med sin romandebut vill advokaten Silas Aliki belysa barns rättslöshet. ”De behandlas som egendom.”

Bakom glasdörren, en halv trappa ned på en lugn sidogata på Kungsholmen, är väggarna målade i en skogig, blågrön färgton. Välkommen till Folkets Advokatbyrå, grundad av advokaten Silas Aliki. Hen visar mig runt i det tomma kontoret. Jag tittar undrande på en säng i ett av rummen.

– Den behövs ibland om någon får panik och behöver lugna ned sig. Det hjälper ibland.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 15 januari, 2026

Åkesson toppnamn på Jerusalemkonferens om antisemitism

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson vid en pressträff i Strängnäs i december. Foto: Christine Olsson/TT

För andra gången under Israels krig i Gaza besöker Jimmie Åkesson landet, på inbjudan av ministern Amichai Chikli. Denna gång för att hålla tal på en konferens om antisemitism.

I slutet av januari talar Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson som toppnamn på en stor konferens om antisemitism i Jerusalem, rapporterar israeliska Haaretz

Där kommer han att hålla ett tio minuters ”keynotetal” mellan punkter om ”importerad antisemitism” i Europa och ”hatets algoritmer”, som driver unga mot antisemitiskt material i sociala medier. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 15 januari, 2026

Vem är Reza Pahlavi – exilprinsen som vill leda Iran?

En exiliransk demonstrant i Chile håller upp ett porträtt på Reza Pahlavi, sonen till Irans sista shah. Foto: Esteban Felix/AP/TT.

Vill shahsonen Reza Pahlavi införa demokrati eller installera sig som kung, och vilket stöd har han egentligen i Iran? Flamman letar svar i hans okända bok från 2002.

Den stora basaren i Teheran är stadens pulsåder. Här finns moskéer, växlingskontor och lagerlokaler sammanflätade i ett labyrintiskt nät som i århundraden bundit samman handel, religion och politik. Om handlarna är glada sitter regimen tryggt.

Den 28 december 2025 dras jalusierna ned i delar av Teherans handelsdistrikt. Protesterna som hittills varit begränsat till småstäder har nu nått huvudstaden. Reuters beskriver hur guldhandeln i Alaeddin-området och handlare på Lalehzar-gatan bommar igen, samtidigt som polis skingrar folkmassor med tårgas, och boende beskriver slagsmål mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 15 januari, 2026

Ludvig Köhler: När gejmaren klev in i politiken

Datorspel har tagit över efter popmusik som vägen in i politik för unga män. I bakgrunden: Warcraftfiguren Grom Hellscream. Foto: Jeff Gritchen/AP/TT.

Varje kull har sin väg in i politiken. I mina tonår föll det sig naturligt att engagera sig vänsterut. Som jag minns det var det det enda alternativ som fanns. Kanske var Stockholm i början av 00-talet en ganska passiv vänstermiljö. Jag minns dock att jag demonstrerade mot Irakkriget 2003, där Tomas Bolme höll tal på Norra Bantorget, och kände historiens så kallade vingslag. Rätt najs. När jag berättade för min morfar, som flytt sovjetkommunismen i Prag, att jag funderade på att kalla mig kommunist, blev han arg på mig. Så då slutade jag med det.

Men vad skulle man kalla sig i stället? Det Sverige jag växte upp i var lite dystert. Minns Bob Hunds emblematiska rader från låten ”Papperstrumpeten” på albumet Stenåldern kan börja från 2002: ”Tiden går så fort/i ett land där inget händer”. Så var det. Var Sverige dystert på grund av politiken eller den mentala läggningen? Svårbesvarat. För mig och mina kamrater var det i popmusiken man hämtade kraft och inspiration. Jag förstod inte vad Doktor Kosmos menade med låten ”Borgarsvin”, men det svängde. Och det formade en.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 15 januari, 2026

Högertidningen som segrade sig till döds

1975 gavs det första numret ut av tidskriften Contra, som blandade tidig nyliberalism med auktoritär konservatism. 50 år senare är idéerna trendigare än någonsin – samtidigt som tidningen har fallit i glömska. ”De har varit lite före hela tiden”, säger forskaren Tobias Hübinette.

”Dagens viktigaste fråga”, lyder rubriken på den första artikeln i tidskriften Contra från 1975.

”En tredjedel av världens befolkning lever i dag i kommunistiska stater. Under en kommunism som har uttalat expansiva mål, och som strävar efter att lägga under sig fler områden, så snart tillfälle bjuds”, skriver de i den osignerade ledartexten.

Allende hade just kuppats bort av Pinochet, och i Grekland härskade militärjuntan. Men riskerna med kommunistiska regimskiften var enligt Contra ”mycket mer långtgående än faran med den ena eller andra militärjuntans maktövertagande”.

Den viktigaste frågan just nu, menar man, är snarare ”bristen på ett samordnat politiskt program mot kommunismen”.

Under 50 år har Contra varit en udda fågel i svensk media. På en och samma gång bokstavligen underjordisk – under de första åren producerades tidskriften i en ”källarskrubb på 25 kvadratmeter” i Stockholms södra förorter – samtidigt som den haft kopplingar till den yttersta toppen inom näringsliv och politik.

– När vi började så fanns det egentligen ingenting alls i vår genre, säger chefredaktören Carl G Holm till Flamman.

Förebild. Milton Friedman vann Riksbankens ekonomipris i Alfred Nobels minne 1977, och lyftes återkommande fram i Contra. Foto: Eddie Adams/AP.

Man skrev ofta om både Sovjetunionen och Olof Palme, och beklagade sig över att skattepengar gick till ”en extremsocialistisk så kallad punkrockgrupp” som Ebba Grön och ”en vänsterradikal halvpornografisk tidskrift” som ETC.

Men tidskriften introducerade också tidigt vad som senare skulle bli känt som nyliberalism, och publicerade bland annat ett brev till redaktionen av ekonomen Milton Friedman. I ett annat nummer intervjuades ekonomipristagaren George Stigler. Bland tidningens återkommande teman finns såväl reklamens förtjänster och rätten till hemskolning, som stöd till antikommunistiska rörelser runt om i världen – inklusive talibanerna i Afghanistan.

– De har varit lite före hela tiden, säger forskaren Tobias Hübinette (bilden), som länge intresserat sig för Contra.

– Först gick man i bräschen för den nyliberala hållningen, innan ens Moderaterna hittat dit. Det var wacko att läsa österrikiska ekonomer som moderat på 50- och 60-talet. På 70-talet började de tankarna få lite mer gehör, men de var ändå udda. Samtidigt var man aggressiva antikommunister.

När Thatcher och Reagan börjat införa nyliberalism i regeringsställning i Storbritannien och USA öppnade Contra nya dörrar högerut. Tidningen var tidig med att knyta sig till de nya högerpopulistiska partierna i Norden, och intervjuade bland annat norska Fremskrittspartiets grundare Carl I Hagen, den danska missnöjespolitikern Mogens Glistrup – och Sveriges egen Ian Wachtmeister.

– På 80-talet och 90-talet var de tidigare än andra på högerkanten med att öppna för Ny demokrati och senare även Sverigedemokraterna, säger Tobias Hübinette.

Med den nya vågen av högerpopulism, där figurer som Argentinas Javier Milei och USA:s Donald Trump kombinerar nedskärningspolitik med djup konservatism, tycks världen till sist ha kommit ikapp den lilla högerpamfletten från Farsta.

Ändå väljer redaktionen att lägga ned tidningen.

”Vi arbetar nu på nummer 6 2025 som kommer ut inom kort. Sedan kommer nummer 1 och 2 2026, varefter utgivningen upphör som papperstidning. Efter femtio år”, skriver redaktionsmedlemmen Carl G Holm i ett mejl till Flamman i början av november.

Uppdraget slutfört – eller? Det här är berättelsen om Contra.


Carl G Holm var en av de tre unga stockholmskillar i 20-årsåldern som grundade Contra år 1975. De hade alla en bakgrund i MUF, där Holm i slutet av 60-talet satt i styrelsen för Stockholmsdistriktet tillsammans med bland andra Carl Bildt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 15 januari, 2026

Militären behövs ett tag till, Greta Thunberg

Statsminister Ulf Kristersson (M) och Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj diskuterar försvarssamarbete samt försäljning av 100 till 150 Jas Gripen, den 10 oktober 2025. Foto: Christine Olsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Pacifismen är en stolt del av vår socialistiska historia. I den femte versen av Internationalen kan man läsa:

”Om de oss driver, dessa kannibaler,
mot våra grannar än en gång,
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.”

Generalerna skulle kunna åsyfta de i franska-tyska kriget (1870–71).

I dag ser vi samma impuls hos Greta Thunberg, som i flera klipp går hårt åt vapenindustrin och framhäver hur radikala fackföreningar i Italien ställer om från militär till civil produktion. Det är väl socialism? Ja, enligt Internationalen, men hur står det till i vår tid? Jag har svårt att förstå varför vi ska uppmuntra nedrustning i demokratier samtidigt som auktoritära länder rustar upp.

Egen vapentillverkning gör att vi kan minska vårt beroende från USA.

En som var pacifist i sin ungdom var Per-Albin Hansson, som kastade in flygblad med fredsbudskap in på regementen vid tiden runt första världskriget. Många socialister med honom trodde sig förgäves kunna stoppa första världskriget. Som statsminister under andra världskriget hävdade han att Sveriges beredskap var god, trots att Sveriges soldater hade mausergevär från 1890-talet. Hade vi haft en chans mot den tyska krigsmaskinen?

En annan socialistisk statsledare vid samma tid var León Blum, ledare för Folkfronten i Frankrike (bestående av Socialististpartiet, Kommunistpartiet och de Radikala). I Sverige har vi lärt oss att vårt land var tyskvänligt, men i Frankrike sade många ”Hellre Hitler än juden Blum”. Efter att Nazityskland av Storbritanniens Chamberlain tillåtits lägga Sudetlandet i Tjeckoslovakien under sig i Münchenuppgörelsen kunde inte Blum hålla tillbaka sin kritik av Socialistpartiets pacifister:

”Vilja till fred kan inte innebära att ett folk tvingas acceptera allting. Tvärtom stärker dessa krav på eftergifter kraven att offra sig och kämpa för oberoende och frihet. München får aldrig upprepas”.

Därefter blev han kallad ”krigsmånglare” när han rustade upp militären. Också inom hans eget parti Socialistpartiet fanns det antisemitism. ”Det finns för mycket judisk diktatur i partiet”, ”Vad betyder 100 000 judars liv i Sudetlandet, mot att vi får behålla freden” sades det. Min poäng här är att en demokratiskt vald socialistisk statsledare, som infört allmän semester och strejkrätt, fick kritik för sin vilja rusta upp sitt lands försvar i en orolig tid.

I den nya amerikanska utrikesdeklarationen utpekas demokratier i Europa som hot och högerextema partier som Europas räddning. Dessutom undviker man att nämna Ryssland eller Kina som hot. JD Vance och Elon Musk har redan uttalat stöd för högerextrema Alternativ för Tyskland. Hittills har Trump inte militärt ingripit mot Europa, men var det någon som kunde förutse att han skulle gå in i Venezuela?

Det enda positiva med detta är att bilden av Nato med amerikansk överhöghet börjar tappa sin kontur hos ”tänkande” Natoanhängare som Carl Bildt. Det som känns mindre bra är att vi inte kan utesluta att Ryssland och USA kommer att samarbeta mot Europas demokratier. Jag är mot det svenska Natomedlemskapet, men har inget problem med att skicka soldater till Baltikum eller att svensk militär råder över ett regemente i Finland. Jag hade så klart hellre sett detta inom ramen för en nordisk eller europeisk försvarsallians.

Läs mer

Så länge Nato inte drar in Sverige i ett krig mot Venezuela eller mot Grönland lär Nato ha fortsatt stort folkligt stöd. Men när det gäller vapenhandel finns ingen anledning till att vänta. Här har vi folkopinionen med oss. Det bör finnas en majoritet efter nästa val mot totalstopp av vapenleveranser till Israel, Förenade Arabemiraten och Thailand och förhoppningsvis också USA. Varför ska Sverige ha ett militärt samarbete med ett land vars ledare ser Europas demokratier som ett hot?

I denna tid lär vi tyvärr behöva ha kvar vår vapenindustri, trots Gretas annars sympatiska inlägg. Egen vapentillverkning gör att vi kan minska vårt beroende från USA och allt fler länder vill det. Colombia vill till exempel köpa Jas Gripen. Sverige satsar enorma pengar på upprustning, men från en tid på 90-talet då vi rustade ned rejält. Under kalla kriget satsade Sverige mycket på försvaret, men också mycket på att bygga ut välfärden. Pacifisterna har en verklig poäng om Sverige fortsätter lägga rekordsatsningar på vapen när sjukvården fortsätter gå på knäna och järnvägen fortsätter förfalla. Sammanfattningsvis tycker jag att vi väntar med att skjuta våra generaler, vi lär behöva dem ett tag till…

Diskutera på forumet (0 svar)